En dag passerade Imam Hassan(A) gatan ridande på en häst. På vägen stötte han på en man som var en av Mu’awiyahs vänner. När mannen fick reda på att det var Imam Hassan(A), började han använda ett fult språk. Imam Hassan(A) stannade upp och lyssnade på honom och väntade på att mannen talade färdigt.
Sedan sade han: ”Jag tror att du är en resande och en främling i staden. Du har provocerats av fienden mot oss och deras falska ord om oss har gjort dig cynisk och pessimistisk mot oss. Om du har några önskemål så kanske jag kan uppfylla dem åt dig. Om du är hungrig, så kan jag ordna mat åt dig. Om du behöver kläder så skall jag ordna det åt dig. Om du inte har något hus att vistas i så skall jag ta dig till mitt hus där du är min gäst.”
När mannen hörde dessa ord från Imam Hassan(A), skämdes han och ångrade sig.
Han var väldigt upprörd och otillfredsställd med vad han hade gjort att han började gråta och be om ursäkt samtidigt som han sade:
”Dina fienders ord har påverkat mig. Innan denna händelse var du och din fader bland mina största fiender. Men nu när jag har vittnat om denna artighet, är ni de mest respektfulla och vänliga personerna bland folket.
Jag har blivit medveten om att ni är en familj som har kapacitet att bli Profetens(S) efterträdare. Under mitt återstående liv skall jag vara er vän och hängivna kompanjon och jag skall försvara er sak.”