I en tid då en svår hungersnöd hade brutit ut i den Arabien (nutida Arabiska halvön), var Abu Talibs(A) finansiella ställning starkt påverkad och besvärlig. För att minska farbroderns ekonomiska problem, tog Profeten(S) hans son, Imam Ali(A), till sitt eget hus och tog hand om honom och uppfostrade honom som en kärleksfull far. Imam Ali(A) hade stor talang, utmärkt intelligens och lydde Profeten(S) helhjärtat. Han uppfattade ganska snart graden av Profetens(S) sannfärdighet, och vid endast tio års ålder accepterade han Profetens(S) tro med fullkomlig vakenhet och blev därmed den första mannen att omfamna Islam och tro på Profetens(S) Gudomliga lära.
Introduktionen av bönerna som en religiös plikt
Efter monoteismen, tron på den Ende Guden, var den första plikten för Profeten(S) och hans följeslagare bönen, vilket faktiskt visar betydelsen av bönen som en grogrund för relationen mellan Gud och människan och som ett sätt att visa sin tacksamhet gentemot Guds oändlige välsignelser. Islams stora lärda, speciellt Profeten(S) har belyst bönen starkt sägandes:
”Bönen är tronpelaren” och ”den som ignorerar bönen kommer inte få smaka av vår förbön till Gud på Domedagen.”
Gud den Allsmäktige redogjorde både bönens natur och dess utförande genom ängeln Gabriel(A) till Profeten(S) som i sin tur lärde Imam Ali(A) och Khadijah(A). Även konceptet med samlingsbön kom att stadgas.
Tre års praktisk utspridning
I tre års tid, efter Profetens(S) förkunnelse av Islam, spred han tron i hemlighet eftersom tillvaron i det korrupta Arabien, som var förgiftad i århundraden med avgudadyrkan och hedendom, var inte redo för en öppen utbredning av Islam som är en perfekt monoteistisk lära, och rena motsatsen till alla former av polyteism.
I början ställdes Profeten(S) inför många svårigheter och hinder som tycktes förhindra honom från att uppnå sitt gudomliga mål – nämligen spridningen av Islam. Följaktligen prisade Islams heliga Profet(S) den Enda Guden inför ögonen av avgudadyrkarna som dyrkade flera gudar och vars dyrkan innefattade visslingar och klappar. Profeten(S) utförde de rituella bönerna som innebär andliga samtal och lovord till den Allsmäktige Guden, som inte har någon partner eller jämlike. Tillsammans med Imam Ali(A) och Khadija(A), gick Profeten(S) till folktäta ställen såsom Masjid ul-Haram och Mana och genomförde samlingsbön mitt inför ögonen på Islams fiender och på så sätt, kämpa emot polyteismens trosuppfattningar.
Afif, en köpsman på den tiden sade: ”Jag hade gått till Abbas, son till Abdul Muttalib, för ett företagsärande då jag plötsligt noterade en man träda in i Masjid ul-Haram; han tittade upp på himlen och solen och stod bedjande framför Ka’aba. Efter en kort stund anslut sig en kvinna och en liten pojke till bönen tillsammans med honom. Jag frågade Abbas om denna religion som jag inte har hört talas om. Abbas sade att denna man är Profeten Mohammad(S), son till Abdullah. Han tror på att Gud är skaparen av himlen och jorden och att Gud har valt ut honom till människornas vägledare. ’Kvinnan du ser är Khadija(A), dotter till Khuwalid och denna pojke är Imam Ali(A), son till Abu Talib(A) som har accepterat denna tro.’”
På detta sätt fortsatte Profeten(S) hans gudomliga uppgift tills skaran av antalet muslimer ökade. Så fort tillståndet blev lämpligt för en öppen utspridning fick Profeten (S) en gudomlig order om att agera därefter.
Inbjudan till sina släktingar och det första miraklet
Islams utbredning genom utövandet av Profeten(S) och det ökade antalet anhängare banade vägen för en öppen inbjudan till Islam för människorna. Gud befallde den helige Profeten(S) att bjuda in sina närmaste släktingar: ”Och varna dem som står dig närmast [för Guds straff]” [den heliga Koranen 26:214).
På så vis kunde inte baktalarna säga: ”Varför inte kalla på din egna släktningar att dyrka den Ende Guden och varna dem om Guds hårda straff”. Dessutom skulle stödet från Profetens(S) släktningar främja Islams etablering. Såldes bad den helige Profeten(S) Imam Ali(A) att förbereda en måltid för att bjuda in sina släktingar, som uppskattades till ca 40 stycken. Alla godtog inbjudan och åt av måltiden som var förberedd av Imam Alis(A) välsignande händer. Fastän maten egentligen inte ens räckte till en enda person, så blev alla 40 gäster mätta efter denna välsignande måltid och märkligt nog så hade inte maten minskat. Detta förundrade all förutom den egensinniga Abu Lahab som påstod att detta var magi och förhäxning. Den dåraktige mannen bortsåg från faktumet att magi och förtrollning inte kan mata människor.
Den dagen sade Profeten(S) ingenting om saken. Kanske var hans tystnad ett sätt att låta de inse skillnaden mellan mirakel och magi eftersom magi skulle få gästerna att bli hungriga så fort de lämnat Profetens(S) hus.
Då denna samling inte gav något gynnsamt resultat bjöd Profeten(S) in dem ytterligare en gång nästa dag. Återigen upprepades samma händelse och alla blev mäta, och fortfarande minskade inte maten efter måltidens slut.
Då sade Profeten(S): ”O, söner till Abdul Muttalib. Gud har utsett mig att varna er för syndarnas smärtsamma plågor och ger er de goda nyheterna om Hans(SWT) belöning till dem fromma troende. Bli muslimer och följ mig för att uppnå frälsning. Jag svär vid den Allsmäktige att jag inte vet någon annan bland araberna som fört fram något bättre än det jag bringar. Jag kommer med välgång och frälsning för både i denna värld och nästa. Den Barmhärtige Guden har befallit mig att kalla på er för att dyrka Honom(SWT). Vilken av er är nu villiga att hjälpa mig med denna uppgift? Den som tillkännager hans vilja att hjälpa mig kommer bli min broder, min förtrogne och efterträdare.”
Ingen svarade förutom den yngsta av dem alla, Imam Ali(A). Han stod upp och sade: ”O Guds Profet(S). Jag är din medhjälpare. Jag är din anhängare.”
Profeten(S) bad honom att sitta ner och upprepade samma meningar tre gånger, men ingen utom Imam Ali(A) svarade. Då pekade Profeten(S) på Imam Ali(A) och sade: ”Han är den bland er som är min broder, min efterträdare och verkställaren av min vilja. Lyssna på honom och lyda honom.”
Det var på just denna dag som ett antal människor började tro på Islams heliga Profets(S) troslära men okunnighet och bigotteri hindrade vissa av hans släktingar från att tro på hans budskap. Trots det var den samlingen tillräcklig stöd för Profeten(S).
Förutom den enastående händelsen där 40 människor blir mätta med en så liten mängd mat, finns det en annan betydande punkt som bör poängteras – Profetens(S) utmärkelse om hans kusin Imam Ali(A). Detta visar klart och tydligt att Imam Ali(A) var Profetens(S) rättmätige efterträdare och khalif (ledare) och att vi därmed måste betrakta Imam Ali(A) som efterföljaren till Islams heliga Profet(S).
Således hade vägen banats för en offentlig inbjudan av människor till Islam och en öppen utbredning av den gudomliga tron. Profeten(S) förevisade en outtröttlig uthållighet i att uppfylla denna gudomliga plikt och upphörde inte med hans spridning av dem ovärderliga lärorna och ansträngningarna för en enda timme. Det var då Islams storartade fana hissades och främjandet av sanningen påbörjade.