I de tidigare åren under Imam Askaris(A) ledarskap var Mu’tazz kalif. När kalifen dog efterträddes han av al-Muhtadi son till al-Watiq. Efter hans korta välde av bara elva månader, kom den äldste av sönerna till al-Mutawakkil; nämligen al-Mu’tamid till tronen.
Under dessa Abbasidkalifers regimer fann inte Imam Askari(A) någon fred eller ro. Abbasiddynastin var dock involverad i konstanta komplikationer och svårigheter, men alla kaliferna fann det nödvändigheten att hålla Imam Askari(A) fängslad.
En av den heliga Profetens(S) traditioner förtäljde att han skulle efterträdas av tolv efterträdare från hans ätt (Ahl al-Bait(A)). Den sista av dessa tolv efterträdare skulle vara Imam Mahdi(AJ).
Abbasiderna var väl medvetna om att Profetens(S) tolv avkommor(A) var de riktiga efterträdarna. Då Imam Askari(A) var den elfte imamen, skulle säkerligen hans son vara den tolfte, och därmed den sista Imamen. De försökte därför ta hans liv för att försäkra sig om att han inte skulle få någon sådan efterträdare.
Abbasidkaliferna glömde dock bort faraos försök på att försöka stoppa Moses(A) rike genom att låta döda alla förstfödda pojkar till israeliterna. Farao insåg inte att han i slutändan själv, i sitt hem, uppfostrade den han ville ha dödad.
Då lös fångenskap (som hade ålagts Imamens(A) pappa Imam Hadi(A)) inte ansågs tillräckligt för Imam Askari(A), för fruktan av hans ännu icke födda son, blev han hårt fängslad och isolerad från sin familj. Det var bara under kalifernas stormiga maktskiften som han hade kortvariga stunder av frihet. Men så fort den nya kalifen hade funnit sig tillrätta vid makten följde han sin föregångares princip och beordrade än en gång om Imamens(A) fängslande. På grund av detta fick Imam Hassan Askaris(A) tillbringa det mesta av sitt korta liv ,28 år, i fängelsehålor.
Moral: Vad Gud än har bestämt, kan ingen ändra. Allah(SWT) säger i den heliga Koranen: ”Och de [som inte ville tro] smidde onda planer [mot Jesus], men [även] Gud smed planer- ingen smider bättre planer än Gud” (Den heliga Koranen 3:54)
Det kom en svår torka över Samarra, i Irak under ett år. Skördarna hade inte välsignats med regn och grödorna höll på att torka ut. Människorna skulle gå en säker svält till mötes. Folket visste inte vad de skulle ta sig till. Vid den tiden var al- Mu’atmid kalif i Bagdad.
Al-Mu’tamid beordrade folket att bege sig till öknen och be för att regn skulle falla på deras skördar. Människorna begav sig till öknen tre dagar i följd, utan resultat. Nästa dag kom de kristna tillsammans med sina lärda förbi för att be, och regnet börja då falla på grödorna.
Denna händelse skapade stor iver och tilldragelse bland de muslimerna massorna. Muslimernas hjärtan blev attraherade av den kristna tron. Al-Mu’tamid blev mycket förfärad och förskräckt över detta. Han skickade efter Imam Askari(A) i fängelset och berättade för honom om hur hans farfars religion svävade i fara.
Han sammankallade honom till sin rättsal och frågade om Imamens(A) lösning till problemet. Imamen(A) sade: ”Säg åt folket att bege sig till öknen imorgon för regnets skull”. Folket gjorde som kalifen sa till de att göra och begav sig till öknen, och Imamen(A) följde med dem.
Tillsammans med Imamen(A) följde stor skara med folk som ville ha en förklaring till det som hade hänt. När folket kom till öknen sträckte de kristna upp sina händer mot skyn och bad till Gud om regn. Kort därefter började mörka på moln framträda på himlavalvet, och det började regna.
Imamen(A) meddelade folket att bland de kristna fanns det en som hade någonting dolt i sin hand. Imamen(A) beordrade denne att avslöja det han dolde. En av de kristna kom fram och avslöjade ett ben som han hade haft i sin hand. Han gav benet till Imamen(A) och som svepte in benet i en tygbit, och sa sedan till de kristna att återigen be till Gud för att regn skulle falla.
I samma ögonblick som den kristne sträckte upp sina händer mot skyn, försvann molnen från himmelen och den skinande solen trädde fram. Folket som var där blev häpnade och förvånade, och kalifen som även han var med i öknen frågade Imamen(A) vad som låg bakom mysteriet.
Imam Askari(A) svarade: ”Detta är en bit ben tillhörande kroppen av en av Guds profeter, som de har grävt upp från dennes grav. De svär och ber till Gud, för benets skull och Gud tillmötesgår de deras önskan och bön och låter det regna.”
Vem som än gör detsamma kommer att lyckas i denna aspekt. Benet testades i detta hänseende och människorna fick vittna till händelsen.
Imamens(A) ord var bevisat sanna, och alla prisade Imam Askari(A). På så sätt tillintetgjorde Imamen(A) all tvekan hos människorna. Efter detta utförde han själv två rak’ats, varpå han sträckte sina bara händer mot skyn och bad till Gud om att det skulle regna i hela landet och utplåna svälten.
Gud den allsmäktige hörde Imam Askaris(A) bön och skänkte landet så mycket regn att det blev fruktsamt igen och grödorna återigen började gro. Människorna frågade Imamen(A) om var han bodde. Imamen(A) pekade mot al-Mu’tamid som nu skämdes för att ha fängslat Imamen(A) och därför pekade mot det hus som tidigare hade tillhört Imamens far (A).
Han hade inget annat val än att befria Imam Askari(A), denna befrielse varade dock bara ett år. Under det året blev Sayyida Nargis Khatoon(RA) gravid med vår sista Imam Mahdi(AJ). När saker och ting inträffar som försvagar din tro, kom då ihåg att du inte förstår allting och vet allting.