Det existerar ingen skadligare och farligare händelse i Islams historia än det som hände vid Saqifa. Det var början till den muslimska nationens splittring och missämja som råder fram till idag. Vid Saqifa tog man endast hänsyn till det personliga intresset, [medan] den muslimska nationens intressen och välbefinnande åsidosattes helt.

Makten kom i Umayyadernas händer som var Islams eviga svurna fiende. Makten togs från den rättmätige ledaren och förvandlades till ett nöje där den den ena dagen var i händerna på en despot och den andra dagen i en annans. Ett av de hemska resultat som kom ur Saqifa som historien bevittnat är händelsen i Karbala där Profetens(S) barnbarn, Imam Hossein(A) mördades hänsynslöst.
Al-Ansars samlades snabbt efter Profetens(S) död i Bani Sa’idas bod där de sammanträdde för att utse en ledare för den muslimska nationen.

 Profetens(S) kropp var ännu inte begraven. Al-Ansar sammanträdde för att de såg Mohajerins politiska aktivitet – de såg att Mohajerin ville delegera bort makten från Profetens(S) familj samt att de vägrade att uppfylla det löfte som de hade avgett till Imam Ali(A) framför Profeten(S) i Ghadir Khum där de svor att de skulle följa Imam Ali(A). Mohajerins sa: ”Profeten Mohammad(S) trodde att denna fråga (om ledarskap) var löst och att den var till hans kusins fördel! Så är inte fallet. Löftet kommer inte att uppfyllas.”[1]
Dessa planer nådde al-Ansars [öron], [och] de fick även reda på att Mohajerin ansåg att profetskap och ledarskap inte skulle komma från en och samma familj. När Profeten(S) gick bort sa Omar ibn al-Khattab: ”Profetskap och ledarskap ska inte samlas i ett hus.”[2]

Mohajerin bestred att profetskap och ledarskap skulle begränsas till Profetens(S) familj vilka var källan till kunskap och beskyddarna av uppenbarelsen. Ledarskapet och kalifatet togs ifrån de rättmätiga ägarna och kom i händerna av Islams motståndare; Umayyaderna och Abbasiderna. I sitt styre gick dessa två ätter mot de flesta av Islams grundprinciper; de levde i gränslös prakt och överdåd, de lät alkoholkonsumtion, sång, dans, moralisk utsvävning och dekadens ta plats i sina hov medan Ahl al-Bait(A), som hade liknats med Koranen av Profeten(S), förföljdes, behandlades grymt och hänsynslöst. De blev föremålet för Qurayshs hämnd; de ville utkräva vedergällning för det som Profeten(S) hade gjort mot de genom att straffa hans nobla hushåll.

Al-Ansar var säkra på att Mohajerin även skulle hämnas på dem om de kom till makten. De var rädda för att bli förtryckta av Quraysh. Detta underströks då al-Hubab, som var en av ledarna för al-Ansar, sa: ”(…) men vi är rädda för att de som vi tidigare har krigat mot och dödat deras fäder, bröder och söner ska komma till makten.”[3]

När den fjärde kalifens styre tog slut och Ummayyaderna kom till makten besannades al-Ansars och al-Hubabs farhågor. Ummayyaderna gick till överdrift i sin önskan att utkräva hämnd av al-Ansar och Ahl al-Bait(A). Al-Ansar förföljdes och förtrycktes. Mu’awiyah var orimlig i sin hämndlystnad och hans son, Yazid följde sin fars fotspår.

Sa’ds tal
När Ansar kom till Saqifa, höll klanledaren för al-Khazraj, Sa’d bin Ubadah, följande öppningstal:
”Al-Ansars folk! Ni har haft fördelen och privilegiet att svara på Profeten Mohammads(S) kallelse och leva tillsammans med honom. Det är en fördel som inte alla araber har haft. I tio år bjöd han in människorna till den Ende Gudens väg. Endast några få svarade hans kallelse och många förnekade och förkastade hans inbjudan. Allah(SWT) hedrade er med möjligheten att acceptera Hans tro och att försvara Profeten(S) under hans mission. Ni fick möjligheten att försvara Islam och kämpa mot dess fiender. Ni strävade hårt och kämpade modigt tills majoriteten av araberna omfamnade Islam. Era svärd och de slag ni utkämpade med dem var avgörande för segern. Profeten gick bort medan han fortfarande var nöjd med er och era handlingar, därför bör ni hålla fast vi det (kalifatet) då det tillhör er och inte de…”[4]

Sa’ds tal visar hur al-Ansar resonerade kring kalifatet. Al-Ansar var den Islamiska arméns ryggrad som hade lyckats kamma hem segern från alla de slag som utkämpats mellan muslimerna och icke-muslimerna. Enligt deras slutledning tillhörde kalifatet Al-Ansar då de hade offrat mycket för att bana vägen för Islam och skydda Profeten(S) i hans mission.

Sa’d blev anklagad för att vara en lycksökare som försökte dra fördel av muslimernas förvirring och förskansa sig makten under en tid då muslimerna borde ha sörjt Profetens(S) bortgång; han borde ha tröstat Profetens(S) hushåll istället för att konspirera mot det.

Han ignorerade Profetens(S) utnämning av Imam Ali(A) och vikten av att följa hans hushåll. Profeten(S) hade ständigt påmint muslimerna vikten av att följa Ahl al-Bait(A) för deras framgång. Ahl al-Bait(A) jämfördes med Koranen, de var sannerligen porten till gudomlig kunskap men deras betydelse negligerades. Efter Saqifa blev Profetens(S) hushåll föremål för förföljelse och trakasserier.

Sa’ds överträdelse mot Profetens(S) hushåll resulterade i att han slutligen själv blev kränkt och förföljd av Abu Bakr. När Abu Bakr kom till makten röjde han undan sin forne motståndare; först sattes Sa’d under bevakning, sedan började han förföljas. När Sa’d flyttade till Syrien för att få slut på förföljelsen skickade Abu Bakr Khalid bin Walid efter honom. På vägen till Syrien blev Sa’d attackerad av Khalid bin Walid som hade väntat i bakhåll på honom. Sa’d blev knivhuggen och hans kropp kastades i en brunn. Abu Bakr förklarade Sa’ds dödsfall med att det var djinn[5] som hade dödat honom. Detta påstående visar på hur lätt politikerna kunde manipulera folket genom att påstå något så besynnerligt. Olyckligtvis var folket naiva och accepterade liknande förklaringar.

Uwaym bin Sa’idah al-Awsi och Ma’n bin Adiye befann sig i Saqifa medan al-Ansar diskuterade Sa’ds utnämning; de lämnade Saqifa obemärkta och begav sig till Abu Bakr och Omar ibn al-Khattab för att rapportera om al-Ansars verksamhet i Saqifa. Bin Sa’idah och bin Adiye favoriserade Abu Bakrs anspråk till kalifatet. Abu Bakr och Omar ibn al-Khattab begav sig till Saqifa åtföljda av Abu Ubayda bin al-Jarrah och Salim, som var anhängare till Abu Huthayfah. De överrumplade al-Ansar medan de rådslog om vem som skulle utses till deras ledare. Sa’d blev rädd för deras närvaro och deras påverkan då han kände till missnöjet och oenigheten bland al-Ansar. Oenigheten bland al-Ansar resulterade i deras undergång. Sa’ds förhoppning om makt släcktes då Abu Bakr öppnade munnen och tog till orda.

Abu Bakrs tal
Omar ibn al-Khattab önskade tillrättavisa al-Ansar fysiskt, han ville ta till våld och visa sitt missnöje över att al-Ansar hade samlats i smyg för att smida planer om kalifatet. Abu Bakr å andra sidan förstod att situationen krävde finkänslighet och tog till en annan metod för att vinna tid och övertala al-Ansar om att han var mest värdig och lämplig för kalifatet.

Abu Bakr sa: ”Vi, Mohajerin var de första i att omfamna Islam, vi har noblast och ädlast härstamning och vi är närmast Guds sändebud och ni är våra bröder i tron. Må Allah(SWT) belöna er för det stöd ni har visat och erbjudit Islam. Vi är emirer och ni är vesirer. Araberna underkastar sig och följer endast Qurayshs ledning. Avundas därför inte era bröder från Mohajerin som har välsignats med denna ställning. Därför utser jag en av dessa två män (Omar ibn al-Khattab och Abu Ubaydah) till ledare över er och för kalifatet.”[6]

Abu Bakrs beteende skiljde sig inte från Sa’ds, han bekymrade sig inte heller om den muslimska nationens situation och sårbarhet efter Profetens(S) bortgång. Han bidrog inte med tröstande ord till varken folket eller Profetens(S) hushåll, istället bidrog han till en splittring som lämnat ett sargat ärr i Islams historia. Han borde ha skjutit fram utnämningen av en ledare till efter Profetens(S) sorgeperiod var över och låta hela nationen ta del av utjämningsprocessen. Precis som Sa’d, bortsåg Abu Bakr från Profetens(S) utnämning av Imam Ali(A) och planerade för att säkra sin position till makten med argumentationen att de hade större rätt till den på grund av deras släktskap till Profeten(S).

Dessutom bröt Abu Bakr sitt löfte till al-Ansar när han blev kalif. Han utsåg inte al-Ansar som vesirer och förnekade de politiskt inflytande.

Abu Bakr bortsåg från Ahl al-Baits(A) position och betydelse vilka Profeten(S) hade jämfört med Koranen och med profet Nuhs(A) ark där den som gick ombord på den ansågs vara räddad och den som inte bordade den ansågs svara förlorad.

Abu Bakr nämnde att Mohajerin hade större rätt till kalifatet än al-Ansar då de hade närmare släktskap till Profeten(S). Han ignorerade Ahl al-Baits(A) släktskap till Profeten(S) vilket var den närmaste. De ignorerade hans eget kött och blodsrätt. Imam Alis(A) yttrande beträffande händelsen lyder: ”De tvistade om trädet och gick miste om dess frukter.”

Imam Ali(A) vände sig till Abu Bakr och sa:”Om du godkändes som ledare över de genom Shura[7],hur kommer det sig att ingen annan rådfrågades? Och om din argumentation är släktskap, finns det en som är Profeten närmare och värdigare?” 
I ett annat tal sa Imam Ali(A): ”Vid Allah, jag är hans (Profetens(S)) bror, beskyddare, kusin och arvingen till hans kunskap, vem är då mer värdig än mig (till kalifatet)?”

Mohajerin och al-Ansar kände till Imam Alis(A) rätt till kalifatet men deras girighet och makthunger drev de till att bryta löftet som de hade avgett till Profeten(S).

Slutligen vann Abu Bakr deras förtroende med löften om maktpositioner på båda sidorna. Al-Ansar och resten av Mohajering svor trohetsed till Abu Bakr.

Abu Sufyans situation
Historiker rapporterar att Abu Sufyan stod i opposition till utnämningen av Abu Bakr som kalif och han begav sig till Imam Ali(A) för att berätta om utnämningen. Han frågade Imamen(A) varför han och Abbas stod tysta och inte tog för sig av makten då den egentligen tillhörde dem – deras anspråk till makten var starkare än Abu Bakrs.

Imam Ali(A) förstod Abu Sufyans list, [för] han hade inte glömt bort hur hårt Abu Sufyan hade kämpat emot Islam och Profetens(S) budskap. Han misstänkte att Abu Sufyan visade sitt stöd för Imam Ali(A) av andra skäl än det han utgav. Imam Ali(A) förstod att Abu Sufyan försökte så split muslimer emellan, göra de ömsesidigt svaga och sedan slå tillbaka mot de när de blev som svagast.
Imam Ali(A) bad Abu Sufyan att lämna honom och att inte ta upp kalifatet med honom igen. Imamen(A) visste redan vem som hade rätten på sin sida och han behövde inte bli påmind om det av Islams ärkefiende.


[1] !The Life of Imam al-Husayn bin Ali” vol.1 sid.235
[2] Ibid, sid 235
[3] Ibid, sid.236
[4] Tareekh at-Tabari, vol.3 sid.307, al-Kamil fit-Tareekh, vol.2 sid.22
[5] Djinn är en av Guds skapelser skapade av rökfri eld. De har fri vilja och har precis som människan möjligheten att välja mellan gott och ont.
[6] Tareekh at-Tabari, vol.3 sid.62
[7] Shura betyder rådfrågning