Vid tidig ålder, började rollen som barnbarnet till den heliga Profeten(S) att framhävas. Det var innan han officiellt sett utsågs till rollen för Imamat (islamiskt ledarskap) av sin fader. Hans definitiva roll tog en klar form från ögonblicket då det muslimska Ummah (folket) gav deras trohetsed till Imam Ali(A) som den nya Khalifen (efterträdaren). Den steg till sin höjdpunkt efter Imam Alis(A) martyrskap.
Imam Hassans(A) roll, under hans fars livstid, och särskilt under hans styre, var präglad av hans totala lydnad till hans far, som var hans förebild och ledare. Han behandlade inte enbart honom som en kär son, utan även som en lydig soldat i den djupaste mening med dess inbegripande av medgörlighet och disciplin. Imam Hassans(A) roll uttryckte sig, under alla avgörande dagar som hans fader Imam Alis(A) genomlevde, i total underkastelse till hans far, hans ledare och källan till hans inspiration.
Följande är några av hans handlingar under denna del av hans liv:
1. Efter det att Imam Alis(A) läger blev attackerade på grund av Talha och Zubayrs uppror i staden Basra, och efter de avvikandes uppror under Mu’awiyah ibn Abu Sufyans ledning, kände Imam Ali(A) att han behövde stöd från Kufas massor för att bevara rättvisan och slå ner upprorsandan, tänd av några människor. För detta uppdrag valde han sin äldste son, Imam Hassan(A). Han beordrade honom att uppmuntra Kufas folk i att kämpa för den rena Islamiska saken, företrädd av Imam Ali(A). Imam Hassan(A) accepterade uppdraget och sökte sig till Kufa i sällskap med Ammar ibn Yasir(RA). Imam Hassan(A) bar på ett påbud från Imam Ali(A) riktad till hans guvernör i Kufa, Abu Musa Ash’ari, [där den] befriade honom från hans post på grund av hans skändliga ställning genom att svika Imam Ali(A) och vända ryggen till den obestridliga sanningen.
Så snart han anlände till Kufa, svällde folkmassorna runt om Imam Hassan(A), deklarerande sin lojalitet och villighet att stödja honom. Han höll ett tal, där han plockade fram entusiasmen hos deras fruktlösa själar, och uppmanade folket att hissa den heliga kampens fana högt upp. Imam Hassan(A) var ytterst framgångsrik i fullföljandet av sitt uppdrag. Han uppmanade dem att stödja sanningen, försvara budskapet och dess fulländade ställning.
2. Jamalslaget (Kamelslaget) hade redan upphört i Basra. Mu’awiyah samlade kvickt ihop de syriska styrkorna och stationerade dem vid Siffin. Överhängande fortskridningen av Umayyad-patrullen mottogs av Imam Ali(A). Han avslöjade nyheten till hans soldater och bad om deras råd. De tillkännagav alla sin villighet att utföra vad än Imam Ali(A) beordrade dem till.
Under tiden, stod Imam Hassan(A) bland massorna, ropandes på dem att samlas kring sanningen. I ett av hans tal sade han:
”All lov och pris tillkommer Gud. Det finns ingen gud utom Han. Han har ingen partner. Jag prisar Honom och Han är lovvärd. Gud skänkte er stora välsignelser och överöste er med Sina nådegåvor som är bortom antal. Man kan omöjligt visa Honom tacksamhet för dem. Varken ett uttalande eller sagda ord kan uttrycka dem. Vi är enbart arga åt Guds vägnar. Han välsignade oss med det som inte kan ges av någon annan än Honom. Vi bör, således, tacka Honom för Hans gåvor, motgångar och välsignelser. Vårt prisande bör stiga upp mot Gud, fylld med vår tillfredsställelse till Honom. Det bör vara uppriktigt. Vårt prisande måste vara så uppriktigt att Gud tror på oss. Det måste berättiga oss att få motta mer av Hans Givmildhet. Vårt prisande bör öka snarare än sänka Guds välsignelser. Ingen samling av människor samlas kring en viss fråga utan att säkerställa den, och [göra] deras tilltro ståndaktig. Så samla er själva för kampen mot er fiende, Mu’awiyah och hans soldater, eftersom han har avancerat sig mot er. Och gör inte varandra modfällda, för missmod skär igenom de innersta strängarna. Frammarsch under spjutspetsarna är ett tecken på mod och fromhet, för inga människor har någonsin utfört jihad utan att Gud har hävt missnöjet bland dem. Han skulle förskona vedermödorna med ödmjukhet, och vägleda dem mot den troendes kännetecken.”
Imam Hassans(A) syfte med detta tal var att förena banden av enhet, sänka samhällsklasserna, och återsamla folket för att utmana den patrull och handfull mängden av opportunister som Mu’awiyah styrde över.
3. De troendes Mästare, Imam Ali bin Abu Talib(A), hade varnat människorna mot förlikningen under slaget vid Siffin. Han visste om att det var en bluff. Efter det att charaden av förlikningen var över – och det slutade med att Abu Musa Ash’ari svek Imam Ali(A) – kastades Imam Alis(A) läger in i [ett moln av] förvirring. Kaos rådde, och varje grupp av människor började ta avstånd från den andra. De började förolämpa varandra. Imam Ali(A) ville förklara hur situationen låg till för människorna, och visa att förlikningen var ogiltig då den inte baserades på sanning och logik. Han utsåg denna uppgift till sin son Abu Mohammad, Imam Hassan(A).
”Res [dig] upp, son, och tala om dessa två män: Abdullah ibn Qais, och Amr ibn al-Aas”, sade Imam Ali(A) till sin son. Imam Hassan(A) reste sig upp och talade till folket, berättade den verkliga aspekten av situationen. Han sade:
”O folk! Ni har talat för mycket kring dessa två män. De valdes enbart för att döma enligt Boken och i skenet av dess vägledning. Men, de dömde enligt deras egna tycken och inte efter Boken. Således, kan deras utlåtande inte betraktas som en dom. Snarare var det en påtvingad uppfattning. Abdullah ibn Qais misstog sig när han utropade Abdullah ibn Umar som khalif. Han misstog sig kring tre punkter: För det första instämde hand inte med sin far som inte ansåg honom vara kompetent för Kalifatet, inte heller utnämnde han honom som [en av] deltagarna i Shura (samråd). För det andra, rådfrågade han honom inte kring ärendet. Och för det tredje, varken Utvandrarna (Meckas muslimer) eller al-Ansar (Hjälparna – Medinas muslimer) samlades runt honom. Det är de som utser ledaren och upprättar hans styre över folket. Gällande förlikningen, hade Guds självaste Sändebud(S) valt Sa’d ibn Ma’ath för detta. Och han dömde i enlighet med Guds Vilja. Otvivelaktigt, ifall han hade avvikit, skulle Guds Sändebud(S) inte ha gett sitt samtycke.”
Med dessa ord, förtydligade Profetens(A) dotterson, Imam Hassan(A), frågan, blottade lögnen av förlikningen, och bevisade för folket Abu Musa Ash’aris misstag, som utseddes av vanliga människor bland Imam Alis(A) armé, och utan att reflektera kring det, belastade de honom med en uppgift som han inte kunde verkställa med rättvisa. Mannen hade inte rena avsikter.
Imam Hassan(A) påvisade några av Abu Musas misstag. Bland dem var att avsätta Imam Ali(A) och utropa Abdullah bin Umar bin al-Khattab som muslimernas khalifen. Hans dom innefattade tre felaktigheter, för att inte tala om resten av hans förlikning. Imam Hassan(A) var en skarpsinnig tänkare, hade en god grund i logik och politik. Hans analys av Abu Musas åtgärder i förliknings process var stark och lämnade inget tvivel i ett förnuftigt sinne att analysen var bortom brister. Han sade att:
1. När Umar bin al-Khattab utsåg, vid sin dödsbädd, ett sexmanna-samråd, såg han inte sin son Abdullah som en i gruppen. Det var eftersom han insåg att hans son inte var kompetent för att vara en kalif och folkets ledare.
2. Trohetseden, som var [bland] agendan, initierades av Utvandrarna och al-Ansar, sedan gjorde hela Ummah samma sak. Hur kunde Ash’aris göra något utan att rådfråga dem?
3. Al-Ash’ari utsåg Abdullah som muslimernas Khalif, utan att ta reda på den egna mannens åsikt. Han kunde inte säga ifall Abdullah skulle medgiva eller vägra. Mannen underrättades inte om frågan tidigare, och han frågades inte kring detta, den mest historiska viktiga frågan.
Vidare, föregick Imam Hassan(A) med ett gott exempel på en rättvis och säker förlikning, som godkändes av Gud. Han citerade förlikningen av Sa’d ibn Ma’ath, som valdes av Guds Sändebud(S), för att lösa frågan med Bani Quraidhah, efter deras militära nederlag av Guds Sändebud(S). Hans dom var fast och logisk.
Imam Hassan(A) deltog i alla krig som utkämpades av hans far, Imam Ali(A), inklusive de i Basra, Nahrawan och Siffin; han spelade en avgörande roll i dem. Han stred i dessa strider och bekämpade dessa upproriskheter, utan några som helst motiv annat än Islam i åtanke.