När Imam Sajjad(A) anlände nära Medina stannade han karavanen, satte upp tältar åt sin faster och systrar och vände sig till Bishr ibn Hadhlam:
”O Bishr, må Gud den Högste ha barmhärtighet över din far, som var en poet!”sade han och fortsatte: ”är du överhuvudtaget kapabel till att komponera [något] liknande?”
”Ja, O son till Guds Sändebud(S)”, svarade Bishr.
Imamen(A) skickade honom ensam till Medina för att tillkännage Imam Hosseins(A) död till stadsborna. Bishr tog sig dit, tog sig hastigt fram till Profetens(S) moské och grät högljutt:
”O ni Yathrib-bor! (Medina kallades Yathrib innan Profetens(S) utvandring)
Må ni aldrig kvarbli däri! Imam Hossein(A) blev slaktad, så mina tårar nu strömmar.
Hans kropp nu ligger i Karbala medan huvudet visas upp spetsad på spjut!”
Medinaborna samlade sig en efter en vid Profetens(S) moské gråtandes och sörjandes över Imam Hosseins(A) martyrskap. De samlades runt den gråtande poeten Bishr och bad honom att informera de mer om Imam Hosseins(A) tillstånd.
”Här är Imam Ali, son till Imam Hossein(A), medföljd av sina fastrar och systrar; samtliga har återvänt till er. Jag är blott hans budbärare för att informera var han är.”
Medinaborna begav sig utanför Medina till Imam Sajjad(A) för att motta honom gråtandes. Historikerna har noterat att den dagen liknade dagen då Guds Sändebud(S) gick bort.
De omringade honom för att beklaga hans sorg. Han förberedde sig för att tala om de tragedier som hände de. Han var oförmögen till att tala ståendes då sjukdomen åtföljd av sorgen hade försvagat honom till dess yttersta grad, så en stol hämtades åt honom. Han satte upp sig på stolen och började sitt tal:
”Lovord tillhör Gud, världarnas [Enväldiga[ Herre, den mest Barmhärtiga, den mest Nåderika, Domedagens [Rättmätiga] Konung, alla skapelsers Skapare, som är den Upphöjda i Himlarna, som är så Nära, Han hör även de tysta talen. Vi prisar Honom för dem beprövande händelserna – vid tidens tragedier, vid smärtan dessa tragedier orsakar, vid krossandet av kataklysmerna, vid storslagenheten av vår katastrof, vid våra stora, fruktansvärda och plågande svårigheter.
O folk, Gud den Upphöjde, pris tillhör Honom, har prövat oss med stora svårigheter och beprövningar, med en oerhörd förlust i religionen Islam. Aba Abdallah, Imam Hossein(A) och hans familj slaktades medan hans kvinnor och småbarn togs tillfånga. Hans huvud, spetsad på toppen av ett spjut, visade de upp i varje område de anlände till. Sådan är den tragedi vars like inte finns någonstans.
O folk, vilka bland er är glada efter hans martyrskap, eller vilket hjärta är inte bedrövat gällande honom?
Vilket öga bland er hindrar sig från tårar eller är fattig i tårar?
De sju höga himlarna begrät hans slakt; oceanerna begrät med sina vågor, såsom himlarna med sina hörn och jorden med sin bredd; såsom träden med sina grenar och fiskarna i havens djupa botten; såsom Änglarna som är Sin Härskare nära och samtliga i himmelen.
O folk, vilket hjärta är inte bedrövat i och med hans martyrskap?
Vilket hjärta trängtar inte efter honom?
Vilken hörsel förnimmer en sådan tragedi som händer Islam utan att bli döv?
O folk, vi har blivit hemlösa, exilerade, utstötta, avvisade, avlägsnade från samtliga länder som om vore vi avkomman till turkar eller Kabul utan att ha begått brott, något fel, eller ens på något sätt ha sänkt Islam!
Aldrig har vi hört något liknande om våra förfäder under forntiden. Detta är något nytt. Vid Gud, hade självaste Profeten(S) krävt av dem att bekämpa oss såsom han krävde av dem att behandla oss väl hade de inte gjort mot oss mer än de redan har gjort. Så vi tillhör Gud, den Magnifike, och i Honom ligger vår återkomst från denna plåga, och vilken stor, smärtande, hård, grym och katastrofal plåga den är! Våra klagomål om tillståndet och lidandet är framförda till Gud den Rättvisa, den Medvetne.”
Sasa’a, en handikappad som knappt kunde vandra på sina fötter, ställde sig upp och bad Imam Sajjad(A) om förlåtelse för att inte ha sprungit ifatt honom och hjälpt hans familj trots sitt funktionshinder. Imam Sajjad(A) mottog hans förlåtelse, informerande att han tänkte enbart gott om honom, tackade honom och bad i en åkallan för Guds barmhärtighet över hans far. Sedan gick han ackompanjerad av sin faster och systrar. Folk hade omringat honom gråtandes och beklagandes ända tills de nådde Profetens(S) moské. Väl framme gick Seyyeda Zaynab(A) fram till moskédörrarna och tog tag i handtagen, gråtandes och sörjande ut till Profeten(S), [sägandes]:
”O min morfar, jag sörjer hos dig förlusten av min bror Imam Hossein(A)!”
De visa damerna som födde och växte upp vid Profetens(S) knän höll i en sörjningsceremoni för martyrernas Mästare(A). Imam Sajjad(A) grät bittert över sin far och sin familj.
Imam Sadiq(A) sade: ”Min farfar, Imam Ali ibn Hossein(A), begrät sin fars död 20 år i sträck – när än mat lades framför honom grät han. En av hans närmaste klagade en gång sägandes: ’jag befarar att du skall tyna bort så här’ där min farfar svarade: ’Jag klagar blott inför Gud och jag vet av Gud något som ni inte vet. Profeten Jakob(A) var en profet från vilken Gud separerade en son ifrån. Han hade tolv söner och han visste att hans son fortfarande var vid liv, ändå grät han över honom tills han förlorade synförmågan. Jag däremot tittade på min far, mina bröder, mina farbröder och mina följeslagare och såg de samtliga slaktade, spridda överallt omkring mig så hur kan jag sluta sörja?
När jag än minns hur Seyyeda Fatimas(A) barn slaktades kväver tårarna mig. När jag än tittar på mina fastrar och systrar minns jag hur de flydde från det ena tältet till det andra.’
När än min farfar tittade mot vatten förvärrades hans gråt och smärtan stegrades. Detta för att vatten påminde honom om sin fars och sin resterande familjs törst. När han än skulle dricka lite vatten begrät han – han frågades om det och svarade: ’Hur skulle jag kunna låta bli att gråta när mina nära vägrades vatten medan djur hade en fri tillgång till det?'”
Imam Sajjad(A) grät ständigt över sin far att han en dag blev tillfrågad: ”Du gråter jämt och ständigt, även om det skulle bli din egen död, men med detta kommer du inte att tjäna något alls på.”
”Jag har dödat min egen själ och det är över den som jag gråter.”
När en av hans nära en gång av oro frågade honom: ”Har inte ditt gråtande ännu upphört?”, svarade han: ”Ack dig! Profeten Jakob(A) var en profet från vilken Gud separerade en son ifrån. Han hade tolv söner och han visste att den förlorade sonen fortfarande var vid liv; ändå grät han över honom tills han förlorade synförmågan. Jag bevittnade min far, mina bröder, min farbror och sjutton personer från mitt Hushålls slakt framför mina ögon, så hur kan min sorg upphöra?”
Hans hjärta brast i och med förlusten av sin far, hushåll och följeslagare vars huvuden blev avhuggna av aggressionens svärd på ett ytterst brutalt sätt.
Imam Hossein(A) var efter sitt martyrskap skyldig mer än sjuttio tusen dinarer till en grupp människor så Imam Sajjad(A) betalade tillbaka allting där resultat blev att han själv fick avstå från mat och dryck många gånger. När han fick tag på summorna löste han hastigt av skulderna och därmed befriade sin far från sådana obligationer.
Imam Sajjad(A) var ytterst vänlig och kärleksfull gentemot Moslim ibn Aqils(A) familj som då var kusiner till honom genom hans far. Han vurmade starkt för dem bland sina samtliga släktingar och närmaste då de hade visat upp storslagen manér under Karbalatragedin – det var när Moslim ibn Aqils (A) söner och barnbarn offrade sig helhjärtat för Imam Hossein(A) trots sin unga ålder. De tävlade med varandra för martyrskapets rang och frälsning. Samtliga män från Moslim ibn Aqils(A) släkte nådde martyrskap under slaget tillika tragedi för Guds religion och ära där plikten är att ställa sig upp mot förtryck vart än man skådar det.
När Imam Sajjad(A) en gång tillfrågades varför han mer föredrog ättlingarna till Moslim ibn Aqil(A) över andras ättlingar svarade han: ”Jag minns deras tillstånd med Aba Abdallah(A), så jag känner för dem [i medlidande].”
Revolutionären Mokhtar ibn Josef(RA) donerade en stor summa pengar till Imam Sajjad(A) som han då använde till att bygga upp hus åt ättlingarna till Moslim ibn Aqil(A) för deras släkts uppoffringar för sanningens röst; dock senare demolerades husen utifrån Umayyadiernas beordring.
Imam Sajjad(A) kvarstannade i Medina och lämnade inte staden förutom när han skulle utföra Hajj till Guds heliga hus eller när han skulle på pilgrimsresor för att besöka Imam Ali(A) och de andra rättfärdiga martyrerna(A) i Irak.