Profeten Mohammad(S) genomgick många olika prövningar och ställdes inför olika problem och hinder. Efter tre års hemligt predikande hade Islams profet endast lyckats få 40 anhängare till den nya religionen.
Efter de här tre åren befallde Gud Islams Profet(S) att bjuda in och predika för sina nära anhöriga.
Profeten(S) bad Ali(A) att förbereda en måltid och att bjuda in sina anhöriga. De var ungefär 40 personer. Efter att ha tillagat måltiden bjöd Ali(A) dem. Alla accepterade inbjudan och åt av maten. Trots att maten egentligen inte ens var tillräcklig för en person blev alla 40 gästerna mätta. Egendomligt nog syntes det ändå inte ens att någon hade ätit av maten – det fanns fortfarande lika mycket kvar. Detta förvånade alla men den envise Abu Lahab sade utan att tänka: “Detta är magi och trolldom.”
Den dagen sade inte Profeten(S) något om den saken. Kanske berodde hans tystnad på att han ville få dem att förstå skillnaden mellan ett mirakel och magi. Om det hade varit magi som låg bakom, skulle gästerna ha blivit hungriga igen så fort de lämnat Profetens(S) hus.
Eftersom det första mötet inte gav något resultat bjöd Profeten(S) in dem även nästa dag. Återigen upprepades samma under. Alla åt sig mätta utan att maten ens hade minskat en liten bit när måltiden var avslutad. Då sade Profeten(S): “O, söner till Abd al-Mutallib(A) (1). “Gud har utsett mig för att varna er för syndernas smärtsamma plågor och för att ge er goda nyheter som hans belöning till de fromma troende. Bli muslimer och följ mig så kommer ni att nå frälsning..”
När han hade berättat om sitt budskap frågade han: “Vem av er är nu villig att hjälpa mig med denna uppgift? Vem som helst som visar sin villighet kommer att bli min broder, min följeslagare och han blir också den som får utföra min vilja.”
När Profeten(S) hade talat till punkt var det helt tyst i hela församlingen. Ali(A), som då var femton år gammal, bröt plötsligt tystnaden. Han stod upp och sade med fast röst: “O, Guds profet. Jag är din medhjälpare. Jag är din anhängare.” Profeten(S) bad honom sitta. Han upprepade sedan sin fråga tre gånger men ingen förutom Ali(A) svarade honom. Då pekade profeten på Ali(A) och sade: “Han är min broder, min efterföljare och den som kommer att utföra min vilja bland er. Lyssna på honom och lyd honom.”
Denna händelse gav prov på Alis(A) mod. Trots att han var den yngsta som var närvarande vågade han riskera att komma i konflikt med familjens ledare. När han öppet uttryckte sitt stöd och sin tillgivenhet till Profeten(S) motsatte han sig samtidigt stammens normer.
Denna händelse kan också visa att Profetens(S) och hans efterträdares(A) ämbeten är starkt förbundna med varandra. Samma dag som Profeten(S) träder fram öppet inför andra människor presenteras också hans efterträdare.
Att Profeten Mohammad(S) talade till sina nära ledde också till att han predikade Islam offentligt. En dag gick Profeten Mohammad(S), som sedan länge var känd bland sitt folk som “den ärlige” upp på ett högt berg och ropade: “Ya Sabahah” (2). Man uppmärksammade den heliga Profeten(S) och några personer som tillhörde olika familjer från Quraish sprang upp till honom. Då vände han sig till dem som hade samlats och sade: “O, människor! Kommer ni att tro på mig om jag berättar för er att era fiender finns utplacerade på andra sidan av det här berget (Safa) och att de tänker gå till attack mot era liv och er egendom?” De församlade svarade: “Vi har aldrig hört någon lögn från dig.” Då berättade Profeten(S) för dem att han var en budbärare från den Ende och Allsmäktige Guden. Att han, Mohammad(S) var sänd av Gud för att berätta för folket, att de måste sluta dyrka flera gudar. Han berättade också, att han skulle visa dem ett sätt att leva som skulle rädda dem på Domedagen.
Det han berättade för dem där på berget visade grunderna i den nya religionen. Quraish kände mer eller mindre till hans religion, men det Profeten(S) sade gjorde dem mycket rädda. En av ledarna, Abu lahab bröt människornas tystnad genom att säga: “Din galning! Ropade du på oss för att säga detta? Då skingrade sig människorna och gick därifrån.
(1). Abd al-Mutallib(A) var deras farfar.
(2). Araberna använder dessa ord, istället för t.ex. ringklockor för att uppmärksamma allmänheten att man har något att säga.