Imorgon är den första dagen av Muharram, och i natt känns det i hela hjärtat att det är något mycket speciellt som väntar. Ögonen är sömnlösa och det känns djupt inom en själv. Länge har man nu längtat inför de andliga doserna som under morgondagen, och som redan i natt för morgondagens skull, har börjat strömma in i hjärtat.
Vad är det som gör att Muharram-dagarna känns så speciella egentligen? Är det människornas brinnande engagemang och kärlek som strålar ut och sprider sig? Är det själen som mår bättre i Guds aktiva hågkomst? Är det gemenskapen som fröjdar hjärtat? Egentligen är det en sorglig högtid, så vad finns det i våra tårar som gör att hjärtat ändå trivs i och vill ha mer av? Hur kommer det sig att just sorg är det som inleder vårt år? Vad vill det säga oss?
Hur kommer det sig att många av våra Imamer(A) levde i sorg, men med det lyckades med sin roll för sin tid? Hur kommer det sig att Seyyeda Zaynab(A) bar så stora laster av sorg, för att senare äras och upphöjas förevigt efter?
Varför är vi sorgsna i nio dagar inför Ashura-dagen då händelserna egentligen inträffade? Kan det inte vara för att förbereda oss, nio dagar i rad, rena oss sakta men säkert, tills vi i stunden kan ta emot känslan i dagen då det verkligen gäller? Kan det inte vara ett sätt att säga ”vi är redo O Imam(AJ), innan själva Ashura!”?! För vem är värden av denna sorg? Vem ska vi söka oss till egentligen och beklaga hos? Vem är det som är djupast sorgsen och varför?
O Imam(AJ), vi kommer redan första dagen av Muharram till dig, för att du älskade inte ska vara ensam i din sorg. Vi kommer tillsammans, hand i hand, enade med din kärlek som vi delar med dig. Vi vill inleda första dagen av vårt år med din närhet. Hjälp oss i år, efter väntan under Ashura år efter år, vid helighet av denna kommande Muharram, till att stärkas och ta starka steg fram, så att det blir din sista Muharram i ghaybah inshaAllah!