Mu’awiyah hade för avsikt att utnämna sin son, Yazid, som efterträdare, men så länge Imam Hassan(A) levde var inte detta möjligt då det öppet skulle strida emot fredsavtalet. Mu’awiyah bestämde sig därför att förgifta Imam Hassan(A). Därför kontaktade han Imams(A) fru, Ju’da, och lovade henne 100’000 dirhamer samt giftermål med Yazid (ett löfte han sedan bröt), vilket hon accepterade. Ju’da var en dålig fru som Imam Hassan(A) inte litade på, därför åt han aldrig heller maten hon gjorde då han visste hur pass korrupt hjärta hon hade.
När Imam Hassan(A), kände faran i det sista försöket, sade han till sin bror Imam Hossein(A): ”Min bror, jag lämnar dig för att träffa min Herre. Jag har fått gift att dricka, som har gjort att jag spytt ut min lever. Jag är medveten om vem som har förgiftat mig och vem som är bakom denna svekfulla handling. Jag kommer att opponera mig mot honom inför Allah(SWT).”
Sedan sade han: ”Begrav mig med Allahs(SWT) Sändebud(S). [1] Ty jag är mer berättigad honom och hans hushåll(A) än andra. Om de hindrar dig från att göra det, vill jag att du svär vid din nära relation till Allah(SWT) och vid blodsbandet du har till Allahs Sändebud(S), att inte spilla en ända droppe av ditt blod för att uppfylla min önskan, tills vi möter Allahs(SWT) Budbärare(S) (må Allah(SWT) skicka sina välsignelser över honom och hans hushåll Ahl al-bait(A)) för att opponera oss mot folk framför honom(S) och berätta om vad vi har drabbats av på grund av dem.”
Sedan skrev Imam Hassan(A) sitt testamente för hans familj och hans barn. Han gav Imam Hossein(A) hans arvegods och saker som han ärvt från sin far de troendes mästare (Imam Ali(A)), när han utsågs till efterträdare, och förklarades värdig att uppehålla sin faders position, och Imam Ali(A) förklarade för sina shiitiska anhängare att Imam Hassan(A) var hans efterträdare.
Och mycket riktigt efter att Imam Hassan(A) avlidit, bar Imam Hossein(A) hans kista tillsammans med några av hans vänner (som även var kompanjoner, bl.a. Ibn Abbas). Då kom en grupp från Bani Umayya och hindrade Imam Hossein(A) att genomföra sin broders sista önskan.
Kistan blev beskjuten av flertalet pilar och Imam Hossein(A) grät ut, ”Vid Gud, om min broder inte hade sagt åt mig att inte spilla en droppe blod för att uppfylla hans önskan, skulle ni sett hur Guds svärd skulle slagit tillbaka mot er!”
Imam Hassan(A), främlingarnas främling, vars ”vänner” svek och lämnade honom ensam, som inte fick begravas i frid, med en kista genomborrad av pilar, begravdes, utan att hans sista önskan om att få ta farväl och svära sin tro till sin morfar, Profeten Mohammad(S), vid sin farmor Fatima bint Asad(A) i al-Baqis begravningsplats.
Imam Hassan(A) avled den sjunde i månaden Safar, år 49 e.H.
Abu al-Faraj al-Isfahani sade: ”Mu’awiyah ville att folket skulle svära trohet till hans son Yazid. Men existensen av Imam Hassan(A) och Sa’d bin Abu Waqqas besvärade honom väldigt mycket. Så han gav dem gift att dricka, och de dog av det.”
Vidriga övergrepp av detta slag skakade människors samvete i de muslimska länderna. Vilket ledde till olika revolutioner genom historien. I detta sammanhang säger Allah(SWT) i Sin heliga bok: ”Men [så uppträder] inte de troende som lever rättskaffens och ständigt anropar Gud och som försvarar sig när de blivit föremål för [hätska och hånfulla] angrepp. Och de som har gjort sig skyldiga till [dessa] orättmätiga angrepp skall [snart] få se vilken vändning deras liv kommer att ta!”
Begravningen
Sibt bin al-Jawzi återberättade från ibn Sa’d, som i sin tur återberättade från al-Waqidis, som sade: ”När Imam Hassan(A) skulle dö, sade han: ”begrav mig bredvid min far.” Imamen(A) menade då Allahs(SWT) Sändebud(S). Trots detta önskemål hindrade Banu (söner till) Umayya och Marwan ibn al-Hakam och Said bin al-As, som var guvernör över Medina, honom från att bli begravd vid sin morfar. Ibn Sa’d sade: ”Bland dem fanns Aisha som sade: Ingen får begravas bredvid Allahs(SWT) Sändebud(S).”
Abu al-Faraj al-Amawi al-Isfahani har återberättat med bemyndigande från Yahya bin al-Hassan, som sade: ”Jag hörde Ali ibn Tahir bin Zayd säga: När de skulle begrava Imam Hassan(A), steg hon (A’isha) upp på en mula och begärde hjälp av Banu Umayya, Marwan och de som var bland dem (Banu Umayya) och från sina tjänare [för att hindra att Imamen(A) skulle begravas vid Profeten(S)]. Då sade någon: ”En dag satt (hon) på en mulåsna, och en annan dag satt (hon) på en kamel.”
Al-Masudi har sagt att, ”Aisha steg upp på en grå mulåsna och uppmanade umayyaderna att förklara en andra strid mot medlemmarna av hushållet, Ahl al-Bait(A). Han (al-Masudi) sade: ”Al-Qasim ibn Mohammad ibn Abu Bakr kom till henne (Aisha) och sade: Faster, vi har inte hunnit tvättat våra huvuden sedan kamelslaget. [2] Vill du att folk ska kalla det här slaget för det gråa mulåsneslaget? Då gick hon tillbaka.”
Många människor samlades runt Imam Hossein(A) och sade till honom: ”Lämna oss med Marwans barn. För vid Gud, för oss, är de inget mer än ett kliande av håret [enkla att besegra].” Imam Hossein(A) sade: ”Vid Allah(SWT), om det inte hade funnits ett föreläggande till mig från Imam Hassan(A), att undvika blodsutgjutelse för att utföra hans önskan skulle ni ha känt hur Allahs(SWT) svärd skulle ha skördat dödsoffer bland er. Ni har brutit det avtal som gjordes mellan er och oss. Ni har ignorerat de villkor som vi kommit överens om.” Här påminde Imam Hossein(A) dem om villkoren för fredsfördraget.
Sedan gick de vidare med Imam Hassans(A) kropp, och begravde honom i gravplatsen al-Baqi bredvid sin farmor, Fatima bint Asad bin Hashim bin Abd Manaf, må Allah(SWT) vara nöjd med henne.
I sin bok ”al-Isaba”, sade han (Ahmad Shihab al-Din al-`Asqalani): Dawud ibn Sinan informerade oss att: Thalaba ibn Abu Malik berättade: ”Jag (Thalaba ibn Abu Malik) såg Imam Hassan(A) den dag då han dog och begravdes i (gravplatsen) al-Baqi.” Om en nål hade kastats över (gravplatsen) al-Baqi ”, skulle (nålen) var den än hamnade, hamna på någon persons huvud.” (Syftande till mängden människor som trängdes under begravnings ceremonin)
[1] Imam Hassan(A), var mer värdig att begravas hos Profeten(S), än andra, eftersom han var hans barnbarn och ett stycke av honom. Eller rättare sagt var Imam Hassan(A) en del av Profeten(S). Ingen är mer förtjänt hos en morfar än sonsonen. Med andra ord är biten mer förtjänt till helheten än andra.Imam Hassan(A), var mer värdig eftersom han var bland Profetens(S) rättmätiga arvtagare genom hans mor den sanningsenliga och kyska, frid vare över henne. Hon var den enda arvtagaren till sin far. Således hade hon (Fatima(A), Profetens(S) dotter) rätt att ärva sin far precis som Salomo(A) ärvde David(A). För det finns ingenting som kan ändra på det allmänna reglerna för arvet.
Den jämförande graden ”värdigare” syftar här till de (mindre förnämliga), nämligen Abu Bakr och Umar. För de ansåg sig vara mer värdiga än andra att begravas bredvid Allahs(SWT) Budbärare(S). Men hans sonson (Imam Hassan(A)) var mer värdig till detta än dem. Anledningen till denna dispyt uppstod för att de (Abu Bakr och Umar) ansåg att hustrun hade rätt att ärva efter mannen. Muslimska jurister har varit oeniga i denna fråga sedan dess. Aisha, Abu Bakrs dotter, och Hafsa, Umars dotter, hade enligt arvets regler som två fruar rätt till, en del av sjuttiotvå delar av rummet där Allahs(SWT) Budbärare(S), begravdes. Detta eftersom dem var två av nio fruar. Och alla de nio fruarna hade en åttondel som de delade mellan sig enligt denna beräkning. När det gäller det heliga rummet vars rymlighet vi inte riktigt känner till, men som borde ha varit bred nog att rymma sjuttiotvå gravar; annars skulle inte arvtagaren av den sanningsenliga, och kyska, Fatima(A) neka Abu Bakr och Umar att begravas i den. Vilken mer förklaring behövs mer än denna? Därför måste vi erkänna att Imam Hassan(A), var mer värdig till Allahs(SWT) Budbärares(S) och till hans hus än de andra.
[2] I sin bok al-Mahasin wa al-Masawi, vol. 1, sid. 35, har al-Bayhaqi återberättat liknande ord. Han (al-Bayhaqi) sade på uppdrag av al-Hassan al-Basri att al-Ahnaf bin Qays sade till A’isha vid kamelslaget: ”De troendes mor, har Allahs(SWT) Budbärare(S), beordrat dig att genomföra denna uppgift? Hon sade: ”O Gud, nej.” Han sade: ”Har du funnit den (denna befallning) i Allahs(SWT), den Upphöjdes bok?” Hon svarade: ”Vi läser inte men vad läser du.” Han fortsatte: ”Har du sett Allahs(SWT) Budbärare(S), begära hjälp av sina fruar när han var få till antalet och polyteisterna var många?” Hon sade: ”O Gud, nej.” Al-Ahnaf frågade då: ”Vad är då vår skuld?”