Namn: Ali
Titlar: Zain al-‘Abedin, Sajjad, Seyyed al-Sajjedin
Far: Imam Hossein(A)
Mor: Seyyeda Shahrbanu
Födelse: 5 Shaban, år 38 e. H. i Medina
Martyskap: 25 Muharram år 95 e. H.
Begravd: Jannat al-Baqi i Medina
Jabir ibn Abdallah al-Ansari återberättar att ungefär tio år innan Imam Sajjads(A) födelse satt han med Gud, den Högstes Sändebud(S) som lade sin ena dottersson, Imam Hossein(A), på sina knän och lekte med honom.
”Jabir” sade han, tittandes mot sin följeslagare, ”en son skall födas till honom som skall kallas Ali. Vid domedagen kommer en utropare att ropa ’Låt dyrkarnas Herre (Seyyed al-Abedin) ställa sig upp!’ där hans (Imam Hosseins(A)) son kommer att stå upp [inför alla].” Han vände sitt ansikte mot sitt lekande barnbarn och fortsatte: ”sedan kommer en son till honom (Imam Sajjad(A)) att födas vars namn blir Mohammad. När du möter honom [vilket du kommer att göra] sänd mina hälsningar till honom.”
Jabir återberättade denna återberättelse till samtliga. Senare när han verkligen träffade Imam Mohammad Baqir(A) ibn Imam Sajjad(A) ibn Imam Hossein(A) ibn Imam Ali(A), make till Fatima Zahra(A), dotter till Profeten Mohammad(S) sände han Profetens(S) hälsningar till honom, vilket gjorde den femte Imamen(A) oerhört glad.
Medan Imam Sajjad(A) var en liten pojke insjuknade Seyyeda Shahrbanus [allvarligt]. Imam Hossein(A) försökte göra det så bekvämt för sin hustru som möjligt men sjukdomen tärde på hennes vitalitet tills det blott fanns en livlös kropp liggandes på sjuksängen. Med sorg och vånda brukade hon snegla på sin tunna son som hade berövats kärlek och omtänksamhet från sin mor.
Sjukdomen gick till ständigt angrepp vilket ledde till att hon led outhärdligt mycket under sina sista dagar tills dess att hennes själ befriades. Imam Hossein(A), framstående muslimska personligheter och massvis med muslimer eskorterade henne till sin viloplats som nu ligger i den irakiska staden Kufa. Hon begravdes och Imam Hossein(A) sörjde den kvinna vars närvaro stannade kvar hos var och en av dem lika länge som blommor gör, då hon efter en kort stunds vistelse bland dem lämnade de med en markabel gåva – kvarlämnad för att sprida ljus i världen.
Denna förlust var den första Imam Sajjad(A) fick uppleva i sitt liv och likt sin faster Seyyeda Zeynab(A) var denna bedrövelse enbart början på liv i pina och vånda. Men då Imam Sajjad(A) var för liten för att komma ihåg bedrövelsen underrättade ingen honom om förlusten av sin mor och Imam Hossein(A) valde ut en av fruarna till sina slavar, som var känd för sin fromhet, att ta väl hand om honom, vilket hon också gjorde, i sådan bemärkelse som bara sanna mödrar gör.
Som liten och ung var Imam Sajjad(A) brunhyad, kort, smal och ömsint. När han blev gammal blev han smal och svag för sin asketism, väldigt starka Gudsdyrkan ochsorg och plåga i och med bedrövelserna på Karbala-slätten.
Han var behagligt vacker för sinnena – skönheten hade han ärvt från sin farmors far, Profeten(S) och då han inte sörjde eller talade såg folk ett leende på hans läppar.
Imam Sajjad(A) växte upp i ett hus grundat på profetskap och Imamat (islamiskt ledarskap). Det var hans farfar, de troendes Mästare, Imam Ali(A) som tog hand om honom de två första åren tills han slutligen uppnådde martyrskap. De två första åren i Imam Sajjads(A) liv skänkte honom lite av Imam Alis(A) andlighet och trots den korta tiden tillsammans, liknade han sin farfar mer än alla andra i spirituella och psykologiska element och egenskaper medan han fysiskt var mest lik Profeten(S).
2. Riterna kring hans(A) födelse
Imam Ali(A), de troendes Mästare, och hans son Imam Hossein(A), skyndade sig mot utförandet av dem religiösa rekommendationerna vid födelsen av det välsignade barnet; Imamen(A) läste upp böneutropet i barnets högra öra och iqamah (ett av bönens moment då niyyah (avsikt) anges) i det vänstra örat. Med detta väckte han känslor av fromhet och rättfärdighet i barnets hjärta. Det var toner som skulle leda honom till vänlighet och goda gärningar.
De första orden som Imam Sajjad(A) mottog var ”Allaho Akbar” (Allah(SWT) är större)! Dessa ord präglade hans hjärta och sinne, och blev en del av hans egenskaper. På den sjunde dagen av hans födelse, offrade hans far ett får för honom (en del i ceremonin), klippte hans hår och donerade silver eller guld som motsvarar det klippta hårets tyngd som allmosor till dem fattiga och behövande i enlighet med Profetens(S) sunnah (Profetens(S) traditioner i form av ord och handling).
3. Det utmärkta barnet
Världen förgylldes med Imam Sajjads(A) födelse, för han skulle sprida vidare källan av kunskap och visdom på jorden. Han skulle även genom sitt beteende visa på underbara exempel av trofasthet gentemot Allah(SWT). Profetens hushåll(A) var mycket glada över att ha få detta välsignade barn. Alla följeslagare som hade goda relationer med medlemmarna av Profetens hushåll(A) var också väldigt glada över att höra om födelsen av Imam Sajjad(A). Vissa historiker har återberättat att Imamen föddes svag och smal. Sayyid Abid al-Aziz Sayyid al-Ahal sade: ”Han (Imam Sajjad(A)) föddes svag och smal. Glimtar av svag oro utstrålades i hans ögon. Dessa glimtar indikerade på kommande sorg”.[1] Motgångar och smärta följde honom genom hans barndom. Bland dem var att hans rena mor dog när han fortfarande var ett barn i vaggan.
[1] Al-Imam Zayn ’al-Abidin, s.18.4. Imam Sajjads(A) barndomsönskan
En dag, under hans barndom, då vår fjärde Imam, Imam Sajjad(A) inte mådde så bra frågade hans far Imam Hossein(A) honom, ”Hur mår du min son? Är det något du önskar som jag kan förse dig med?” Trots hans unga ålder och som ett litet barn svarade han, ”O far, min önskan är enbart en sak – att Gud placerar mig bland de som är evigt belåtna, och tillfredsställda med allt det Han bestämmer för dem”. Hans far omfamnade honom och sade, ”Du har verkligen talat ord fyllda med kunskap (ma’rifah). Ditt svar liknar profeten Abrahms(A) svar när han blev kastad i elden (av den förtryckande kungen Nimrod) och ängeln Gabrie(A) uppenbarade sig för honom och frågade honom, om han hade någon önskan, varpå profeten Abrahm(A) svarade: ”Ja, fast enbart från Gud.”