Det är något som saknas. Hela hjärtat känner det. Man längtar efter tiden då man var som närmast Honom och vill aktivt hitta tillbaka. Man längtar efter tiden hjärtat kände mer och saknar delen av sig själv som då fanns. Man vill ta några steg fram.
Ändå är det något som stoppar och man väntar ytterligare en stund till. ”Under helgen, när intensiva jobbdagar är slut, ska jag ta tag i det jag borde göra”, ”efter min tenta, och då stressen lägger sig ska jag se till att komma igång” eller ”efter denna svacka som familjen går igenom, ska jag se till att börja.” Efter det ena och det andra, som man använt som anledning för att dröja, och när den lediga stunden äntligen kommer, står hjärtat tomt. Glöden är borta och känslan är svag. Ens inre längtan ekar högt, men som man skakar bort och gräver ner. Gräver ner i väntan på ett extra hjärtslag som får en att lyfta. Man väntar på stunden, där andlig magi, får det att kännas speciellt och tänder en gnista som får en att komma igång starkt med kraften inom en som man innerst inne vet om finns. Man väntar, men vad är det man väntar på egentligen? Man vet att man själv kan göra mer för att komma närmare till det man önskar vara, till den bättre versionen av sig själv som har gett ett löfte till att bli. Ändå lever man med en andlig själslig status som är i paus: ger upp för snabbt, tar enkla vägen ut, nöjer sig och i stunden vill vara kvar.
Och man glömmer lätt, att på andra sidan finns det ögon som utav sin kärlek gråter. Ett hjärta, som viskar ”ta ett steg fram”, som är i smärtande väntan på just dig och lovar dig det tiofaldiga tillbaka. Tio gånger mer kärlek tillbaka, tio gånger starkare band. Men frågan är, vad behöver du göra just nu – för att ett kliv till andra sidan där kärlekens ström är i väntan? Söka dig till källan som får hjärtat att fatta eld, vardagen till att blomstra och själen till att få liv. Du vet att denna källa finns, du vet att du längtar till den. Han väntar redan på dig, hur länge tål du vänta på dig?