För att förstå Koranen krävs ett antal förberedande förutsättningar som vi skall gå igenom i korthet. En av förutsättningarna är att kunna arabiska, för på samma sätt som det är omöjligt att förstå Hafiz eller Sa’adi utan att kunna persiska, är det omöjligt att lära känna Koranen, som är skriven på arabiska, utan att kunna arabiska. En annan förutsättning är kunskap om Islams historia, eftersom Koranen varken liknar Torah eller Injil (Jesus(A) ursprungliga testamente). De presenterades genom en profet(A) i en enda uppenbarelse, medan Koranen uppenbarades steg för steg under en tid av tjugotre år i den Helige Profetens(S) liv – från hans kallelse till hans död – mitt under den islamiska historiens mest hänförande utveckling. Därför har Koranens Ayat (verser) så kallade sha’an an-nuzal (omständigheter för uppenbarelsen). Dessa ”omständigheter för uppenbarelsen” är ingenting som minskar betydelsen för uppenbarelsen själv. Tvärtom är kunskap om omständigheterna för uppenbarelsen till stor hjälp vid förklaring av innehållet.
Tredje förutsättningen är kunskap om den Helige Profetens(S) traditioner (Hadith), för den Helige Profeten(S) är Koranens främste uttolkare (mufasser). Koranen säger till oss:
”Och till dig (O Profet) hava vi nedsänt förmaningen (Koranen), för att du för människorna skall förklara vad som nedsänts till dem.” [Den heliga Koranen, 16:46]
Och vidare:
”Han är den, som skickat en apostel ur de olärdes krets till dem att låsa upp sina tecken för dem och göra dem rena och lära dem skriften och visheten.” [Den heliga Koranen, 62:2]
Det är Koranens egen uppfattning att Profeten(S) själv är dess mufasser, eller uttolkare. De av oss som har förmånen att vara shi’iter och tro på Imamatets princip och att allt som Profeten(S) mottog från Gud fördes vidare till hans heliga efterföljare, har också pålitliga traditioner från de tolv Imamerna, lika trovärdiga som de trovärdiga traditioner vi känner till om Profeten(S). Därför är också pålitliga traditioner om Imamerna en stor hjälp för oss att förstå Koranen.
Ett annat viktigt faktum som vi måste lägga märke till är att i första hand måste vi förstå Koranen med hjälp av Koranen själv. Härmed menas att det sammanlagda innehållet i Koranens verser bildar ett sammanhängande helt. Om vi vill undersöka en speciell vers i Koranen och i detta syfte lyfter bort den ur Koranen, har vi valt fel undersökningsmetod. Naturligtvis är det möjligt att vi kan nå fram till fullgod förståelse på det sättet, men det är en ganska osäker metod. En del Koranverser tjänar till att belysa och förklara andra verser. De Heliga Imamerna stödde detta tillvägagångssätt, vilket bekräftas av flera stora kommentatorer (muffaserin). Koranen har sitt eget speciella sätt att förklara sina egna ämnen. I många fall är det så att om en enstaka vers Tages ur Koranen utan att jämföras med andra liknande verser, kan man nå fram till en slutsats som är totalt motsatt den som samma vers skulle giva om den jämfördes med andra verser med liknande innehåll.
Som exempel på denna Koranens speciella metod kan vi nämna de otvetydiga verserna och mutashabah, som är liknelser. Beträffande själva skillnaden finns det en allmän uppfattning att muhkam -verserna är sådana vars ämne är tydligt ock konkret framställt, medan däremot ämnet för en mutashabah framställs i form av ett chiffer eller en gåta. Enligt detta synsätt har vi människor bara rätt att taga ställning till muhkam-verserna därför att dessa är klara och tydliga, medan mutashabah-versema egentligen står över mänsklig fattningsförmåga, och därför är det omöjligt att taga ställning till innehållet i dem. Här uppstår följande frågor: Vad är det då överhuvud taget för mening med mutashabah-verserna? Varför innehåller Koranen verser som överstiger mänsklig fattningsförmåga?
Svaret är i korthet att meningen i muhkam-verserna varken är klar eller lätt, och inte heller är mutashabah-versema gåtfulla eller obegripliga. Ett chiffer är ett slags ord eller fras med dold mening som inte direkt framgår ur de uttalade orden.
Finns det sådana verser i Koranen? Ett sådant påstående strider mot vad Koranen själv säger, nämligen att Koranen är klar och lättförståelig för alla, och att verserna sprider ljus och ledning. Frågan uppstår endast därför att en del ämnen som Koranen för fram, särskilt sådana som har att göra med ghayb, det överjordiska, i grund och botten inte går att förklara med ord. Men Koranen har överlämnats till människorna i mänsklig språkdräkt, och därför är det självklart att dessa finstämda andliga frågor måste förklaras med samma språk som mänskligheten använder för materiella frågor. För an undvika missförstånd har därför ämnena för vissa verser lagts fram så att de absolut måste förklaras med hjälp av andra verser, det finns inget annat alternativ. Koranen vill till exempel tala om den verklighet det innebär an ”se Gud i sin hjärta” – vilket betyder an en människa kan uppleva Guds närhet i sin hjärta. Detta förklaras på följande sätt:
”På den dagen skola somliga ansikten stråla och se på sin Herre.”[Den heliga Koranen, 75:22-23]
Ordet ”se” används här i Koranen. Något annat ord finns inte, och kan inte heller finnas på något mänskligt språk, men för an ändå undvika missförstånd finns det en förklaring:
”Blicken uppfattar honom ej, men han uppfattar blicken” [Den heliga Koranen, 6:103].
Här inser läsaren naturligtvis att trots likheten i ordalydelse är dessa två företeelser olika och åtskilda från varandra. För att hindra den högre, andliga meningen från an förväxlas med den bokstavliga, uppmanar oss Koranen att jämföra mutashabah-verserna med muhkam:
”Han är den, som nedsänt skriften till dig; i den finns otvetydiga (muhkam) verser, vilka äro skriftens grundval.” [Den heliga Koranen, 3:5]
Otvetydiga (muhkam) betyder att verserna inte kan skiljas från sin innebörd och inte kan ges någon annan innebörd. dessa verser kallas umrn-al-kitab, ”bokens moder”. På samma sätt som en barn går till sin mor med sina frågor och tror på det modern säger, som småstäder hänvänder sig till distrikts- och statshuvudstäder – vilka anses ha auktoritet över dem och på arabiska kallas ”byarnas moder” på samma sätt kan dessa ”otvetydiga” verser jämföras med mutashabah-verserna. Det innebär an mutashabah-verserna kan tänkas över och förstås, men eftertanken bör ske med hjälp och vägledning av de ”otvetydiga” verserna. Utan ”moderversernas” hjälp är det man kan få fram ur mutashabah-verserna osäkert.