Mubarad och Ibn Aisha återberättade att en man från Syrien såg Imam Hassan(A) ridandes på en häst, och började således förolämpa honom. Imam Hassan(A) svarade inte mannen. När den syriska mannen slutade, fortsatte Imam Hassan(A) mot honom och sade följande, efter att ha hälsat på honom med en gladlynt hälsning:
”Min äldre herre, jag förmodar att du är en främling här. Kanske har du blandat ihop mig med någon annan. Om du ber om ursäkt, skall det beviljas dig. Om du önskar bli transporterad någonstans, skall vi se till att du blir det. Är du hungrig, skall vi tillse att du får äta. Är du i behov av kläder, skall vi ge dig kläder. Är du eftersatt skall vi ge dig bidrag. Om du är eftersökt, skall vi ge dig skydd. Om du har några önskemål, skall vi uppfylla dem för dig. Och om du önskar fortsätta med din karavan, var vår gäst till du lämnar, det skulle vara mer användbart för dig, för vi har en bra position, stor värdighet, och omfattande tillhörigheter.”
När mannen hörde Imamens(A) ord, grät han och sade följande:
”Jag vittnar på att du är Guds ställföreträdare på denna jord. Gud vet sannerligen till vem Han anförtror Sitt budskap. Du och din fader var de mest ogillade personerna bland Guds skapelser för mig, men nu är ni de mest älskade skapelserna för mig.”
Mannen omdirigerade sedan sin karavan och blev deras gäst i staden, tills han lämnade dem med en tro på deras kärlek.