Har ni märkt hur man ibland vägrar acceptera vissa saker? Har ni då känt av en innerlig kamp? En kamp där man gör allt för att övertyga sig själv att INTE behöva förstå och INTE behöva ändras? Man har en innerlig rädsla av att acceptera och således behöva ändras. Man vill hellre sätta lås på sitt hjärta. Kasta bort nyckeln någonstans långt bort så ingen kan få tag på den och bara leva… leva och leva…
Men frågan är hur kan ett inlåst hjärta leva och ge liv? Hur kan den älska och förstå sig på kärlek?
Hur kan jag med ett inlåst hjärta se sanningen och leva för den?
Låt oss våga öppna våra hjärtan. Låt oss våga hitta nyckeln och fylla hjärtat ENDAST med det som vårt hjärta är värt att fyllas med.