Kanske har vi alla någon gång varit med om en situation där vi önskade framföra en korrekt kritik med goda intentioner till en vän, men som oavsiktligt slutade med obehag och irritation. Har vi någon gång funderat på det bästa sättet att öka effektiviteten av kritik?
Rent generellt, när en person ger moralisk kritik, kan två mål eftersökas:
1. Den handling som kritikern finner vara felaktig.
2. Den person som har begått denna felaktiga handling.
Det som är smärtsamt och betungande med kritik, och som kan leda till ilska, agg, och fientlighet, är den skada som skadar en persons stolthet. Trots att personen kanske argumenterar om sin handling och för fram bevis för dess korrekthet, kommer denna i verkligheten enbart att försvara sig själv, och ämnar rädda sitt anseende och personlighet.
Därför, för att vara säker på att kritiken inte skadar någons heder eller får denna att reagera, måste kritikern placera den felaktiga handlingen i fokus som huvudmålet av sin kritik, snarare än dess utövare. Om så är fallet, kommer kritiken att vara konstruktiv, och önskvärda resultat kommer att följa därefter. Återberättelserna om Imam Hassan(A) är utmärkta exempel av sådan kritik:
En gammal man satt en gång ned för att utföra sin tvagning (wotho’). Men denna tvagning var felaktig. Imam Hassan(A) och Imam Hossein(A), Profetens(S) dottersöner, som då var små pojkar, betraktade honom. De upptäckte omedelbart att den gamla mannen utförde sin tvagning på ett felaktigt sätt, men tvekade att tala om det för honom på direkten. Kanske skulle den gamla mannen känna sig förnedrad av två små pojkar, eller kanske tappa intresset för dyrkanshandlingen.
Sittandes bredvid honom, påbörjade de utförandet av tvagningen, och under tvagningen sade Imam Hassan(A): ”O Hossein, min tvagning är korrekt och mer perfekt än din.”
Som svar insisterade Imam Hossein(A) att hans tvagning var bättre än Imam Hassans(A).
Till slut sade de: ”Låt oss vända oss till denna gentleman. Han är äldre än oss och borde vara lämplig att avgöra detta.”
Den gamla mannen lyssnade tålmodigt. Pojkarna utförde sina tvagningar under hans övervakning, den ena efter den andra. När de var klara, insåg han att den tvagning som hade utförts av pojkarna var metodisk och korrekt. Det var hans egen tvagning som var felaktig. Vändandes till Imam Hassan(A) och Imam Hossein(A), sade mannen: ”Den tvagning som utfördes av er var korrekt. Jag är tacksam att ni valde att vägleda mig på ett sådant underbart sätt.”
Imam Hassan(A) och Imam Hossein(A) varken kritiserade den gamla mannen, och inte heller klandrade honomför hans okunnighet angående Islams regler och lagar. Utöver detta, refererade de inte till hans sätt att utföra tvagningen, och inte heller kallade de hans handling för ogiltig. Snarare, utförde de tvagningen själva och lärde den gamla mannen dess korrekta tillvägagångssätt indirekt. Resultatet av denna artiga och visdomsfulla kritik, var att den gamla mannen tydligt vittnade om sitt misstag, lärde sig att utföra tvagningen på ett korrekt sätt, och tackade dem med vänlighet och nöje.
Sannerligen, är den bästa form av kritik och undervisning att ha god moral. Det är så viktigt att Imam Hassan(A) har sagt följande: ”Det bästa av det bästa är att ha god moral.”
Hur försiktiga är vi egentligen gällande de detaljer Ahl al-Bait(A) lärt oss om kritiserandet av våra bröder i tron? Hjälper vi andra att göra framsteg och utbilda sig genom god moral och överseende?