I dessa dagar studerar historiker Ahl al-Baits(A) liv blott från den begränsade aspekten av deras personliga liv och även utan kontext av deras tid. Å andra sidan studerar vissa Ahl al-Baits(A) liv från en politisk synvinkel och utvärderar deras roll i det avseendet. Dessa personer ser också kunskapen och dyrkan hos Ahl al-Bait(A) genom de politiska glasögonen.
Det finns en kompromiss mellan dessa två metoder där Ahl al-Baits(A) liv anses vara fullt av personliga illuminationer som korsar gränser för tid och plats och man anser dem vara ofanltigt rent politiskt samt kompatibelt med den speciella situationen.
Även om majoriteten av Imamerna(A) inte innehade politiska roller på grund av att kalifatet tagits ifrån dem så brukade kungar och guvernörer söka stöd hos dem vid alla svårigheter, trots deras kontinuerliga fientlighet mot Imamerna(A). Faktum är att Imamerna(A) tvivlade inte på att tjäna Islam och rädda nationen från misstag. Historien återberättar ett bra exempel för oss i den frågan i fallet med Abdul Malik, Umayyad kalifen.
Efter att Abdul Malik blev kalif, så stördes han av att romarna brukade avbilda fadern, sonen och anden på papper. Därför gav han order om att guvernören i Egypten skulle ersätta dessa avbildningar med Surah al-Ikhlas och 18:e versen i tredje surahn. När romarnas kejsare blev uppmärksammad på detta så skrev han till Abdul Malik: ”Att göra papper och vad som avbildas på det är romarnas expertisområde”.
När Abdul Malik läste brevet så besvarade han inte det, han lämnade även tillbaka gåvan som romarnas kung hade skickat med brevet. Samma incident upprepades flera gånger, men Abdul Malik vägrade att ta emot gåvan, trots att romarnas kejsare ökade på gåvorna för varje gång. Till slut skrev han följande till Abdul Malik: ”Återställ avbildningarna på pappren som det var innan eller så kommer jag att beordra att din Profet kommer förolämpas på mynten”.
När Abdul Malik läste brevet så blev han väldigt arg och eftersom han inte kom fram till någon slutsats efter diskussioner med muslimerna omkring honom så kallade han på Imam Baqir(A).
När Imam Baqir(A) träffade Abdul Malik så berättade den sistnämnde hela historien för honom. Imam Baqir(A) sade till honom: ”Överreagera inte. Det är en liten händelse på grund av två anledningar: För det första så kommer Allah den Allsmäktige(Swt) inte tillåta att romarnas konung genomför sitt hot om att förolämpa Guds Sändebud(S). För det andra finns det en lösning till problemet”.
Abdul Malik frågade: ”Vad är lösningen?”.
Imam Baqir(A) svarade: ”Kalla upp hantverkarna omedelbart och be dem att trycka guld och silvermyntar med den 112:e kapiteln ur Koranen på ena sidan och Guds Sändebuds(S) namn på andra sidan. Ingravera också staden och datumet som mynten trycks på varje sida.”
Sedan talade Imam Baqir(A) om för Abdul Malik detaljerna kring vilken vikt mynten ska ha, hur man tillverkar dem och hur man väger guld respektive silvermynt samt så beordrade han honom att förse alla muslimer över det islamiska nationen med de nytillverkade mynten.
Abdul Malik lydde ordern från Imam Baqir(A) och skickade sedan ett brev till romarnas kejsare där han sade: ”Allah(Swt) förhindrade dig från att göra vad du hade i avsikt att göra; Jag har gjort si och så i den islamiska nationen och era mynt är utan värde nu”.
Efter detta sade några av romarna följande till sin kejsare: ”I den här situationen så måste du göra verk av ditt hot.”
Kejsaren svarade: ”Jag skickade honom dem breven för att göra honom arg; eftersom jag hade mer makt då och romerska mynt var vanliga. Nu kan jag inte göra något eftersom muslimerna inte handlar med romerska mynt längre och då är det omöjligt för mig att göra verk av mitt hot”.
I det här fallet har Imam Baqirs(A) förslag varit effektiv än idag.