Abdullah Ibn Nafe’ var en välkänd ledare bland Khawarij och en hårdför fiende till Amir al-Momenin(A) och hans familj. Han brukade ofta säga: ”Om jag helt säkert kände till existensen av en person som man kunde nå med häst och som kunde bevisa för mig att Ali Ibn Abi Talib dödade människorna i Nahrawan rättvist, så skulle jag besöka den personen.”
Människorna frågade honom om han var villig att besöka Imam Alis(A) son eller inte? Ibn Nafe’ svarade: ”Finns det en kunnig avkomma till Ali?” De som var närvarande sade: ”Detta är ditt första misstag. Hur kan det inte finnas någon med kunskap i den familjen?”
Ibn Nafe’ frågade: ”Vem är den kunnigaste i den familjen just nu?” Människorna svarade: ”Mohammad Ibn Ali Ibn al-Hossein” [De hänivsade till Imam Baqir(A)].
Abdullah Ibn Nafe’ rörde sig med ett par av sina starkaste anhängare mot Medina. När de väl anlände till staden och hittade Imam Baqirs(A) residens så bad de om tillåtelse för att gå in.
Imamen(A) frågade: ”Vad vill, den som föraktar min far och mig dag och natt, av mig?” Efter att han hade fått höra om händelsen så bad Imamen(A) honom att återvända nästa dag.
Nästa dag återvände Ibn Nafe’ med sina följeslagare och studenter och Imamen(A) skickade efter avkommor till Muhajerin och Ansar. Sedan kom Imamen(A) till folket och sade: ”Prisad vare Herren som hedrade vår familj med profetskap och privilegierade oss med tronföljden till Profetskapet (Wilayah); O barn till Muhajerin och Ansar! Den som känner till Ali Ibn Abi Talibs(A) dygder så var vänlig att ställa er upp och dela med er.”
Människorna ställde sig upp och han lyssnade till Imam Alis(A) dygder.
Ibn Nafe’ sade: ”Jag känner till dessa dygder men saken med Ali var att han genom att acceptera dömandet och utfärdandet av en dekret (i Siffin kriget) så blev han en otroende!”
Diskussionen fortsatte tills det nådde berättelsen om Khaybar och den delen där det sades: ”Imorgon kommer flaggan att ges till en man som fullständigt älskar Allah(SWT) och Profeten(S) och han är den som Allah(SWT) och Profeten(S) älskar oändligt. Han är en oundviklig stridskämpe och han återvänder inte från fienden tills Allah(SWT) med hans händer öppnar upp forten.”
Imam Baqir(A) frågade Ibn Nafe’ om hans tankar kring denna återberättelse. Ibn Nafe’ sade: ”Denna återberättelse stämmer och det finns ingen tvekan om det. Men Ali blev en otroende efter den här incidenten.”
Imamen(A) svarade med en utdömande ton: ”Säg mig, var Allah(SWT) medveten om att Ali Ibn Abi Talib en dag skulle döda människorna i Nahrawan när Han sade att Han älskar Ali?”
Ibn Nafe’ var tyst en stund. Han tänkte för sig själv att om han skulle säga nej, så skulle han vara en otroende, så han sade: ”Ja, det gjorde Han.” Imamen(A) sade: ”Ville Allah(SWT) att Ali skulle lyda Honom eller vara olydig?”
Ibn Nafe’ svarade: ”Uppenbarligen att lyda.”
Imam Baqir(A) sade då: ”Ställ dig upp då för du har besegrats.”
Ibn Nafe’ reste sig upp medan han reciterade följande vers: ”till dess den vita strimman av gryningsljuset kan urskiljas mot nattens mörker.” (Den heliga Koranen 2:187) Vilket betydde att allt hade klargjorts för honom: ”Men Gud vet åt vem Han anförtror Sina budskap.” (Den heliga Koranen 6:124)
(Ovan är ett urval taget från boken ”The Guiders of the Path of Light, Life of Imam Mohammad Baqir(A)”, av Ayatollah Seyyed Mohammad Taqi Modaressi)