Innan detta kapitel börjas, måste Profeten Mohammads(S) profetiska uppdrag nämnas för att det senare skall sträcka sig fram till Imam Alis(A) liv, som hade en stor betydelse i denna uppgift.
Profeten(S) var redan från tidig ålder känd för sin goda moral och stora visdom. Han var respekterad och anförtrodd av alla samtidigt som många vände sig till honom för hjälp tack vare hans sannfärdighet och fromhet. Profeten(S) brukade dra sig undan folket under vissa tider och ta sig till en grotta som kallades för Hara’, som fanns på ett närbeläget berg kring Mecka som kallades för ”Jabal an-Noor” (Ljusets berg). Profeten(S) spenderade i ensamhet många dagar i dyrkan och sökande av Guds närhet i denna grotta och träffade inga andra än Imam Ali(A) som då var i tioårsåldern och tog med sig maten som Khadijah(A) skickade till Profeten(S). När Profeten(S) vid fyrtioårsåldern en dag tagit sig till grottan för att tala med sin Herre, uppenbarade sig ängeln Jibrail (Gabriel) för honom med orden: ”O Mohammad ’LÄS, läs vid din Herres namn som har skapat [allt]!’” [den heliga Koranen 96:1-5]. Med dessa ord sändes Guds sista Sändebud och Profet, Profeten Mohammad(S), för att föra fram Guds budskap och komplettera den långa kedjan av profeters verk!
När den gudomliga ljusheten från den osynliga världen belyste honom, skakades han och kom ner från berget. Vad han än fick syn på, kunde han genom den skåda det vackra ljuset. Förvånad och bekymrad gick han hem. När han var framme darrade han fortfarande och bad då Khadijah(A) täcka honom. Han somnade och när han vaknade till hade dessa verser uppenbarats för honom.
”DU SOM sveper in dig [i din ensamhet]!, Stå upp och varna!, Och prisa din Herres majestät!, Och rena ditt hjärta!, Och fly från all hednisk smitta!, [När du ger] ge inte för att få något tillbaka!, Och ha tålamod och fördrag [med allt] för din Herres skull!” [den heliga Koranen 74:1-7]
Dock var inte spridning av detta budskap enkel. Detta eftersom denna kallelse gick emot arabernas och de andra folkgruppernas tro och kultur. De flesta som nåddes av budskapet började göra motstånd, även Profeten Mohammads(S) släktingar förolämpade och gjorde motstånd mot honom.
Imam Ali(A) lärde känna Islam redan från första sekunden av Profetens(S) budskap, och fastän han då inte var mer än tio år gammal accepterade han Profetens(S) ledarskap och profetskap. Han var den första mannen som blev muslim och följde Profeten(S). Detta är alla historiker överrens om, även de sunnitiska historikerna har skrivit om detta, bl.a. Moheb Al-din Tabari i boken ”Zakhaer al-’Aqabi” som skriver att Umar sade:
”Jag var med Abu ’Abideh, Abu Bakr och vissa andra då Profeten(S) lade sin hand över Imam Alis(A) axel och sade; ’O Ali, du är den första av de trogna som vissade tro till mig och är den första bland muslimerna som valde Islam som religion, din ställning till mig är som Haroons ställning till Moses.’”
Det har även berättats att Profeten(S) mottog det profetiska uppdraget på en måndag och att Imam Ali(A) dagen efter, på en tisdag, godtog Islam som sin religion. Solaiman Balkhi berättar att Anas Ibn Malek har sagt att Profeten(S) sade:
”Sju år välsignade änglarna mig och Imam Ali(A) och detta för att under den tiden vittnade ingen annan förutom oss om Guds enhet.”
Imam Ali(A) sade genom en dikt som svar till Mu’awiyah: ”Jag antog Islam före er alla, då jag var ett litet barn och inte ens hade växt klart än.” Förutom detta, när Profeten(S) samlade sina släktingar för att bjud in dem till Islam, var Imam Ali(A) den enda som godtog hans inbjudan och Profeten(S) presenterade honom som sin förtrogne och efterträdare inför dem närvarande. Händelsen förklaras i mer detaljer nedan.
När den vackra versen, ”Och varna dem som står dig närmast [för Guds straff]” [den heliga Koranen 26:214] , uppenbarades för Profeten(S), bjöd han Abdul Muttalibs barn till Abu Talibs(A) hus. De var omkring fyrtio personer [och för att bevisa sanningen bakom hans uppenbarelse visade han dem ett mirakel]. Han beordrade att endast ett lammstek, tio Sir [lika med 75 gram] vete och tre kilo mjölk skulle vara ingredienserna för maten. Mängderna var viktiga att belysa eftersom många av dem åt hela denna mängd under enbart en av sina måltider.
När maten var klar skrattade de närvarande och sade att Profeten Mohammad(S) endast ordnat mat för en enda person, men Profeten(S) sade: ”börja att äta i Hans(SWT) namn”. Efter att de hade ätit från maten, blev alla mätta. Abu Lahab sade, ”Mohammad förtrollde er med denna mat!”.
Däremellan reste sig Profeten(S) upp och sade efter en inledning:
”O Abdul Muttalibs barn, Gud har uppdragit mig med det profetiska budskapet och har sänt mig till er och Han har sagt att jag skall varna er som står mig närmast. Jag inbjuder er till två saker som är lätt att uttrycka men svåra att utföra; genom att uttala dessa två ord blir ni härskare över araber och utlänningar och hela befolkningen blir lydiga er. Under domedagen är det genom dessa som ni kommer att komma in i paradiset och kunna avstå från helvetets eld. Dessa är att vittna om Guds enhet och att jag är Hans Profet och Sändebud. Var och en av er som besvarar min inbjudan och som är villig att hjälpa mig i denna väg kommer att vara min broder, förtrogne och efterträdare.”
Från folkmassan besvarade ingen honom förutom Imam Ali(A) som då var tio år. Imam Ali(A) tittade kärleksfullt på Profeten(S) medan han höll sitt tal och reste sig upp och uttalade trosbekännelsen, samt sade: ”Jag godtar din inbjudan till Islam och kommer att följa dig och hjälpa dig helhjärtad”.
Profeten(S) bad Imam Ali(A) om att sätta sig ner och upprepade samma inbjudan tre gånger efter varandra, men varje gång var det endast Imam Ali(A) som besvarade honom(S). Därmed sade Profeten(S) till de närvarande att han [Imam Ali(A)] är hans broder, förtrogne och efterträdare och vissa säger att han även upprepade detta för Imam Ali(A) också. De andra reste sig upp och började håna och skratta åt Profeten(S). Denna dag kallas för ”Yom al-Inzar” (varningens dag).
För att förminska och få denna händelse vara obetydlig påstår vissa tolkare att anledningen att Imam Ali(A) accepterade Islam först var eftersom han var ung, och därför anser man att hans accepterande är ogiltig. Man motiverar detta med att han på grund av sin ålder var han inte myndig och därför var inte hans tro utav intellekt och logik, utan snarare var det en oförståndig tro. Detta då Abu Bakr, Umar och de resterande hade både enligt intellekt och åldern utvecklats klart och därmed kom dem till Islam och trodde på Profeten(S) med en intellektuell och förstålig tro. Detta påstod de vara mer värdefullt än Imam Alis(A) barnsliga tro.
Som svar till dessa påståenden kan sägas att en jämförelse mellan Imam Ali(A) och de övriga är betydelselös. För det första är mogenhet enligt åldern av betydelse vid frågan om dem religiösa reglerna och lagarna, och inte i dem intellektuella frågorna. Tron på Gud, Hans Sändebud(S) och budskapet tillhör de intellektuella frågorna och inte de religiösa lagarna och reglerna. För det andra är inte åldern alltid det avgörande för alla. Det finns de som i sina tidiga åldrar har ett större intellekt och förståelse för saker och ting än de som är mycket äldre; särskilt om denne är sänd från Allah(SWT) och har en gudomlig själ såsom Profeten Jesus(A) som talade till folket då han var ett spädbarn och sade: ”Jag är Guds tjänare. Han har gett mig uppenbarelsen och kallat mig till profet.” [den heliga Koranen 19:30] Och om Johannes(A) fastslog Gud i sin heliga bok Koranen: ”Johannes! Håll med kraft fast vid [Vår] Skrift!” – Och Vi skänkte honom visdom [redan] i hans tidiga ungdom” [den heliga Koranen 19:12]
Seyyed Hamiri har hyllat Imam Ali(A) samt belyst följande och sagt: ”Såsom Gud gav Johannes(A) profetskapet vid barndomen, fick Imam Ali(A) också förmyndarskapet och titeln som efterträdare redan från hans barndom.”
För det tredje var inte Imam Alis(A) tro som de övrigas, eftersom hans tro härstammar från sin fitrah (en medfödd instinktiv del). Han har aldrig i sitt liv gått emot sin fitrah, i jämförselse med andra. Han säger själv att; ”Jag föddes med trosbekännelsens fitrah och var tidigare med min tro och färd med Guds Sändebud än alla ni andra.”
Imam Hossein(A) sade under Ashora dagen till ’Umar Bin Sa’ds armé: ”Fatima Zahra(A) är min moder och min far är hjälten under krigen Badr och Hanin. Han tillbad Gud då han var ett litet barn medan stammen Quraish tillbad avgudarna Lat och ’Uza.”
För det fjärde är Profetens(S) uttalande ett bevis och borde inte ens ifrågasättas, eftersom Gud säger om honom att: ”Och han talar inte av egen drift -nej, [det är] uppenbarelsens ord” [den heliga Koranen, 53:3-4]. Profeten(S) talar ju inte av köttsliga begär, utan allt han säger är uppenbarelser. Därmed om Imam Alis(A) tro enbart hade varit barnsliga imitationer skulle Profeten(S) ha sagt åt honom att han fortfarande är liten och inte nått mogen ålder än. Men vad som hände var snarare tvärtom; Profeten(S) godtog hans tro och valde samtidigt honom som sin fötrogne och efterträdare framför alla de närvarande.
Man kan definitivt säga att Profeten(S) inte hade någon lika lojal som Imam Ali(A). Ingen kan förneka Imam Alis(A) lojalitet och handlingar för Islam. Han har i alla de svåra situationerna skyddat Profeten(S) och varit beredd att helhjärtat offra sitt liv för honom.
Från och med början av Islam, stöttade han Profeten(S) varje dag vid problem från stammen Quraish och försökte ständigt vara till hans hjälp. Under alla de tretton åren tillsammans kunde inte Profeten(S) ens för en dag vara långt ifrån Imam Ali(A), som följde Profeten(S) likt en skugga, och försökte beskydda Profeten(S) från allt. Så länge Profeten(S) var med Imam Ali(A) vågade ingen närma sig Profeten(S)
Bland de största fienderna till Profeten(S) var Abu Jahl, Ahnas Bin Shariq, Abu Sufyan, ’Amro-’as, Omar ibn al-Khattab och hans farbroder Abu Lahab. Dessa bad Abu Talib(A) upprepligen att avstå från att beskydda Profeten(S) och låta Quraish bestämma över honom. Trots all påfrestningar stod han på Profetens(S) sida ända tills hans död.
Under alla dessa svåra tider var Imam Ali(A) sida vid sida med Profeten(S). De två lämnade aldrig varandra och de hade en så nära själslig och moralisk kontakt med varandra att man inte kunde urskilja deras liv från varandra.
Källor:
Zakhaer al-’Aqabi, s. 58; samt Fosol al-Muhemmeh Ibn Sabaq, s. 125.
Zakhaer al-’Aqabi, s. 59; Yanabi’ al-Mavaddah, s. 60; Sireh Ibn Hashim, vol. 1, s. 245; samt många andra historiska böcker
Yanabi’ al-Mavaddah, del 12, s. 61; samt Irshad Mofid, vol. 1, del 2, Hadith 2
Fosol al-Mohemmah, s. 16
Tarikh Tabari, vol. 2, s. 217; Irshad Mofid, vol. 1, del 2, Kap. 7; Kifayat al-Talib, del 51, s. 205; Shavahed al-Tanzil, vol. 1, s. 421; Yanabi’ al-Mavadah, s. 105; Tarikh abi al-Fada’, vol. 1, s. 216; Tafsir Fakhr Razi; samt andra böcker.
Nahjul Balagha.
Asd al-Qabiye, vol. 4, s. 53 har det nämnts att inna Umar tog Islam som sin religion, plågade han Profeten(S) och muslimerna väldigt mycket