De’bel Khaza’ee nådde Marv och kom för att träffa Imam Ridha(A). Han sade till Imamen(A) med full entusiasm: O Profetens son! Jag har skrivit en dikt till dig och jag har svurit att inte recitera det för någon innan den når dig.” Imam Ridha(A) sade: ”Läs De’bel”.
De’bel började att recitera dikten tills han kom till följande del:
”Samlingarna och sessionerna där den Heliga Koranen reciterades, reflekterades över och tolkades är nu tomma; och platsen där uppenbarelsen hade kommit ner i är nu som en vattenlös och torr öken lämnad utan användning”.
Vid detta ögonblick grät Imam Ridha(A) och sade: ”O Khaza’ee, du sa sanningen; det är verkligen så.” De’bel fortsatte sin recitation tills han kom till följande del:
”Närhelst Profetens(S) familj drabbades av förtryck och svårigheter från fienderna så mötte de det endast med stängda händer och utan några vapen.”
Vid detta ögonblick viftade Imamen(A) med sin hand och visade tecken på samtycke och sade: ”Sannerligen, det är så; händerna är bundna.” Så fortsatte De’bel tills han kom till följande rad: ”För den kärlek jag har för er så har jag spenderat mitt liv i rädsla [för era fiender]. Men mitt hopp är på detta, att jag efter döden är säker från bestraffning.”
Som svar på denna rad sade Imamen(A): ”Må Allah(SWT) skydda dig från den stora rädslan i livet efter döden.” De’bel blev jätteglad över Imamens(A) uttalande och fortsatte sin dikt tills han kom till följande rader (där han beskriver gravarna som tillhör Profetens familj):
”Och det finns en grav i Bagdad, för en from själ, som Allah har placerat i en av de himmelska rummen (en hänvisning till Imam Kadhims(A) grav).”
Imam Ridha(A) sade: ”Må jag tillägga en strof (efter denna mening) till den här dikten för att den skall bli komplett?”
De’bel svarade: ”Ja, son till den stora Profeten(S), gör så är du snäll.”
Imam Ridha(A) reciterade: ”Och (där finns) en grav i staden Tus. Ack över dess stora lidande och förödelse.; för lågorna från plågan över hans död brinner i ådrorna och kroppens rötter till återuppståndelsens dag. Tills den dagen Allah(SWT) för fram en räddare (Qaem) som kan besegra förtrycket och de som förtrycker och som kan läka våra sår till en viss grad.”
De’bel frågade med oro: ”Min mästare, vems grav är det i Tus?” Imam(A) svarade: ”Det är min grav och det kommer att komma en dag då då Tus blir en plats där Shia och pilgrimer kommer till min grav och går. Jag annonserar att den som besöker min grav i Tus under tiden av min ensamhet i graven kommer då att vara med mig och Allah(SWT) kommer att rena den personen och förlåter personens synder.”
Imamen(A) ställde sig upp från sin plats och vad De’bel att stanna i rummet. Imamen(A) gick in i en annan del av huset och efter en stund kom Imamens(A) tjänare med en påse fylld med 100 guldmynt och gav det till De’bel och sade: ”Din mästare gav dig detta och sade att du skall spendera det för dig själv.”
De’bel sade: ”Vid Allah! Jag kom inte hit för att samla in någon betalning eller belöning; jag reciterade inte dikten för att få rikedomar.” Således tackade han nej till mynten men bad om att få en av Imamens(A) kläder som välsignelse.
Då skickade Imam Ridha(A) ett av sina klädesplagg och guldmynten med sin tjänare och bad tjänaren att tala om för De’bel att han skulle acceptera guldmynten då han skulle behöva det och därför bör han inte tacka nej. De’bel accepterade pengarna och kläderna och återvände till sin hemstad. När han kom hem så upptäckte han att tjuvar hade tagit alla hans personliga tillbehör och precis som Imam Ridha(A) hade förutspått så var han i behov av guldmynten nu.
(Ovan är taget från ”Uyun Akhbar al-Ridha (PBUH)” av Sheikh Saduq)