Innan löftet om trohetsed

Vi kommer nu att diskutera en fråga. Vi vet inte exakt till vilken grad denna fråga påverkades av tidigare faktorer. Ändå är det tillräckligt för oss att presentera några av de sociala förhållandena som muslimerna blev varse om efter Profetens(S) bortgång. Profeten(S) hade ett stort inflytande på jaget, en stark förmåga att bilda ett samhälle, och en mäktig hand gällande uppbyggnaden för praktiserandet av trosutövning.
Vi återuppväcker minnena för att tillfälligt skapa en bild av det hela. Således är det tillräckligt för oss att plocka en lämplig sak från varje händelse, eller återge de lämpliga händelserna för vårt ämne och lämna resten därhän.  Detta är för att vi, i strålkastarna av denna metod, önskar veta huruvida vårt ämne (dvs. Imam Hassans(A) fredsfördrag) påverkades av tidigare omständigheter eller inte.

Den största händelsen i Islams historia inträffade med Profetens(S) bortgång, må Gud välsigna honom och hans familj. Således upphörde allt det goda som detta gudomliga ljus gav denna värld. Plötsligt, blev jorden mörk och människor började planera hur de skulle förbereda sig själva att begå onda handlingar. När Profeten(S) avled, separerades denna jord från himlen. För Profeten(S) var det enda medlet mellan dem. Är jorden oberoende av himlen? Självklart inte. Jordens uppehälle, dess skönhet, dess liv, dess aktivitet, dess ljus, och dess religion kommer alla från himlen. Denna händelse (Profetens(S) bortgång) skulle ha orsakat en intensiv tomhet i denna värld och en tung förlust för muslimerna om han(S) totalt brutit sin kontakt med världen och muslimerna. Men Profeten(S) var medveten att de troende skulle bli testade efter honom genom bemötandet av stora svårigheter. Profeten(S) var vänlig mot de troende. Således berättade han för dem att endast ett rep skulle fortsätta relationen mellan dem och himlen. Finns det ett rep mer värdigt att klänga sig fast vid än himlens rep när inspirationen upphört? Av denna anledning sade Profeten(S) följande: ”Jag har efterlämnat bland er det, som om ni håller fast vid detta, aldrig kommer att gå vilse efter mig: Guds bok, (som) är det utsträckta repet från himlen till jorden, och min familj, medlemmarna av mitt hushåll (Ahl al-Bait(A)). De (Guds bok och Ahl al-Bait(A)) kommer inte att lämna varandra tills de kommer till mig vid Hawd (paradisets flod). Så betänk hur ni kommer att behandla dem efter mig?” [1]

Följaktligen, har vi därför rättigheten att studera dessa händelser för att komma fram till samhällets attityd gentemot Profetens(S) familj, eller attityden hos de som hävdade sig ha rätten till att representera samhället. Detta är för att vi vill ta reda på hur samhället och dessa grupper behandlade Profetens(S) familj efter hans bortgång. Samtidigt vill vi även komma fram till de händelser som är lämpliga för vårt ämne. Så om ordet al-’itra betyder ’asbira, eller mannens släktingar, så skulle Imam Ali(A) vara den mest framstående mannen av dem alla efter Profetens(S) bortgång. Om det nämnda ordet innebär dhurriya (avkomma), då var Imam Hassan(A) den äldsta i Profetens(S) familj efter honom. I det arabiska språket används ordet al-’itra både som ’asbira (släktingar) och dhurriya (avkomma).

Hur som helst, efter Profetens(S) bortgång, blev det muslimska samhället oense i frågan om efterträdare. Detta på grund av att vissa muslimer hänvisade till sina egna synpunkter. En del höll fast vid Profetens(S) tydliga återberättelser, som nämnde många saker angående utnämningen av en efterträdare efter honom(S). Detta är dock inte rätt plats att ta upp och diskutera alla dessa återberättelser. Samtidigt önskar vi inte diskutera med de som höll fast vid sina egna tolkningar, inte heller har vi för avsikt att diskutera med de som dyrkade Allah(SWT) enligt Profetens(S) tydliga återberättelser. För allt gällande det vi är ense eller oense om, slutade som det var när väl tiden var inne. Den studie, som vi här utför, har ingen som helst avsikt att ändra på någon av de antagna idéerna eller tankesätten.
Vi söker inte efter ursäkter för de som förlitade sig på sina ståndpunkter. Trots deras meningsskiljaktigheter gällande Profetens(S) återberättelser, säger vi: Guds Apostel(S), betraktade Koranen och sin familj(Ahl al-Bait(A)) som sina ställföreträdare efter honom, vilket nämndes i den tidigare återberättelsen och andra liknande återberättelser. Men, de som förlitade sig på sina egna ståndpunkter betraktade Profetens(S) ställföreträdare (Koranen och Profetens(S) familj) i enlighet med deras politiska uppfattningar, vilket betydde att de accepterade återberättelserna från Profeten(S). Med andra ord trodde de att anspråket skulle tas i beaktning. Dessutom trodde de att accepterandet av Profetens(S) befallningar låg hos de erfarna och äldre männen. Om de bekräftade vad Profeten(S) önskade, så var det ok. Om de inte accepterade vad Profeten(S) önskade, satte de i verket vad de själva önskade.
På detta sätt togs arvsrätten ifrån Profetens(S) familj. Detta ledde till att det blev möjligt eller tillrådigt för en stor mängd av de som trodde på Profeten Mohammad(S), att ge Mu’awiyah rätten att tävla med andra om Islams tronföljd och således frambringa den gamla tiden [2] som ett bevis på detta. Samtidigt bekräftade äldre män såsom, ’Amro-’as, al-Mughira, Abu Huraira al-Dousi, och deras likar, detta yrkande. Mu’awiyahs yrkande, som inkluderade förakt gentemot Islams helighet, skedde inte för första gången. Snarare har detta historiska bakgrunder. [3] Det är uppenbart att dessa historiska bakgrunder ledde till en oväntad trend i Medina, då folket höll ett möte i Bani Sa’idas härbärge (saqifa), i syfte att finna ett nytt rep annat än Profetens(S), vilket nämndes i förgående återberättelse. Vid detta sammanträde sade Polis Salama följande:

Händelser inträffande en efter en under härbärget (Saqifa)
De utlöste dolda ting och åsikter
Syftet delades likt grenarna av
Det spröda bocktörnet. [4]

Den som hade rätten (Imam Ali(A)) till tronföljden, antog en hedersvärd attityd gentemot hans bröder som hänvisade till deras egna synsätt. Hans(A) attityd i sig självt, betonade hans önskan om att skydda Islam från en kollaps. Ett sådant betéende visade även tydligt att han var det enda medlet eller länken (repet) mellan folket och himlen. Han (Imam Ali(A)) avhöll sig under en kort tid att svära trohetseden (till Abu Bakr). Detta berodde på att hans Islamiska sinne bevisade hans beslagtagna rättighet. Senare tvingades han att acceptera det. [5] En del av hans följeslagare frågade honom: ”Hur kunde ditt folk beröva dig denna position (kalifatet) medan du är mer värdig av den än dem?” Han (Imam Ali(A)) sade: ”det var en självisk handling genom vilken folkets hjärtan blivit giriga medan en del människor inte brydde sig om det. Gud är domaren, och Honom tillhör Domedagen. Lämna nu denna förödande historia om vilken det råder ett ramaskri.”
Dessa ord visar att Imam Ali(A) var förbittrad i sitt inre, men utvändigt foglig. [6]

Imam Alis(A) fiender blev förblindade av hans ljus (överlägsna meriter). Med andra ord, fientlighetens slöja täckte deras ögon. Därför ignorerade de honom. Likväl hade de inte glömt bort hans tidiga Islam, hans jihad (strävan/kamp), hans nära relation till Profeten(S), hans släktskap med honom, hans broderskap med honom, hans kunskap, och hans dyrkan. Utöver detta, ignorerade de inte Profetens(S) återberättelser om honom. De förstod hans egenskaper bättre än vad vi gör idag. Dock visade Imam Alis(A) fiender upp en fientlig sida mot honom på grund av hans många och enastående handlingar, hans målmedvetna rättvisa, och hans svärd med vilken han dödade många av dem på slagfälten under de heliga krigen.
Imam Alis(A) fiender visade även fientlighet gentemot honom eftersom han befann sig i det fjärde årtiondet av sitt liv. Inte undra på, då de trodde att kalifen efter Profeten(S), åldersmässigt skulle befinna sig i det sjunde årtiondet för att vara fullt utvecklad och erfaren.
Imam Alis(A) fiender har glömt bort att Imamat i Islam är en tro likt profetskapet. Det som tillåts genom ett profetskap tillåts genom Imamat. Det som är förbjudet i ett Imamat är även förbjudet i ett profetskap. Så vad är förhållandet mellan ijtihad (förmågan att besluta i religiösa utlåtanden) och en ålder, när det finns en textenlig utnämning? Vad är värdet av politiska intressen gentemot Guds ord och Profetens(S) återberättelser? Imam Alis(A) ålder vid Profetens(S) bortgång var likvärdigt med Jesus(A), då Gud, den Allsmäktige, reste honom(A) till himlen. Det var möjligt för Jesus(A) att vara en profet på denna jord vid en sådan ålder. Så varför skulle det vara omöjligt för Imam Ali(A) att bli kalif vid trettiotre års ålder? Värt att nämna är att Allah(SWT) kommer att välja en sådan ålder för paradisets folk på Domedagen. Om denna ålder inte var de bästa åren hos en människa, skulle inte Allah(SWT) valt detta för sina tjänare i lustgårdarna.

Imam Alis(A) fiender hyste agg gentemot honom på grund av hans nära relation till Profeten(S). Därför hatade de att se Imamatet och Profetskapet förenas i ett hus. Vi vet faktiskt inte varför dessa enastående meriter, enligt denna logik, orsakade något agg. Vi vet inte varför Imam Alis(A) nära relation till Profeten(S) gjorde att hans fiender hindrade honom från att ta makten som kalif.
De (Imam Alis(A) fiender) trodde att de gjorde något bra för Islam och muslimerna när de separerade positionen av Imamat från Profetskapets familj, och när de hjälpte andra familjer att tillskansa sig denna höga religiösa position.
Förutom detta, glömde de bort den försiktighetsåtgärd som Profeten(S) utförde då han begränsade tronföljden till sin familj (Ahl al-Bait(A)).
Beslutet att separera kalifatet från Profetens(S) familj orsakade hemska olyckor för muslimerna och förvanskade Islams fundamentala trossatser.  Alla dessa skillnader och olyckor skulle inte ha inträffat om kalifatet lämnats över till dess rättmätiga ägare. Med andra ord, om folket hade rättat sig efter Gud och Hans Profet(S), såsom det nämns i följande vers: ”Och när en fråga som rör en troende man eller kvinna har avgjorts av Gud och Hans Sändebud, har dessa inte rätt att själva döma i det som rör dem; den som sätter sig upp emot Gud och Hans Sändebud begår ett uppenbart svårt misstag.” [Surah al-Ahzab, 33:36] Dessa skillnader och olyckor har inträffat bland muslimerna på grund av att de maktlystna tillåtits tävla med de rättfärdiga om kalifatet.
Blodiga strider skedde till exempel mellan Bani (sönerna av) Hashim och Bani (sönerna av) Umayya, mellan Bani al-Zubayr och Bani Umayya, mellan Bani Abbas och Umayya, och mellan Bani Ali och Bani Abbas. Alla dessa blodiga strider inträffade som ett resultat av att Profetens(S) familj separerats från kalifatet. Värt att nämna, är att Profeten(S) betonade vem som skulle efterträda honom genom sina återberättelser i syfte att förhindra dessa blodiga strider och ångerfulla händelser från att hända inom Islam.
Ahl al-Bait(A) fick utstå flera olika motgångar. De föll offer för lönnmord, tillfångatagande, och hemlöshet. Detta skedde på grund av det första misstaget som utfördes i syfte att överträda Profetens(S) principer, vilka infördes för att skydda hans samhälle och familj. Tyvärr gjorde folket inte som han önskade…
I vilket fall som helst missförstod de innebörden av hans visdomsfulla principer. För de avskydde att se kalifatet och profetskapet tillsammans i ett hushåll. Under tiden önskade de följa helt andra principer.
Åldern var deras uppenbarliga motivering, vilket de förklarade för folket. Ingen utom Gud känner till de dolda orsakerna. Deras ondskefulla minnen resulterade från striderna mellan dem och de första muslimerna eller från avundsjukan som ”äter upp religionen som veden slukar veden”, såsom det nämnts i en helig återberättelse.

Kärleken till ledarskapet och begäret efter auktoritet och makt var farliga sjukdomar, från vilka folket led av. Dessa egenskaper var även djupt rotade sjukdomar i de mäktiga ledarnas karaktär.
Men, Profetskap och Imamat, två gudomliga befattningar, skiljer sig dock från det välkända tankesättet inom de politiska områdena. Med andra ord är profetiska principer ett resultat av religionen och således är de en del av den. Därför är den enda källan i politiska frågor Profeten(S), och hans ord är avgörande i dessa frågor.
Om ni önskar känna till det nära sambandet mellan denna händelse och vårt ämne, måste ni läsa följande ord från Imam Hossein(A). Ni kommer få reda på att Imam Hassan(A) utryckte sitt missnöje i följande brev efter att folket svurit trohetsed till Mu’awiyah i Kufa. Imam Hassan(A) sade: ”När han (Profeten(S)) avled, blev araberna oense om vem som skulle efterträda honom. Quraish sade: ’Vi är hans stam, hans familj, och hans vänner. Ni har rätt att diskutera med oss angående Profeten Mohammads(S) succession.’ Araberna trodde således på Quraish ord och deras bevisföring för det (successionen) gentemot de som tvistade med dem angående Profetens(S) efterträdare. Således gav ni efter för det och fogade er efter dem. Sedan argumenterade vi [7] med Quraish såsom araberna gjort. Dock behandlade Quraish oss inte med rättvisa som de hade gjort med araberna. De (Quraish), uteslutande araberna, förde denna fråga genom (åberopandet av) rättsliga medel och protester. Vi, medlemmarna av Profetens(S) hushåll och hans vänner, tvistade med Quraish. Vi begärde att de skulle behandla oss med rättvisa. Men de vände sig ifrån oss och beslagtog makten, och samlandes för att förtrycka och tvinga oss.  Vi led från deras förföljelse av oss. Löftet är Gud. Han är Herren och Hjälparen.”
”Vi blev förvånade över de som mot all rätt tog vår rätt och tronföljden av vår familj. Om de (Quraish) hade en enastående rätt och position inom Islam, skulle vi avstått från att tvista med dem. Vi vill inte att hycklarna och deras allierade (ahzab) skall finna en spricka i religionen så de kan fördärva den.”

”Idag är de förvånade, Mu’awiyah, efter att du orättfärdigt tagit makten medan du inte är lämplig för den. Du har inga kända meriter inom religionen, inte heller någon berömvärd handling inom Islam. Du är en son av en allierad (hizb) från de allierade (ahzab). Du är sonen till den bland Quraish som var mest fientligt sinnad gentemot Profeten(S) och hans bok. Gud, ensam är tillräcklig för dig. Du skall återvända till Honom, och du kommer att veta Vems det slutgiltiga avgörandet tillhör.” [8] Imam Hassan(A) utryckte sin förvåning för att visa sambandet mellan Mu’awiyahs beslagtagande av Ahl al-Baits(A) rättigheter och hur Quraish tidigare hade gjort samma sak. Förhållandet mellan Imam Hosseins(A) situation och det av de tidigare kaliferna var ett resultat av denna händelse. Samtidigt uppkom situationer andra än Imam Hosseins(A) situation. En del av dessa situationer avser de två bröderna; en del av dem avser föräldrarna; och en del av dem avser den allmänna rätten.
Vi kommer inte att ta upp någon av dessa situationer här, för vi har inte för avsikt att diskutera kring den forskning som genomförts inom dessa områden, utan snarare de situationer som har ett samband med vårt ämne.
Vi har lärt oss att en skicklig, politisk aktivitet inträffade efter Profetens(S) bortgång. Denna aktivitet gjorde det möjligt för Abu Bakr att erhålla ställningen (dvs. Kalifatet). Omar ibn al-Khattab kallade denna aktivitet för Alta (dvs. oväntad händelse). Mu’awiyah kallade det: ”Beslagtagande av rätten och tvist angående maktbefogenheten.” [9] Den snabba framgången som denna politiska aktivitet skapade visade tydligt den beslutsamhet som de i makten tidigare hade haft. Utifrån denna beslutsamhet kan vi lätt förstå att det rådde en speciell trend gentemot Profetens(S) familj. Denna trend orsakade effekter både under och efter dess tid.
Profetens(S) familj var således hjälplösa, och blev avsiktligt borttagna (från makten) gällande alla ledande beslut och utvecklingar vilken historien vittnar om sedan dess. [10]

Den person som hade vetskap om kalifatet (Abu Bakr) föredrog dem (Ahl al-Bait(A)) inte framför andra. Utöver detta behandlade inte den person, som begränsade kalifatet till tre av sex personer (dvs. Omar ibn al-Khattab), dem med rättvisa. Vore det inte för folkets val efter ”Husets händelse” (hadith al-dar), skulle Profetens(S) familj inte haft någon del i makten genom de olika tidsåldrarna.
Denna speciella trend ledde sedan till att skapa en stark motsättning mellan de två kaliferna som konsulterade Profetens(S) familj, om deras angelägenheter.
Under slagen vid Basra och Siffin, finns många bevis för vad vi har sagt.
Det finns även andra bevis angående attityden hos Omars son, [11] Sa’d b. Abu Waqqas, Usama b. Zayd, Muhammad b. Muslima, Qadama b. Maz’un, `Abd Allah b. Salam, Hassan b. Thabit, Abu Said al-Khudari, Zayd b. Thabit, al-Nu’man b. Bashir. Dessa personer kallades för al-Qu’ad (de neutrala). De föredrog neutralitet framför jihad (heligt krig) och avstod från att avlägga trohetsed till Imam Ali(A) och hans son Imam Hassan(A).
Denna motsättning skedde inom olika områden och varierade en hel del. En del av dessa var de oanständiga och negativa attityderna gentemot ledarna av Profetens(S) familj i Medina, och senare i Kufa.

Av denna anledning talade Imam Ali(A), från predikstolen, till folket i Kufa och sade följande: ”Ni som är som män, som inte är män! Ert intellekt är likt ett barn och era sinnen är likt en kvinna. Jag önskar jag aldrig sett er eller lärt känna er. Vid Gud, denna bekantskap har inte fört med sig något annat än skam och resulterat i ånger. Må Allah(SWT) förgöra er. Ni har fyllt mitt hjärta med smärta och belastat mitt bröst med vrede. Ni åsamkade mig stor sorg och lidande. Ni ödelade krossade min rådgivning genom att vara mig olydig och överge mig.”
Imam Ali(A) utförde liknande tal vid åtskilliga tillfällen.
Det var opponenterna som planterade onda ingivelser runt om i Imam Alis(A) städer, och således provocerade folket till att avstå från att stödja honom genom att använda alla möjliga typer av ursäkter.
Jag (författaren) tror på denna faktor. Men samtidigt vill jag inte glömma bort de övriga faktorerna som låg bakom skapandet av denna ovannämnda trend.  Det är nämligen dessa faktorer som skapade denna motsättning genom en bestämd, beväpnad inställning och en bedragande negativ inställning gentemot Profetens(S) familj under den heliga Hashimit tiden.
Jag (författaren) tvivlar inte en sekund på att den strikta rättvisan och noggranna jämlikheten som var rådande under Hashimit tiden, upprörde folket eller en del av dem. Således var folket inte villiga att visa lydnad och lojalitet, vilket var nödvändigt för både krig och fred. Utöver detta gjorde krigsbytena från de erövrade länderna att dessa människor klängde sig fast vid livet i denna värld.
Trots denna speciella trend, som formades inom en tidsperiod av tjugofem år, hade tiden för Imam Alis(A) kalifat inträffat innan folket avlade trohetsed till Imam Hassan(A) i Kufa.
Imam Hassan(A) var Imam Alis(A) äldsta son, och hans efterträdare. Han (Imam Hassan(A)) hade gått igenom både bra och dåliga tider vid sin faders sida. Tillsammans upplevde de sorger och smärtor. Vid denna tidpunkten, var Imam Hassan(A) medveten om de svårigheter som hans fader bemötte från sitt folk, sina undersåtar och sina fiender. Dessa lidanden hade gjort Imam Hassan(A) sorgsen. De påminde honom om hans morfar, Profeten Mohammad(S). För Profeten(S) hade beordrat sitt samfund att klamrasig fast vid Guds bok och att behandla hans familj vänligt: ”Tänk på hur ni behandlar dem (min familj) efter mig.”
Trots att Imam Hassan(A) var full av sorg, tog han sin tillflykt till hoppet. På detta sätt mindes han de trogna följeslagarnas hjälp. Han mindes även deras strävanden, deras uppoffring, och deras lojalitet. Följaktligen, drog han slutsatsen att deras handlingar var fria från politiska ambitioner i denna värld.
Bland dessa följeslagare fanns armé chefer, utmärkta talare, jurister, Koranrecitatörer, och resterande goda människor som befäste Islam.
Imam Ali(A) förlitade sig på dessa följeslagare under krig och fred. Hashimiterna förlitade sig även på att de skulle beskydda Islam från faror.
Imam Ali(A) följeslagare var bland de muslimer som förblev lojala till Profeten(S). De lovade honom(S) att beskydda Imam Ali(A) såsom de beskyddade sig själva. Därför var Imam Hassan(A) hoppfull att de skulle stödja honom genom hans faders eller hans eget förvärvande av myndighet.
De (Imam Alis(A) följeslagare) trodde på Guds ord gällande medlemmarna av Profetens(S) hushåll. De trodde även på den förvaltande myndigheten (wasi) efter Profeten(S). De förstod Imam Ali(A) fullt ut. Imam Ali(A) var hjälten efter Profeten(S). Han var den bästa i samhället efter honom(S) genom sin lojalitet till sanningen, sin uppoffring för Islam, sin rådgivning till muslimerna, sin välgrundade rättvisa, och rikliga kunskap. Generellt sätt, hade Imam Alis(A) enastående meriter gjort hans fiender avundsjuka.

En del av Imam Alis(A) trogna följeslagare var, `Ammar ibn Yasir, Khuzayma ibn Thabit (han med de två vittnesmålen), Hudhayfa ibn al-Yamman, `Abd Allah ibn Badil, Malik ibn al-Harith al-Ashtar, Khabab ibn al-Arat, Mohammad ibn Abu Bakr, Abu al-Haythem ibn al-Tayhan, Hashim ibn Utba b. Abu Waqqas (al-Mirqal), Sahl b. Hunayf, Thabit ibn Qays al-Ansari, ‘Aqaba b. `Amru, Sa’d ibn al-Harith ibn al-Samman, Abu Fadala al-Ansari, Ka’b ibn `Amr al-Ante, Qurda b’ Ka’b al Ansari, `Auf ibn al-Harith ibn `Auf, Kilab ibn al-Askar al-Kinani, Abu Layla ibn Balil, och deras likar. De var ledarna på krigsfälten och dyrkare i bön. De påbjöd folket att göra de goda och hindrade dem från onda handlingar. De tävlade med varandra om att få dö i Guds väg, medan andra än dem tävlade med varandra om världsliga önskningar.
Notera att alla dessa följeslagare, som nämndes ovan, dog som martyrer vid de krig som Imam Ali(A) ledde. Utöver detta, blev sextiotre kompanjoner från Badr kriget martyrer under slaget vid Siffin. [11] Många av Imam Alis(A) följeslagare blev martyrer vid de tre på varandra följande krigen (dvs. Jamal, Nahrawan och Siffin).
Imam Alis(A) läger tömdes på dessa goda och tillförlitliga kompanjoner. Som ett resultat av detta hördes han säga: ”Allah(SWT), påskynda olyckan av al-Muradi (dvs. Ibn Muljim).” ”Vad är det som hindrar den uslaste bland dem (samhället) från att färga det (hans skägg) med blodet av det som är ovanför det (dvs. hans huvud).” ”Sannerligen, vid Allah(SWT), önskar jag att Allah(SWT) förde mig bort från er existens och förde mig till Hans nåd bort från er.”

Frid vare med honom (Imam Ali(A)) under den dag han föddes, under den dag han var den förste att tro på Islam, under den dag då han bevarade Islam med sitt svärd, under den dag då han prövades, under den dag då han dog, och under den dag då han kommer att återuppstå från de döda.
Därför, tvingades Imam Hassan(A) att bemöta dessa svårigheter under den tid då hans fader var vid livet. Följaktligen, var han tvungen att bemöta samma svårigheter som hans fader ställdes inför: det utarmade al-Ansar (anhängarna), de väpnade fientligheterna, och den förrådande bojkotten.
Källhänvisning:

[1] Sahih al-Tirmidhi, Kanz al-Ummal, vol. 1, sid. 44, hadith nummer 874. Det finns många återberättelser som är liknande denna. En av dessa är följande: ”Jag lämnar två kalifer bland er: Guds bok, (som) sträcker sig mellan himlen och jorden eller (vilken) är mellan himlen och jorden, och min familj, medlemmarna av mitt hus, och de kommer aldrig att överge varandra tills de kommer till mig vid al-Hawd (paradisets flod) – [Imam Ahmad, al-Musnad. al-Tabarani, al-Kabir.] [2] Ibn Abu al-Hadid, Sharh Nahjol Balagha, vol. 4, sid. 13.
[3] Al-Mas’udi, Hashim b. al-Athir, vol. 6, sid. 78 – 79. Många av våra forntida poeter, baserade sina fina dikter på dessa historiska händelser. Mihyar al-Daylami refererade till exempel till dem när han sade:
Angående de två onda: Hinds son och dennes son,
Även om deras angelägenhet blev tyrannisk efter fruktan
Skapade de inte (något) gällande vad de förde med sig.
Snarare följde de i deras fotspår.
Mihyars lärare, al-Sharif al-Radi(RA) refererade till dem:
Handlingarna hos de senare, trots att de sköt till höjden
De avskyvärda handlingarna hos de tidigare, existerar inte längre.
[4] Bolis Salama.
[5] Mu’awiya sade följande till honom (Imam Ali(A)) genom Abu Imama al-Bahili: ”Du vägrade att svära trohetsed till honom (dvs. Abu Bakr) tills du tvingades att göra det inför honom. Du släpades med våld som en skadad kamel släpas.”
[6] Imam Ali(A) i Nahjol Balagha, (förklaring av Mohammad ’Abda), vol. 1, sid 299.
[7] Den värsta ondskan angående förhållandet gentemot Ahl al-Bait(A), är att dessa debatter försvann genom historien. Således har vi inte funnit något om dem annat än spår och småstycken, vilka fienden ignorerat utan att lägga märke till. Här har jag (författaren) nämnt följande ord från den återupplivade poeten al-Hajj `Abd al Husayn al-Azdi:
Läs vad begären nedtecknar vid din tid.
(De) talar om vad som inträffade i dåtid.
[8] Ibn Abil Hadid, vo1. 4, sid .12.
[9] Man kan tydligt finna detta i det brev som Mu’awiyah skrev till Mohammad ibn Abu Bakr, gällande Imam Ali(A). Mu’awiyah sade: ”Din faders följeslagare var de första att beslagta hans rätt och tvista med honom angående myndighet. De gick med på det och var tillfreds med detta. Sedan tillkallade de honom och svor trohetsed till honom. Dock var han långsam gällande bemötandet av dem och misslyckades att besvara dem. Därför bad de honom att skynda sig, och planerade att göra en stor sak mot honom. Sedan svor han (Imam Ali(A)) trohetsed till dem och fogade sig efter dem. Likväl, hindrade de honom från att delta i deras myndighet. Och de underrättade honom inte om deras hemligheter fram till Gud lät dem dö.” Sedan tillade han: ”Om det som vi innehar var rätt, tog i sådana fall din fader det också och vi var hans medhjälpare. Om det inte vore för din faders tidigare handling, skulle vi ha lytt Abu Talibs(A) son och fogat oss efter honom. Dock, begick din fader denna (olydnad) innan oss. Så vi följde honom bara.” Se al-Mas’udi, Hashim b. al-Athir, vol. 6, sid.78- 79.
[10] Vi kan finna många exempel angående denna punkt ur Imam Alis(A) ord. I detta sammanhang sade han: ”Vid Gud, jag är fortfarande berövad min rättighet. (Vissa människor) har föredragits framför mig sedan Gud lät sin Profet(S) dö och ända fram till dagens folk.” Och han sade: ”Gud, jag ber Dig att visa fiendskap gentemot Quraish och de som hjälper dem. För de har försvårat relationerna mellan mig och mina släktingar, nedvärderat min stora position, samlats för att tvista med mig angående myndigheten som tillhör mig.”
[11] En plats vid Eufrats flodbanker, mellan ’Ana och Dir al-Sha’ar.

[Utdrag ur boken Sulh al-Hasan, skriven av: Shaykh Radi Aal-Yasin, kapitel 2 – innan löftet om trohetsed.]