Har vi märkt varför man nästan aldrig distraheras då man begår en synd, begår den kirurgiskt noggrant och med stolthet, nöje och blint, medan man distraheras antingen under eller strax efter genomförandet av en god handling som antingen görs med stolthet eller att man tror att man gjort något väldigt bra och får en känsla av högmod?
Har vi märkt och reflekterat kring varför varje gång man står inför Gud, fem gånger om dagen, blir mest distraherad med idéer, tankar, livets problem, planeringar man ska göra, folk man känner, och om inga sataniska viskningar lyckas distrahera en, får ögonen att skapa en labyrint av det man ser runt ens turba på mattans mönster? Vid bönen distraheras man som mest, men frågan är varför och vilken lärdom kan vi få ur det? Med andra ord, vad ligger det dolt i bönens väsen som kan se till att jag omvandlar mitt inre från en passiv till en aktiv väntare?