Det står skrivet i återberättelser att folket av Egypten, Bani Israil var lovade en frälsare, en som skulle rädda dem. Denna frälsare skulle sätta stopp för all förtryck och misär som farao utsatte dem för. Deras situation var oumbärlig och Bani Israel led oerhört mycket.
De bestämde sig för att be och gråta till Allah(SWT) i 40 dagar. Alla deltog i denna spirituella samling.
På morgonen på den 40nde dagen så fick de en inspiration från Allah(SWT) ”Tiden som ni skulle ha behövt vänta har förkortats med 170 år och Mosa(A) kommer”
Idag har vi en liknande situation, fylld av förtryck och misär. Vi förtrycks som muslimer av icke muslimer och vi förtrycks som shia av andra muslimer. Inte bara att vi förtrycks, våra rättigheter tas ifrån oss, våra bröder mördas, slaktas och blir halshuggna. Våra systrar kidnappas, våldtas och mördas. Våra lärda blir fängslade och halshuggna. Det förs alla typer av sanktioner och isolationer mot oss. Det förs ett krig mot shia idag i flera länder samtidigt, men världen utmålar oss som rebeller och terrorister.
Här sitter vi i lilla Sverige och kan inte göra något, förutom att vårt hjärta brinner varje gång vi hör detta. Vi känner oss hjälplösa.
Vi har ett vapen tillhands som är kraftigare än alla atombomber tillsammans, som är starkare än alla jordens militärer tillsammans, samma vapen som Bani Israil hade, men kraftfullare. Detta vapen är nämligen böner och åkallan. Samma bön som skyndade Mosas(A) återkomst med 170 år.
Vi ser allt detta, varför tar vi inte till detta? Varför går vi inte ner på bönemattan och gråter ut vår sorg till den som kommer lyssna, till den som har makten att lösa förtrycket? Varför går vi inte ner på bönemattan och ropar ut till Allah(SWT) att påskynda den Väntade(AJ) som kommer tillbringa rättvisa på jorden?