[34:13] Men få är de bland Mina tjänare som känner tacksamhet.
Vi alla vet om de olika nivåerna av tacksamhet; såsom tungans tacksamhet i att verbalt uttrycka alhamdulillah, kroppens tacksamhet att tjäna Gud och inte synda, hjärtats tacksamhet att… osv.
Men det är en sak att vara tacksam för stunden, och en helt annan att ha ståndaktighet i sin tacksamhet. Och vad menas med ståndaktighet i tacksamhet? Minns du när du fick din bil, hur glad du var? Något år senare har du redan tröttnat på den och ser alla dess brister och alla andras bättre bilar tills situationen blir outhärdlig och du inte tål bilen längre och bara måste köpa en ny, fastän den faktiskt fungerar och inget har förändrats. Är inte det ett exempel på kortvarig tacksamhet? Är man inte otacksam om man en period senare klagar över samma sak som man bad om och tackade Gud för tidigare? (Förutsatt givetvis att bilen är i bra fungerande skick).
Nu tar inte bilen i sig skada av detta, så ett bättre exempel är mänskliga relationer såsom man och fru. Hur mycket bad du inte och önskade gifta dig? Hur glad blev du inte att få din älskling till slut och tackade Gud för det? Varför ett par år senare när kärlekens och passionens brand har lugnat ner sig så ser du plötsligt bara fel hos henne? Och klagar? Och bråkar? Och livets skål av harmoni som ni båda skulle dricka ur få sprickor och repor av ord som inte går att ta tillbaka? Är du verkligen ståndaktig i din tacksamhet?
Eller ett annat exempel: Hur många nätter sa du inte ”Ya Sahebe Zaman! Adrikni!” Hur ofta ropade du inte på hans(AJ) välsignade namn och förde fram din önskan? Och vad hände sen när han beviljade din önskan? Nämnde du honom med samma passion? Kände du samma värme och uppror i hjärtat när du tänkte på honom? Eller tog du din present och försummade handen som gav den? ”Men få är de bland Mina tjänare som känner tacksamhet…”