Karavanen av krigsfångar anlände vid närheten av Damaskus och stannade i utkanten, eftersom Umayyaderna ville dekorera staden och förbereda festivalen för att stoltsera om och jubla över Abu Sufyan barnbarns seger över Guds Sändebuds(S) barnbarn. När de var klara i Damaskus fick karavanen träda in i staden.
När de oskyldiga krigsfångarna drogs in i staden, för att marscheras ända fram till kungapalatset, närmade sig en äldre syrisk man som hade vilseletts utav dem ofattbara många rykten som hade spridits.
”Prisad äro Gud den Högste, Den som har avlägsnat er och beviljat guvernörens seger över er”, sade den äldre syriern.
Imam Sajjad(A) hörde ärligheten i den gamle syriens ord och frågade: ”O Sheikh [tilltal utav respekt], har du läst Koranen?”
”Ja, varför?”
”Har du läst versen som lyder: ’Säg (O Mohammad), jag ber er om ingen belöning för detta [budskap] förutom kärlek till min familj’”
Mannen svarade: ”Ja, det har jag.”
Imamen(A) sade: ”Jag svär vid Gud att vi är Profetens(S) familj.”
Det kan sägas med säkerhet att just denna fråga måste ha skapat ett tumult hos denna mans sinne. Sedan frågande han mannen:
”Har du inte läste versen: ’Gud vill befria er, O Husets folk (till Profeten(S)), från all [jordisk] smuts och göra er renhet fullkomlig’?”
”Ja, det har jag”, svarade mannen. Imamen(A) sade: “Vi är Husets folk (till Profeten(S)) vars fullkomliga renhet har vittnats av Gud.”
Den äldre mannen skakade som bara den. Hans inre önskan hade förvandlats till att jorden skulle svälja honom för dem ord han hade yttrat. Han frågade Imamen(A): ”I Guds Höga namn frågar jag dig, är ni sannerligen ’de’?”
”Vid vår morfars själ, Guds Sändebud(S), må Gud välsigna honom och hans hushåll Ahl al-Bait(A), vi är tveklöst de [som nämns].”
Plötsligt föll den äldre syriern ner och kysste Imam Sajjads(A) hand hejdlöst. Tårar strömmade ned för hans kinder, och sedan sade han: ”jag avlägsnar mig, inför Gud den Högste, från de som har dödat dig!”
Han ångrade bittert sina ord och Imam Sajjad(A) förlät honom [för] sina vilseledda ord.
Yazids män band fast kvinnoskaran och barnen av Ahl al-Bait(A) hårt, som om de vore får. Repets ena ände började vid Imam Sajjads(A) nacke, fortsatte vidare till hans fasters nacke, Seyyeda Zaynab(A), och sedan till dem andra döttrarna i karavanen. Närhelst de ansågs slöa till eller slappna av piskades de ohyggligt hårt och mycket av soldaterna. De behandlade den annars så älskade Ahl al-Bait(A) med sådan brutalitet och respektlöshet att om Gud skulle ha tillåtit skulle berg ha rasat samman.
När de togs till Yazid och ställdes inför honom tittade han och Imam Sajjad på varandra.
”Hur tror du att vår morfar, Gud den Högstes sista Sändebud(S), skulle ha reagerat om han hade sett oss i detta tillstånd?” frågade Imam Sajjad Yazid, som tacklades ner av orden medan hans generalförsamling begrät scenariot.
”Må Gud inte lämna ibn Marjana (Obeidallah) i fred”, sade Yazid hånande och fortsatte; ”skulle ni ha varit släkt skulle han aldrig ha behandlat er så här.”
Han beordrade sina soldater att skära av repen och tittade än en gång mot Imam Sajjad(A).
”Säg mig, hur kände du, O Imam Ali(A), inför det som Gud gjorde med din far, Imam Hossein(A)?”
Imam Sajjad(A) svarade med ett inre lugn och harmoni: ”Vad som än händer jorden eller er själva är redan nedskrivet innan vi orsakar dess händelse. Detta är något enkelt för Gud den Högste (som en barmhärtighet) så att ni ej behöver känner ånger över vad ni förlorat eller storhetsvansinne över vad ni uppnått. Gud den Högste älskar inte de stoltserande och högljudda.”
Yazids stolta gest tynade bort och förvandlades istället till ilska, och i sitt arga tillstånd reciterade han [följande] från den heliga Koranen:
”All bedrövlighet som än händer er har kommit till genom era egna gärningar av ondo.”
”Denna vers gäller de som felar”, svarade Imam Sajjad(A), ”inte de det har felats mot”.
Sedan vände han bort sig från honom.
Yazid hade bjudit dit så många han förmådde till som kunde bevittna hans världsliga seger. Den stora salen i hans palats fylldes ordentligt och han tillfredställdes över alla som applåderade och gratulerade honom, [den] som satt på tronen. Han beordrade kvällens talare att gå upp på predikarstolen och förnedra Imam Hossein(A) och hans far Imam Ali(A), de troendes Mästare.
Talaren gick upp på predikarstolen och envisades med att fortsätta förnedra Profetens(S) Ahl al-Bait(A). Sedan höjde han upp Yazid och hans far Mu’awiya, som jämförelse, och lögnerna fortsatte till sådan grad av karaktärslöshet att Imam Sajjad(A) till slut avbröt honom:
”Ack dig O talare! Du har valt skapelsens belåtenhet över Skaparens vrede, så ta då din plats i helvetesflamman,” sade Imam Sajjad(A).
Sedan frågade han Yazid ifall han tilläts hålla ett tal framför de närvarande, ett tal som skulle tillfredsställa Gud, den Högste. De närvarande häpnade över den sjuka mannen som avbröt talaren och guvernören medan han själv var blott en fånge. Yazid vägrade, och när folk insisterade [på det motsatta], svarade Yazid: ”Ifall han går upp på predikarstolen kommer han inte kliva ner förrän han har blottat mig och Abu Sufyans familj.”
”Vad kan denna sjuka pojke göra?” frågade folk honom då de inte kände Imamen(A) och trodde att han var som alla andra – men Yazid kände honom trots allt väldigt bra.
”Dessa är personer vars sinnen har matats med kunskap,” sade Yazid som ett avvisande svar till folkets önskemål. Men de fortsatte insistera ända tills han gav med sig. Så när Imam Sajjad(A) väl hade ställt sig vid predikarstolen chockerade han de med vältalighetens konst. Folk grät över hans ord. Imam Sajjad(A) påverkade folkets känslor med beskrivningar och liknelser i sitt tal:
”O folk, vi beviljades sex ting och favoriserades med sju. Vi beviljades kunskap, mildhet, barmhärtighet, mod, förmågan att påverka och kärlek i de troendes hjärtan för oss. Vi favoriserades i och med att ur oss steg den utvalde Profeten Mohammad(S) upp; en av oss är Siddiq (den sanningsenlige) och Tayyar (Jafar ibn Abu Talib); från oss är Guds och Hans Sändebuds(S) Lejon (Imam Ali(A)), och från oss är de två mästarna av denna nation (mästare av paradisets unga [ Imam Hassan(A) och Imam Hossein(A)]) och från oss är den Väntade (Imam Mahdi(AJ)).
Han tittade sig omkring och fortsatte: ”För de av er som känner till mig vet, vem jag är och för de som inte känner till mig, låt mig då berätta vem jag är och till vilken familj jag tillhör.
Jag är son till Mecka och Mina, jag är son till Zamzam och Safa; jag är son till den som höll tag i den svarta stenen med kanterna av sin mantel; jag är son till den bä-ste bland folket som någonsin bar [något] plagg; jag är son till den bäste bland folket som någonsin burit sandaler och vandrat barfota; jag är son till den bäste bland de som utfört Tawaf och Sa’i (gången eller springandet i sju omgångar mellan bergen Safa och Marwa); jag är son till den bäste bland de som uträttade Hajj och yttrade Talbiya [Här är jag Din [Herre] till tjänst]; jag är son till den som upphöjdes upp på Buraq; jag är son till den som förflyttade sig från den heliga moskén [i Mecka] till ’Aqsa-moskén [i Jerusalem]; jag är son till den som uppsteg med ängeln Gabriel(A) till Sidrat Muntaha; jag är son till den som ’närmade sig till dess han stod på två båglängders avstånd eller ännu närmare’; jag är son till den som himmelens änglar sänder välsignelse över.
Jag är son till den som den Allsmäktige uppenbarade [till] det Han uppenbarade; jag är son till Profeten Mohammad Mostafa(S). Jag är son till Imam Ali Murtadha(A); jag är son till den som slogs mot sina fiender ända tills de erkände ’det finns ingen gudom förutom Allah(SWT)’. Jag är son till den som inför Guds Sändebud(S) bekämpade fienderna med två svärd och därefter högg till med två spjut, emigrerade två gånger, svor trohetsed [till Profeten] två gånger, bad i dem två böneriktningarna, slogs [mot de otroende araberna] både vid Badr och Hunain och som aldrig misstrodde på Gud den Högste, inte ens så mycket som i en handvändning.
Jag är son till den bäste bland de troende, Profeternas(A) arvinge, de otrognas förgörare, muslimernas ledare, Mujahideens [de heliga krigarnas] ljus, dyrkarnas prydnad, de gråtandes krona, den tålmodigaste av dem tålmodiga och den bäste av dem uthålliga bland Yasins familj och Guds budbärare(S) över världens medborgare. Jag är son till den som stöttades av Gabriel(A) och förstärktes av Mikael(A).
Jag är son till den som försvarade muslimernas renhet och slog ner de arroganta, överträdarna och den som bröt trohetseden till Allah(SWT) och [son till den som] slog ner de envisa fienderna och den förste bland de troende som svarade på Guds kall och Profeten(S), den förste och främste; utrotaren av polyteisterna; pilen bland Guds bågskyttar mot hycklarna; visdomens tunga å de troendes vägnar; grunden för segern av Guds tro; Guds ledare [för den islamiska staten]; gården för Guds visdom; urnan med Guds kunskap; förlåtande och vis; generös och givmild; nobel och belåten med Gud; modig; bryter banden till dem orätta släktingarna; stammarnas uppdelare; den mest resolute, den vördande och den mest stadige i beslutsamhet; den mest klipske vid tal; ett modigt lejon; krossar de vid krig ifall det spetsiga svärdet drabbas samman och ögonen skådar varandra; han förgjorde de på slagsfältet [likt stoft] och upplöste de i vinden; Hijazs lejon; Iraks mur; en från Mecka, Medina, Badr, Hunain och Shajar; Muhajir (emigrant); från araberna – deras mästare; krigets lejon; arvingen till dem heliga skrifterna (Mash’arayn)
Fadern till Sändebudets(S) två dotterssöner, Imam Hassan(A) och Imam Hossein(A); den som manifesterade mirakler; den som splittrade upp fronterna; den igenomträngande meteoriten; det medföljande ljuset; Guds segrande lejon; varje sökares krav; segraren över samtliga segrare – sådan är min farfar, Imam Ali ibn Abu Talib(A). Jag är son till Fatima Zahra(A), den fromma; jag är son till kvinnornas Mästarinna; jag är son till den renade jungfrun; jag är son till Sändebudets(S) ögonsten. Jag är son till den som var täckt med blod. Jag är son till den som slaktades vid Karbala-slätten. Jag är son till den som jinner sörjde över i mörkret och som fåglarna grät för uppe i luften.”
Imamen(A) fortsatte med att säga ”Jag är” tills folket skylde sig och skrek till av gråt. Yazid trodde att en missämja skulle inträffa, för Imamen(A) hade orsakat en mäktig revolt genom sitt tal när han introducerade sig för syrierna och lät de veta vad de inte visste, så Yazid beordrade böneutroparen (mu’adhdhin) att påbörja böneutropet vilket han också gjorde:
”Allahu Akbar” (Gud är större), ropade böneutroparen ut.