Efter slaktandet av Imam Hossein(A) och eldandet av hans läger attackerade de oförskämda otroende Imam Sajjad(A) vars sjukdom hindrade hans kroppsliga rörelse med hans hjärta fått lida dessa tragiska incidenter. Den vrickade Shimr ibn Jawshan hade avsikten att slakta honom också men Hamid ibn Muslim förhindrade honom.
”All glorifikation tillhör Allah(SWT)!
Ämnar du verkligen slakta barn?
Han är enbart ett sjukt barn.” utbrast den förargade Hamid ibn Muslim.
Men då det inte stoppade Shimr sprang Imam Sajjads(A) faster fram och stoppade honom.
”Honom skall du inte slakta innan du har slaktat mig, Å ibn Jawshan” utmanade Seyyeda Zaynab(A). Så Shimr lämnade Imam Sajjad(A) levande.
Efter slakten på nästan alla sina manliga kusiner och bröder kände Imam Sajjad(A) sig bedrövad och oroad. Då han fick syn på sin fars, sina kusiners och sina vänners lik ligga kvar blottade för vinden var han enbart ett steg ifrån att ramla mot sin egen död. När hans faster, Seyyeda Zaynab(A) såg honom försökte hon trösta honom.
”Hur kommer det sig att jag ser dig vara tätt inpå döden, O du min morfars(S), min fars(A) och mina bröders(A) arv?” frågade hon honom.
Hon fortsatte ”Vid Gud den Högste, detta är något som Han uppenbarade till din gammelmorfar(S) och till din far(A).” Gud, den Högste, tog en pakt från folket som du ej känner, mäktiga ena i detta land som känns igen av himmlavarelserna, att de skulle samla ihop dessa kapade delar och sårade lik och begrava de för att sedan lägga upp en banner på din fars, martyrernas Herre(A), grav. Den (viloplatsen) skall ej förgöras och inte heller dess spår röjas undan så länge dag och natt existerar. Trots det att hyckleriets härskarskara och vilseledningens talare skall försöka deras bästa för att förgöra den skall den bara växa sig större och större.”
Kufaborna begravde sina döda som låg på slätten i Karbala men lämnade Imam Hossein(A) och hans släkt och vänner kvarliggandes i det heta öknet. En grupp ur Bani Asad (Asads ättlingar) som inte hade deltagit i striden mot Imam Hossein(A) samlade ihop kroppsdelarna och gav de rena liken en värdig begravning. De stod handfallna över att inte kunna identifiera liken då inte så mycket fanns kvar av de, och speciellt då deras huvuden hade kapats av och tagits därifrån. De kvarblev förvirrade ända tills Imam Sajjad(A) återvände för att identifiera varje martyrs kropp för sig.
Imamen(A) själv bar på sin fars lik och begravde det i den slutgiltiga viloplatsen och grät bittert sägandes ”Mina gratulationer till den mark vars plats bevarar din rena kropp ty världen efter dig är mörk medan efterlivet skall skina med ditt ljus. Natten är sömnbringaren men smärtan kvarstår för evigt, ty Allah(SWT) skall välja för ditt hushåll boning där du bebor. Från mig till dig (åkallandet av) Friden, Å ibn Guds, den Högste, Sändebud(S), och Guds, den Högste, barm och Hans välsignelser.”
På den heliga graven skrev han följande ord:
”Denna grav tillhör Hossein ibn Ali ibn Abi Talib, den som de slaktade även fast han var en törstig främling.” Bredvid Imam Hosseins(A) ben begravde han Ali Akbar(A), Imam Hosseins(A) son. Han begravde martyrerna tillhörande Hashimiterna (Profetens släkte) och andra än de i en gravplats. Sedan fortsatte han vidare med Bani Asad till Alqamifloden och begravde Bani Hashims måne (Qamar Bani Hashim), Abo’l-Fadhl al-Abbas(A) ibn Imam Ali(A).
Sedan brast han i tårar.
”Må världen efter dig utplånas, O Bani Hashims måne, och Fridens hälsningar från mig till dig och Guds, den Högste, barm, och välsignelser.” sade han gråtandes.
De rena gravarna har blivit till en symbol för mänsklighetens ära, då varje uppoffran står för ära, rättvisa och sanningen. De har blivit till de heligaste centren för dyrkan inom Islam.
Bland fiendernas krigsbyten fanns Profetens(S) döttrar och ett fåtal andra som Imam Sajjad(A). De fördes först till staden Kufa och då de anlände till plats blåste Umayyad styrkan i sina trumpeter och höjde sina fanor för att stoltsera med segern över Profetens(S) dottersson, Herren över paradisets unga. Muslim Jassa har beskrivit synen.
”Ibn Ziyad hade kallat på mig för att reparera Kufaguvernörens hus.” sade han.
”Medan jag gipsade dörrarna hörde jag gråt från överallt i Kufa så jag tog mig till palatsets betjänt och frågade honom ’Varför all detta oljud i Kufa?'”
”Denna timme tar de in det avkapade huvudet på en rebell (kharijit) som revolterade upp mot Yazid” svarade betjänten.
”’Vem må denna rebell vara då’ frågade jag.”
”’Hossein ibn Ali” svarades han mig.”
När Muslim Jassa insåg vad som precis hänt lämnade han betjänten i ett panikslaget tillstånd med blandade känslor av rädsla och ångest. Han slog sig själv i ansiktet så mycket att han plötaligt oroades att han skulle förblindas av gipsen. Han tvättade sina händer och gav sig bort från palatset och tog sig till al-Kanas. Medan han väntade med folk på fångarnas ankomst och de avkapade huvudernas uppvisning dök det upp omkring 40 kameler bärandes på kvinnor och barn. Imam Sajjad(A) satt på en av kamelerna utan sadel. Båda sidor av hans nacke blödde och han grät upprepandes dessa verser:
”O samhälle av ondo, må er jord förtorka. O samhälle som aldrig respekterade vår morfader [Profeten(S)], på sadellösa kameler har ni förflyttat oss som om vi inget offrat något för er.”
Jadhlam ibn Bashir sade ”När jag anlände till Kufa år 61 e H. anlände också Ali (Sajjad) ibn Hossein med kvinnofolket från Karbala omringade av Kufasoldater. Folk skyndade ut för att iacktta vilket ledde till att Kufadamerna grät ut och sjöng sorgevisor. Jag såg ytterligare hur Ali (Sajjad) ibn Hossein hade försvagats av sin sjukdom, samtidigt som kedjor hade bundits runt hans nacke och han hade handbojor på sig. Med en riktigt svag röst sade han ’De begråter och sjunger sorgevisor för oss! Så vem har då dödat oss?'”
Kufaborna omringade Imam Sajjad(A) så han talade till de om deras synd i att delta i förtrycket. Han prisade Gud, den Högste, och sade sedan ”O män, den som än (lyckas) identifiera mig känner mig och för den som inte känner igen mig låt mig då tala om att jag är Ali ibn Hossein ibn Ali ibn Abi Talib. Jag är ibn den man vars fromhet har felats mot, vars hälsa har plundrats och vars barn har tillfångatagits. Jag är ibn den som har slaktats av Eufrates varken pga blodshämnd eller sitt arv. Jag är ibn den som dödades i det värsta tänkbara sättet. Detta är min stolthet.”
Vidare fortsatte han ”O män, jag vädjar till er i Gud den Högstes namn: Är ni ej metvetna om att ni skrev till min far för att sedan narra honom?
Gav ni honom inte er förbindelse, löfte, och er trohet och sedan bekämpade ni honom?
Må ni fördärvas för det som ni har gjort mot era egna själar, och ur era besudlade perspektiv!
Genom vilka ögon kommer ni att titta på Gud den Högstes Sändebud(S) när han säger till er ’Ni slaktade min avkomma och felade min helighet så ni tillhör ej mitt samfund!’?”
De slavar som mörknade historiens anlete grät hysteriskt och sjöng klagosånger, och de sade till varandra ”Du har förgått, ändå är du omedveten om det.”
Imam Sajjad(A) fortsatte med sitt tal.
”Må Gud, den Högste, ha barmhärtighet över den som än agerar i enlighet med mitt råd, den som bevarar mitt arv beträffande Allah(SWT), Hans Sändebud(S) och hans Hushåll(A) för i Gud den Högstes Sändebud(S) finner vi ett bra exempel på att dirigera ett överträffande.”
Så de sade i kör.
”Vi, å ibn Gud den Högstes Sändebud(S), hör och lyder och vi skall bevara din tillit. Vi skall inte vända oss bort från dig, inte heller skall vi vara dig olydiga; så beordra oss, och må Gud, den Högste, ha barmhärtighet över dig ty vi skall slåss när du slåss och fred skall vi göra när du gör det, och vi tar avstånd från de som har förtryckt dig och felat dig.”
I gengäld till deras falska trohetslöfte svarade Imam Sajjad(A) ”Långt bort, långt bort från er ligger trohetseden, å folk av trolöshet och sammansvärjelser!
Ni är avskilda från det som ni begär. Önskar ni komma till mig så som ni gjorde till min far(A)?
Nej, vid de uppstigande och nedstigande (änglarnas) Härskare, såret har än kvar att läka. Min far dog blott igår så som hans hushåll, och den förlusten för Sändebudet(S), min far(A) och oss samtliga läker inte så snart.”
”Dess smärta är mellan båda dessa (sidor) och dess bitterhet är mellan min strupe och gom. Den kvävande knölen sitter mig i bröstet. Sedan avstod han från att tala till det förrädande folket vilka var kännetecknet för människans skam. Skammen som bad Imam Hossein(A) att rädda de för att sedan fegt ansluta sig till de blodstörstiga styrkorna under Yazid och slakta sin frälsare(A), hans manliga släktingar och förslava hans kvinnliga slälktingar.”
(Ibn Nama, Muthir al-Ahzan)
De förslavade ur Profetens(S) Ahl al-Bait (Hushåll) togs in i Kufas guvernörspalats, till Obeidallah ibn Ziyad ibn Marjana. Obeidallah fick syn på Imam Sajjad(A) näst intill besegrad av sin sjukdom.
”Vem är du?” frågade Obeidallah.
”Jag är Ali ibn Hossein.” fick han till svar.
”Slaktade inte Gud Ali ibn Hossein?”
”Jag hade en äldre bror vid namn Ali som du slaktade och för det skall du stå till svars inför Honom [Gud] vid domedagen.” svarade Imam Sajjad(A).
Obeidallah flammade upp av ilska och skrek ”Gud slaktade honom!” Imam Sajjads(A) svar bestod utav djärvhet och beslutsamhet.
”Gud den Högste tar bort själarna vid deras dödstid, inte en enda dör utan Guds, den Högstes, tillåtelse.”
Obeidallah vart förbluffad över sin brist på att svara tillbaka till den unga mannen som genom koranciterande och bevistagning hade besegrat honom intellektuellt.
”Hur vågar du svara mig så där?”
”Tag denna pojke och skär av honom huvudet!” Sade Obeidallah ilsket. Seyyeda Zeynab(A) tog Imam Sajjad(A) i sin famn och sade, ”O ibn Ziyad, det räcker med det blod du redan har spillt av oss!
Har du överhuvudtaget benådat någon alls förutom denna?
Ifall du skall döda honom se då till att döda mig med honom!”
Obeidallah slogs av hennes passionerade tal och ställning, talade till en av sina soldater om att låta honom vara för hennes skull och sade ”Deras släktskap är häpnadsväckande; hon önskar att slaktas med honom!”
Vore det inte för den magnifika personligheten hos den vise Zaynab(A) skulle Imam Sajjad(A) ha dödats och även resten av avkomman från Imam Hossein(A), som var källan till godo och ära på jorden, med honom. Tidigare hade även en av Obeidallahs soldater avrått honom från att döda honom framför alla och menade att hans sjukdom ändå var dödlig och att det andra var ett säkert kort.
Kvinnofolket och barnen ur Profetens(S) Ahl al-Bait(A) togs som fångar till Damaskus. Det tillstånd de tvingades ut på resan i var sådan att synen av det skulle orsaka folks hjärtan att brista. Kufaborna begrät deras avfärd högljutt vilket fick Imam Sajjad(A) att undra över deras avsikter för att sedan säga ”De slaktade oss och nu gråter de över oss!”
Shimr ibn Dhi’l-Jawshan beordrade sina män att binda fast Imam Sajjad(A) genom nacken med ett rep. Under hela resan sade Imamen(A) inte ett enda ord till folket av ondo som eskorterade de, han bad inte heller om något under hela resan då han var fullt medveten om deras ignorans och satanskap och hur de skulle ha avvisat hans samtliga önskemål.