Det existerar ingen skadligare och farligare händelse inom Islams historia än det som hände vid Saqifa. Det var början för den muslimska nationens splittring och den missämja som råder fram till idag. Vid Saqifa tog man endast hänsyn till det personliga intresset, den muslimska nationens intressen och välbefinnandet åsidosattes helt. Makten kom i Umayyaddynastins (Bani Umayya) händer som var Islams evigt svurna fiender. Makten togs från den rättmätige ledaren och förvandlades till ett nöje där den, den ena tyrannen efter den andre styrde med järnhand. Ett av de hemska resultaten av sammanträdet vid Saqifa är just händelsen i Karbala där Profetens(S) barnbarn, Imam Hossein(A) mördades hänsynslöst.
Vid tidpunkten för Profetens(S) bortgång samlades ”al-Ansar” (Hjälparna – Medinas muslimer) i Bani Sa’idas bod där de sammanträdde i syfte att utse en ledare för den muslimska nationen.
Profetens(S) kropp hade ännu inte blivit begraven och bara ett fåtal av hans anhängare var vid hans sida. al-Ansar anlände vid detta sammanträde då de fruktade ”mohajerins” (Utvandrarna – Meckas muslimer) politiska aktivitet. De såg att mohajerin ville delegera bort makten från Profetens(S) familj samt vägrade att uppfylla det löfte som de hade avgett till Imam Ali(A) framför Profeten(S) i Ghadir Khum där de svor att de skulle följa Imam Ali(A). Mohajerin sade: ”Mohammad(S) trodde att denna fråga (om ledarskap) var löst och att den var till hans kusins fördel! Så är inte fallet. Löftet kommer inte att uppfyllas.”
Dessa planer nådde al-Ansar, och de fick även reda på att Mohajerin ansåg att profetskap och ledarskap inte skulle komma från en och samma familj.
Ledarskapet och kalifatet togs ifrån de rättmätiga ägarna och hamnade hos Islams motståndare; Bani Umayya och Abbasiderna. I sitt styre gick dessa två ätter mot de flesta av Islams grundprinciper, de levde i gränslös prakt och överdåd, de lät alkoholkonsumtion, sång, dans, moralisk utsvävning och förfall ta plats i sina hov medan Ahl al-Bait(A), som hade liknats med Koranen av Profeten(S), förföljdes och behandlades grymt och hänsynslöst. De blev föremålet för Quraysh hämnd, vars enda mål var att utkräva vedergällning för det som Profeten(S) hade gjort mot dem genom att straffa hans nobla hushåll.
al-Ansar var säkra på att mohajerin även skulle hämnas på dem om de kom till makten. De var rädda att bli förtryckta av Quraysh. Detta underströks då al-Hubab, som var en av ledarna för al-Ansar, sade: ”… vi fruktar att de som vi tidigare krigat mot och vars fäder, bröder och söner vi dödat, skall komma till makten.” [The Life of Imam al-Husayn bin Ali, vol.1, s.235] Således förrådde muslimerna Imam Ali(A) och sammanträdet slutade med att Abu Bakr valdes som muslimernas första kalif.