Under de senaste 1250 åren har Imam Hassan(A) fallit offer för ondskefull propaganda. Han har porträtterats som ”förtjust i lugn och ro” av sina beundrare (Amir Ali i ”Spirit of Islam”) och som ”den stora skilsmässomakaren” av sina belackare (Willi Frischaurer i ”The Aga Khans”).
Innan vi tar en närmare titt på individuella rapporter, är det viktigt att ta reda på när denna anklagelse lades fram, av vem och varför.
Efter en genomgående studie av dessa rapporter, kom det fram att den första människan, känd för att anklaga Imam Hassan(A) för ”giftermål och skilsmässa”, var den andra abbasid kalifen, Mansur, som på grund av sin regeringspolicy inriktade sig på att nedvärdera Imam Ali(A) och hans efterträdare.
Detta kommer att hjälpa läsaren att förstå hur Abbasiderna kom till makten.
Som Amir Ali skriver i ”Spirit of Islam”, sid. 302:
”Imam Hossein(A) och hans barns tragiska öde förde med sig en isande skräck över Islam; den avsmakande känslan som detta orsakade, visade sig i slutändan vara trons räddning … Den fick de muslimska massorna att fundera över vad deras mästare hade gjort, och de skador som barnen av hans fiender hade åsamkat på Islam.”
Vid början av det andra århundradet enligt Hijra-kalendern, ”blev Persien, Irak och Hijaz, som drabbades mest av Bani Umayyas illdåd, genompyrda av hemliga organisationer och nätverk vars syfte till en början var att störta Umayyaddynastin. Möjligtvis var det i begynnelsen en uppriktig önskan att återlämna Fatimidernas rättigheter, men senare besudlades det genom egenintressen.” [Spirit of Islam, sid. 307]
När Bani Hashim planerade att störta Umayyaddynastin, kallade de först alla stammedlemmar till ett hemligt möte. De beslutade att, om de lyckades, skulle de sätta Mohammad, Nafs al-Zikiyya (ren själ) som deras kalif. Mohammad var son till Abdullah son till Hassan Muthanna son till Imam Hassan(A). Bland de som avlade trohetsed var Abul-Abbas (Saffah) och Mansur.
Imam Sadiq(A) höll sig utanför alla dessa aktiviteter och berättade för Abdullah (Nafs al-Zikiyyas fader) att hans son inte skulle lyckas; och att Mansur skulle ta hans plats istället. Abdullah uppskattade inte denna rättframhet och anklagade Imam Sadiq(A) för avundsjuka!
Hursomhelst, sloganen av ”Ridha aal-Mohammad” (att behaga Profetens(S) efterträdare) visade sig vara lyckad och folket slöt upp bakom Bani Hashims representanter, i tron att de skulle störta Bani Umayya och återinföra Profetens(S) efterträdare som kalif. Bani Umayya störtades år 132 e.H.
När sedan tiden kom för att upprätta en kalif från Profetens(S) ättlingar, glömde Abbasiderna bort alla deras löften och trohetseder till Mohammad Nafs al-Zikiyya. De satte Abul-Abbas Saffah på tronen.
Abul-Abbas avled efter fyra år och hans broder Mansur kom till makten. Mohammad Nafs al-Zikiyya hade inte glömt bort att Mansur hade som skyldighet att acceptera honom som kalif; och inte heller hade Mansur glömt bort detta. Den enda lösningen, enligt Mohammad Nafs al-Zikiyya, var att revoltera mot Mansur. Lösningen, enligt Mansur, var att tillintetgöra varenda avkomma till Imam Hassan(A).
”Samma bitska avundsjuka som föranledde Bani Umayyas förföljelser av Bani Fatima, kännetecknades genom Bani Abbas uppträdande gentemot ättlingarna till Profeten(S). Själva hade de inte något yrkande på kalifatet; de utnyttjade folkets medkänsla inför Fatimas avkomma för att således upphöjas, och när de sedan hade uppnått deras önskemål belönade de Fatimiderna med en bitter förföljelse.” [Spirit of Islam, sid. 304]
Mansur anlände till Medina år 144 e.H. Genom en omfattande operation arresterade han alla medlemmar av Imam Hassans(A) familj och förde dem till Bagdad. Detta är inte den rätta platsen att diskutera den tortyr som ägde rum – både psykisk och fysisk – mot ättlingarna till Imam Hassan(A).
Mansur ville nu frikänna sig från de lagliga, och moraliska förpliktelserna med löftet om trohetsed. Det var inte bara en fråga om hans eget samvete; utan han var även tvungen att försäkra allmänheten att han var den naturliga och rättmätiga kalifen.
I detta syfte, höll han ett offentligt uttalande efter massarresteringen, i vilket han skamlöst sade:
”Vid Gud, vi lämnade Abu Talibs(A) ättlingar och Kalifatet i fred; vi ingrep inte över huvud taget. Imam Ali(A) blev kalif. Efter honom blev Imam Hassan(A) kalif. Vid Gud, han förtjänade det inte. Han erbjöds pengar vilka han accepterade; Mu’awiyah gav honom ett meddelande om att han skulle göra han(A) till efterträdare. Därför, avsade sig Imam Hassan(A) kalifatet och lämnade över styrandet och makten. Han lämnade allt till Mu’awiyah, och vände sin uppmärksamhet till kvinnor, genom att ena dagen gifta sig med en bara för att dagen efter skilja sig med en annan. Han förblev på detta sätt tills han dog i sin säng.” [Al-Mas’udi; i Muruj al-Dhahab, vol. 3, sid. 226]
Huvudsyftet bakom detta yttrande var att Mohammad Nafs al-Zikiyya inte kunde hävda sin rätt till kalifatet då hans förfader, Imam Hassan(A), hade övergett denna maktposition.
Därefter, skrev han ett brev till Mohammad som fortfarande var på fri fot och samlade en armé för att kämpa mot Mansur:
”Din förfaders (Imam Ali(A)) kalifat nådde Imam Hassan(A); han sålde det till Mu’awiyah i gengäld för pengar och kläder. Om du nu hade haft någon rätt till kalifatet, så har du redan sålt det och erhållit dess pris.”
Mansur visste ändå att denna linje av argument enbart löste det omedelbara problemet av Mohammad Nafs al-Zikiyyas trohetsed (bay’a). Den skulle dock inte kunna förhindra om någon av Imam Hosseins(A) ättlingar skulle kräva rätten till kalifatet. Därför, försökte han på alla sätt visa att Fatimiderna inte hade rätten till Profetens(S) arv; och att Bani Abbas var Profetens(S) rättmätiga arvingar.
I det ”förislamiska” Arabien, fanns en regel om att arv skulle ärvas av mannens släktingar. Detta betyder att enbart den avlidnes manliga släktingar på den manliga sidan hade rätt till arvet. Inga kvinnor eller personer besläktade med den avlidne genom den kvinnliga sidan hade rätten till arvet.
”Således var det på ett sådant sätt att till och med adopterade söner och slavar hade rättigheter, men barn från döttrar eller systrar hade ingen plats i de seder som styrde arvet.” [Amir Ali i ”Mohammadan Law”, vol. 2, sid. 75]
Islam satte stopp för denna förolämpning av mänsklig natur, och i Koranen finns tydliga riktlinjer för döttrars, mödrars och systrars arv.
Men Mansur trotsade Koranen och återinförde den gamla seden om manligt arv. Amir Ali skriver:
”Efter att abbasiderna lyckats störta ummayaderna, såg de det som nödvändigt att rättfärdiga deras anspråk på kalifatet, då Profetens(S) ättlingar, i muslimernas ögon, fortfarande ansågs vara de rättmätiga arvtagarna av hans(S) jordiska och spirituella arv. För att ändra på detta fann de stöd i läran om manligt arv. Då de var ättlingar till Profetens(S) farbror, Abbas, och således var hans ”manliga arvtagare”, hävdade de att de hade en större rätt till arvet än ättlingarna till hans dotter Fatima(A). Detta var ”hörnstenen” i det falska påhittet, som konungen av Bani Abbas, dvs. Mansur, införde, den sanna grundaren av sunniläran.” [Amir Ali i ”Mohammadan Law”, vol. 2, sid. 76]
Som ett resultat av detta, bibehåller fortfarande den sunnitiska lagen denna sed från de förislamiska araberna. Amir Ali säger:
”Regeln om mansarv har således bevarats, i synnerhet gällande styret, vilket idag är en del av det sunnitiska systemet. Under tidig ålder var detta starkt påtvingat precis som under det gamla romarriket. Om en person avled och inte efterlämnade några arvtagare på den manliga sidan, utan istället ett barn från systern eller dottern, kommer den avlidnes egendom inte att gå till den senare utan tillfaller istället kalifen (dvs. egendomen beslagtas av kalifen). År 896 e.K. avskaffade kalifen Mutazid Billah denna hemska lag, och beslutade att i brist på arvstagare från den manliga sidan, skulle arvtagare från den kvinnliga sidan ärva. Detta har således blivit den bestående lagen ända till idag.” [Amir Ali i ”Mohammadan Law”]
Men även efter denna halvhjärtade ändring, blev ändå släktingarna på den kvinnliga sidan placerade i den sista kategorin, och det är endast i frånvaro av arvtagare på den manliga sidan och (till och med) frigjorda personer, som de överhuvudtaget kan få del i arvet. [Amir Ali i ”Mohammadan Law”]
Således planerade den styrande av Bani Abbas att tysta Mohammad Nafs al-Zikiyya genom påståendet att Imam Hassan(A) hade sålt hans rättighet till kalifatet; och sedan genom en genialisk återgång till förislamisk sed, gjorde de ättlingarna till Fatima(A) arvslösa. Men som Amir Ali påpekat, så var ättlingarna till Fatima(A) även ättlingar till Imam Ali(A) som, var en son till Abu Talib(A), och således arvtagare till Profeten(S) från den manliga sidan!
Detta är inte rätt plats att diskutera varför Imam Hassan ingick ett avtal med Mu’awiyah; inte heller vill jag kommentera Mohammad Nafs al-Zikiyyas anspråk att han var berättigad till kalifatet, ”då han var en ättling till Fatima(A)”.
Imamat är inte baserat på arv, utan genom ”ett utnämnande av Allah(SWT)” genom den heliga Profeten(S) eller den föregående Imamen. Mohammad Nafs al-Zikiyya baserade sitt anspråk på lögner, och Mansur försökte att besvara honom med en större lögn.
Den som fick lida mest genom denna konflikt visade sig bli Imam Hassan(A), vars heliga namn blev ett objekt för den falska propagandan att han ena dagen gifte sig, för att dagen därpå skilja sig.
Bani Umayya hade etablerat en fullfjädrad institution som skrev falska ”hadither” i syfte att smutskasta Ahl al-Bait(A). De lyckades dock inte lika bra i sina försök som Mansur gjorde.
Hans lag om arvtagare på den manliga sidan, följs än idag av de sunnitiska rättsskolorna.; och hans propaganda mot Imam Hassan(A) har till och med smugit sig in i shiitiska böcker.
Låt oss ta en titt på dessa rapporter:
En del har rapporterat 70 fruar. Andra har ökat denna siffra till 90. Ytterligare personer har ökat till 250 fruar! Den högsta summan som nämnts är så mycket som 300!
Den första rapporten på 70 fruar har återberättats av Abul-Hassan Ali ibn Abdullah al-Basri al-Mada’ini, som avled år 225 e.H. Denna man var en anhängare till Bani Umayya – han var en befriad slav av Sumra ibn Habib, en Umayad.
Ubn Adi sade följande om honom: ”Han är inte stark i hadith.” [Mizan al-I’tidal, vol. 2, sid. 232, Lisan al-Mizan, vol. 4, sid. 253]
Denna Mada’ini nämner inte från vart han fick detta denna siffra 70.
Den andra rapporten på 90 fruar uppkommer i Nur al-Absar av Shablanji, som dog år 1298 e.H.
Rapporter på 250 till 300 fruar går att finna i Quwwat al-Qulub [vol. 2, sid. 246] av Abu Talib Makki, som dog år 380 e.H. Han skriver så här:
”Hassan ibn Ali(A) gifte sig med 250 fruar; och det sägs även uppemot 300 fruar. Imam Ali(A) blev mycket upprörd och irriterad över detta, eftersom Imam Hassan(A) skilde sig från en kvinna, och Imam Ali(A) kände sig generad inför hennes familj. Imam Ali(A) brukade säga att, ’Imam Hassan(A) var en inbiten skiljare; ni människor bör därför inte ge era döttrar till honom’. Sedan sade en man ur Hamdan stammen:
’O de troendes Mästare(A), vid Gud, vi kommer att ge honom våra döttrar; och han kan behålla vem han än önskar och skilja sig med vem han än ogillar.’ Efter att ha hört detta, blev Imam Ali(A) mycket nöjd och reciterade följande dikt:
’Om jag hade haft ansvaret för en av portarna till paradiset, skulle jag sagt till stammen Hamdan, stig in i fred i paradiset.’
’Imam Hassan(A) liknade Profeten(S) i sina ansiktsdrag såväl som i uppförande och karaktär. Den heliga Profeten(S) sade till honom, ’O Hassan(A), du är som mig i anletsdrag, karaktär och uppförande.’ Han sade också, ’Hassan(A) är från mig och Hossein(A) är från Ali(A).’
’Hassan(A) gifte sig ofta med 4 fruar på samma gång och skilde sig sedan med 4 fruar på en och samma gång.’”
Denna man, Abu Talib, hade blivit galen under tiden han skrev boken Quwwat al-Qulub. Han begav sig till Bagdad och folket kom för att träffa honom. När de hörde hans meningslösa prat, gick alla sin väg och undvek honom. Ett av hans yttranden vid denna tid var: ”Ingen är mer skadlig för folket än deras Skapare.” De rättslärda har öppet deklarerat att mycket av det han skrivit i sin bok inte har någon grund överhuvudtaget.
Dessa var originalrapportörerna. De som kom efter dessa personer har bara blint kopierat från deras böcker.
Faktum är att det vore omöjligt för Imam Hassan(A) att gifta sig med så många kvinnor även om han önskade det. Samtliga återberättare antyder att han startade denna påstådda sysselsättning under hans faders kalifat i Kufa. Imam Ali(A) kom till Kufa år 37 e.H. Imam Hassan(A) hade åtminstone tre fruar i Kufa.
1. Khawal Fazariya, som var modern till Hassan Muthanna (Mohammad Nafs al-Zikiyyas farfar). Hon levde även efter Imam Hassans(A) martyrskap. Detta äktenskap skedde i Medina.
2. Umm Ishaq bint Talha. Hon var modern till Hossein Atram, Talha och Fatima. Detta äktenskap hade också ägt rum i Medina. Hon levde även efter Imam Hassans(A) martyrskap; och gifte sig senare med Imam Hossein(A).
3. Ju’da bint Ash-ath. Detta äktenskap ägde rum i Kufa och även hon levde efter Imam Hassans(A) martyrskap. (I själva verket var det hon som förgiftade honom på uppmaning av Mu’awiya.)
Islam tillåter en man att gifta sig med 4 fruar. Då Imam Hassan(A) redan hade 3 fruar, som var hos honom till de sista dagarna av hans liv, kunde han enbart gifta sig med en kvinna.
Med denna begränsning i åtanke, kan man bara skratta åt uttalandet i Quwwat al-Qulub: ”Ofta gifte han (Imam Hassan(A)) sig med fyra fruar på en och samma gång och sedan skilde sig med 4 stycken på samma gång.” Hur skulle han kunna gifta sig med 4 fruar på en och samma gång när han redan hade 3 fruar?
Låt oss nu anta att han gifte sig med en fjärde fru, och sedan skilde sig med henne. Så länge som denna fru befann sig under ’idda (prövotiden, som normalt sätt är 3 månader) räknades hon enligt lag fortfarande som hans fru, och Imam Hassan(A) kunde således inte gifta sig med en ny fru förrän hennes ’idda period var över.
Låt oss anta att han gifte sig med en till fru. Då skilsmässa inte kunde ske under en månad då samlevnad fortfarande rådde, kunde denna fru som tidigast skiljas under nästkommande månad; hennes ’idda fortsatte 3 månader. Således, hade fyra månader passerat innan Imam Hassan(A) kunde bli fri att gifta sig med en annan fru. En fru på 4 månader ger oss maximalt 3 fruar på ett år. Anta att Imam Hassan(A) inte hade något annat för sig än att gifta sig och skilja sig, såsom Mansur hävdade. Om vi räknar från och med år 37 e.H. fram till hans martyrskap år 51 e.H., får vi en period på 14 år, vilket maximalt skulle kunna ge oss 42 möjliga äktenskap.
Det minsta som påståtts av dessa rättslärda är 70 fruar!
Efter detta klargörande, finns det ingen anledning att kommentera dessa rapporter ytterligare. Ändå är det värt att studera dessa rapporter ytterligare lite för att visa hur opålitliga de är.
Abu Talib Makki säger: ”Imam Ali(A) brukade säga att, ’Imam Hassan(A) var en inbiten skiljare; ge honom inte era döttrar.” Frågan är, varför Imam Ali(A) sade till folket att inte ge Imam Hassan(A) sina döttrar? Hade han först sagt till Imam Hassan(A) att inte skilja sig så mycket? Om så var fallet, gick Imam Hassan(A) emot hans befallning? Ingen hävdar att Imam Hassan(A), Gud förbjude, var en olydig son. Till och med Abu Talib Makki erkänner att Imam Hassan(A) liknade Profeten(S) i anlete, uppförande och karaktär. Kan en olydig son bli allmänt accepterad att ha Profetens(S) karaktär och uppförande?
Eller förbjöd Imam Ali(A) folket öppet utan att först försöka avhålla Imam Hassan(A) från detta påstådda beteende?
Kan Imam Ali(A) förväntas göra en så barnslig sak, nedvärdera sin arvtagare öppet, utan att först tillrättavisa honom? Då båda alternativen är absurda, är den enda slutsatsen som kvarstår att denna historia hittades på av någon som önskade vanhedra både Imam Ali(A) och Imam Hassan(A) genom en förfalskad hadith.
Det mest komiska är den rapport som berättades av Abul-Hassan al-Mada’ini, som säger: ”När Imam Hassan(A) dog, kom alla hans tidigare fruar ut i grupp på hans begravningsprocession, och med avtäckta huvuden och bara fötter, skrek; ’Vi är Imam Hassans(A) fruar!’”
Vem har någonsin hört talas om en sådan procession i ett Islamiskt samhälle? Vad är logiken med att skrika ’vi är Imam Hassans(A) fruar’? Och hur kunde deras män tillåta dem att bilda en sådan komisk procession?
Det blir intressant att se den gradvisa utvecklingen av denna propaganda.
Först kommer Mansur, år 144 e.H., och deklarerar att Imam Hassan(A) ”ena dagen gifter sig med en kvinna, för att senare dagen därpå skilja sig med en.”
Sedan kommer al-Mada’ini (avled 225 e.H.) som återger en specifik siffra på 70 fruar och hittar på processionen av skilda fruar vid begravningen.
Sedan återger al-Kafi (sammanställd 326 e.H.) två hadither, där det står att Imam Hassan(A) skilde sig mycket.
Sedan kommer Abu Talib Makki (380 e.H.) som inte trodde att 70 var förenligt med att ”ena dagen gifta sig med en kvinna för att dagen därpå skilja sig med en annan”; och därför ökade på antalet till 250; Dock var inte han inte nöjd med detta, och därför citerade han en okänd källa och slutligen sade antalet vara 300.
Slutligen kommer en fransk historiker, H. Lammens, som skriver följande i ”Shorter Encyclopaedia of Islam”:
”Han (Imam Hassan(A)) spenderade den bästa tiden av hans ungdom med att ingå och avsluta äktenskap; omkring ett hundra har nämnts. (Kom ihåg att Mansur hade hittat på att detta skedde efter avtalet med Mu’awiya, under de tio sista åren av Imam Hassans(A) liv. Men denna historiker tillskriver detta till hans ungdom! Vad det uppräknade antalet beträffar, är det 14 som nämnts och inte 100 som han påstår.) Denna lättsamma moral gav honom titeln mitlak ”skilsmässomannen” och involverade Imam Ali(A) i bistra fientligheter.” (Vilken källa använde egentligen denna ”historiker” då han gjorde detta fantastiska påstående? Inga bevis kan läggas fram som stödjer detta påstående.)
På ett annat ställa skriver han: Imam Hassan(A) bevisade att han var extravagant. Han byggde separata hus för samtliga fruar; var och en med sitt eget följe av tjänare och beledsagare. Även under Imam Alis(A) kalifat, då det rådde svåra tider och strikt finansiell kontroll, brukade han spendera pengarna på samma sätt.
Producerade H. Lammens en enda hadith eller rapport som visade att Imam Hassan(A) hade byggt separata hus för alla dessa (100!) fruar med all dess tillbehör, som han så villigt nämner? Svaret är NEJ. Det är bara ett resultat av hans rika fantasi. Det är sådana personer som tar sig an uppgiften att producera ”autentisk” historieskildring om Islam för de mottagliga sinnena hos västerlänningar!
Källa: “Imam Hassan(A), The Myth of his Divorces”, skriven av: S. Saeed Akhtar Rizvi, Al-Serat tidningen, vol. 4 (1978), nr. 3.