Det är mitten på veckan, de vardagliga rutinerna är igång och autopilot är påslagen. Allt går på högvarv, tider skall passas och ärenden avklaras. Att strumporna sover på soffan, brödsmulorna erövrat köksbordet, diskbänken är dränkt i smutsig disk och damråttorna gjort hembesök är ett faktum. Allt i enlighet med termodynamikens andra huvudsats som säger att den totala entropin, oordningen, i universum ökar, vilket gör att naturliga processer bara kan ske spontant i en riktning.
Kanske inte så konstigt när allt skall hinnas med är man ju helt enkelt tvungen att prioritera och då hamnar oftast städningen långt ner på listan.
Men plötsligt kommer det där oväntade besöket från släkten, grannen eller vännen. Vad gör vi sätter igång med panikstädningen eller släpper in vår gäst i kaoset? Vilken bild väljer vi att presentera för vår gäst, det verkliga eller skönmålade intrycket?
Man vill ju inte framställas som smutsig eller slarvig, kanske är det för gästens egna trivsel eller skammen från dömandet från motparten? Renhet är ju trots allt en del av tron och Imam Sadiq(A) har återberättat: ”Den bästa tillbedjan är renhet.” [www.sunnah.se]
Så fram med trasan, starta dammsugaren, på med diskmaskinen och så var städningen igång. Snabbt går det och kanske även häpnas vi av våra färdigheter på vägen. Men vist åtföljs städningen allt av en välkomnad njutning. Kanske är det tillfredsställelsen över att det svåra är över eller väntan på den förtjänade avkopplingen?
Men är jobbet verkligen avklarat, för vad hände med den inre renheten? Eller kanske accepterar vi smutsen så länge ingen annan än vi själva ser den?