Imamen började sitt tal med att säga: ”Jag tackar Allah(SWT) för min bästa förmåga och prisar Honom under tiden för välgång och vånda. Herre, jag vill tacka Dig, då Du har hedrat oss med hjälp av Profetskapen och lärt oss Koranen. Du har låtit oss förstå religionen och dess budskap som skänkte oss ögon, öron och hjärtan. Det höll oss fria från polyteismens föroreningar och sedan kunde vi tacka Dig för Dina välsignelser.
Det är ett faktum att jag inte känner till några andra anhängare som är mer trogna och ärliga än mina egna följeslagare samt alla anhöriga som är mer rättfärdiga och vänliga än egna släktingar. Må Allah(SWT) skänka er alla en god belöning och jag tror att dagen är inne då vi ska kriga mot denna arme. Jag tillåter er alla att gå och ni är fria att vika av utan förbehåll och bör dra nytta av nattens mörker.”
Detta tal har citerats av Sheikh Mufid, Tabari, Abul Faraj och ibn Athir, men ingen av dem har rapporterat att någon följeslagare till Imamen(A) övergav platsen vid detta tillfälle. De som var tvungna att lämna hade redan gått när nyheten om Muslim ibn Aqil, Hani, Qays ibn Mashar och Abdullah ibn Yaqtar martyrskap hade mottagits. Den Gudomliga förmågan hade redan drivit iväg de fega personerna från Imam Hossein(A).
Dessa stora historiker har inte nedskrivet något [om tiden] efter Imamens(A) tal under Ashura natten, förutom om självuppoffring och ståndaktighet hos följeslagarna till Imamen(A). Alla av dem skriver att när Imamen(A) avslutade sitt tal och insisterade på att de skulle lämna honom ensam och fly från all besvär, sade hans bröder, söner, brorsöner och söner till Abdullah ibn Jaffar, anförandes av Abbas ibn Ali(A): ”Ska vi gå iväg för att kunna leva utan dig efteråt? Vi ber till Allah(SWT) att den tiden inte skall komma, då du blir dödad och vi får leva kvar!”
Imamen(A) vände sig till Muslim ibn Aqils(A) ättlingar och sade: ”O Aqils barn, det är tillräckligt att Muslim(A) har dödats och ni är fria att gå iväg.” De svarade: ”All välsignelse tillhör Allah(SWT), om vi lämnar vår befälhavare och vår bästa kusin för att inte kriga vid sidan av honom med pilar, spjut och svärd, så vet vi inte hur han och hans följeslagare kommer att klara sig mot fienden och vad folk kommer att säga.
Vi svär vid Gud att vi inte ska lämna dig och [vi kommer] offra våra liv och vår familjs egendom för Allahs(SWT) skull. Vi kommer att stödja och kämpa tillsammans med dig så att även vi kan uppnå äran av martyrskap. Det är en skam att leva ett liv utan dig.”
Muslim ibn Awsaja sade: ”Om vi drar tillbaka vårt stöd från dig och lämnar dig själv, vad ska vi säga till Allah(SWT) på domedagen?
Jag svär vid Gud att jag inte ska lämna dig och kommer att borra mitt spjut i bröstet av dina fiender och ska släcka törsten av mitt svärd med deras blod så långt som möjligt. När det inte finns några vapen kvar i min hand för att strida med så ska jag kasta stenar på dem. Vid Allah(SWT), vi ska inte lämna dig, så att Allah(SWT) kan se att i avsaknaden av Hans Profet(S) har vi hedrat Profetens(S) sons rättigheter.
Vid Allah(SWT), även om jag kommer veta att jag skall dödas, sedan brännas i elden och väckas till liv igen och slutligen så kommer min aska spridas i luften och jag dör och blir levande igen på detta sätt sjuttio gånger så kommer jag även då att inte lämna dig förrän jag ger mitt liv för din skull . Varför skulle jag inte göra det, när jag kommer att dödas enbart en gång och därefter bli hedrad, lycklig och upphöjd för evigt.”
När Muslim bin Awsajas tal tog slut, ställde Zuhayr bin Qayn Bajali sig upp. Han var samme man som var en gång en fiende till Imam Hossein(A), höll sig undan Imamen(A) på vägen till Irak, och ville inte alls träffa honom. Allah(SWT) ville att Zuhayr skulle uppfylla sitt martyrskap i Hans väg i sällskap med Imam Hossein(A), så att han kunde hedras för evigt och hans goda och strålande namn skulle belysa historien om Ashuras tragedi.
Han inledde sitt tal sålunda: ”Vid Allah(SWT), jag önskar att jag dödas och sedan väckts till liv och dödas sedan igen och denna handling bör upprepas tusen gånger och detta blir Allahs(SWT) medel för att skydda dig och de unga männen i din familj, och alla ni förblir levande.”
Andra uttryckte också liknande tankar. Imamen åkallade Gudomliga välsignelser över dem och återvände till sitt tält.
Imam Sajjad(A) sade: ”Under natten, före den dag som min far blev martyr, var jag sjuk och min moster Seyyed Zaynab(A) vårdade mig. Min far hade gått tillbaka till sitt tält och bara Jaun ibn Jaun, Abuzar Ghifaris tidigare slav, var tillsammans med honom. Jaun höll min faders svärd och min far reciterade några klagovisor. Han upprepade dessa poetiska verser två eller tre gånger och jag förstod vad han sade och vad han menade med det.
Genom att recitera dessa verser åsyftade han till denna världs förgänglighet och ovänlighet, som stundom ler som en god vän, och förtrollar folk med sitt tilltalande ansikte och man känner att omständigheterna alltid kommer att vara gynnsamma. Helt plötsligt ändrar den sin attityd och blir ovänlig och opålitlig.
Den blir bitter med sitt gift, som en gång har varit söt som honung. Den driver bort vänner, som man trodde skulle vara evigt välvilliga och skrytsamma om deras vänskap och hängivenhet när omständigheterna är gynnsamma; snarare låter den [världen] de flesta vännerna stå framför en i form av blodtörstiga och stridslystna fiender.
Ingen vet vad som kommer att hända i morgon, och när han kommer att berövas äran, styrkan och tryggheten som skänkts honom. Vem är den som inte har förlorat spelet under sitt liv, och var är den mäktiga mannen vars styrka inte har skadats av växlingarna i livets skeenden?”
Genom att reciterar dessa meningar ville Imamen(A) säga att nästa dag kommer många storsinta personer att möta martyrskap. Det är inte möjligt för en person att låta någon annan att ta hans plats istället för att möta tidens händelser. Allah(SWT) kommer att döma oss alla i slutet av våra liv och varje levande varelse måste passera denna väg. Det var inte bara han och hans följeslagare som stod inför denna onådiga dag. Tvärtom, världen kommer under en gång inta samma ansikte mot alla.
Imam Sajjad(A) sade: ”Jag förstod att min far tänkt informera oss om hans martyrkap., och tårarna kvävde nästan mig, men jag kontrollerade mig själv. Jag insåg att en katastrof var på väg att inträffa. Min moster Seyyeda Zaynab(A), däremot, hade också hört vad jag hade hört, och då hon var en kvinna, och kvinnor är ömsint av naturen, och tappar tålamodet, kunde hon inte kontrollera sig själv. Plötsligt reste hon sig upp och gick fram till sin bror och sade:
’O, jag kommer att förlora min broder! Jag önskar att jag hade dött tidigare. O, efterträdare till den avlidne och O, tillflykten för de överlevande! Det är idag som jag kommer att vara ensam utan moder, fader och bror.’ När Imam Hossein(A) såg sin syster i detta upprörda tillstånd sade han: ’Syster, ha tålamod så att satan inte låter dig att tappa din självbehärskning.’”