Folket med all glädje och vilja förenade sig med Imam Hassan(A). Denna dag var samma dag som hans fars martyrskap, dvs. den tjugoförsta av månaden Ramadan år 40:e av Hijjra. Folk från Kufa, Irak, Hijjaz och Yemen strömmade för att med sin egen vilja förena sig med Imamen(A), förutom Mu’awiyah som endast ville vara emot honom(A) såsom han var emot hans fader. Efter detta, Imamen(A) kritiserade ett tal och uppmuntrade folket att lyda Ahl al-Bait(A) som är en av de två arven Profeten(S) hade lämnat efter sig och som är likgiltig med Koranen, samt manade dem från att följa sheytan eller de med sataniska egenskaper. Imam Hassan(A) levnadssätt, under hans befinnande i staden Kufa, hade förts med sig alla hjärtans kärlek och hopp. Imam Hassan ibn Ali(A) hade alla de egenskaper som en ledare kräver att ha. För det första var han Profetens(S) barn och hans vänskap är ett obligatorium för en uppriktig tro. För det andra krävdes av folket att för förening med honom endast lyda hans order.
Imamen(A) gjorde i ordning allt och valde ut ministrar för varje stad, medan han själv tog hand om kontrollen över dem. Dock dröjde inte så länge förrän en grupp av makthavarna bestämde sig för hyckleri när de väl hade skådat att Imamen(A), lik sin far var rättvis samt fast vid de Islamiska lagar och regler. De började i doldheten utföra vissa handlingar mot Imamen(A) och bl.a. skickade ett hemligt brev till Mu’awiyah och uppmuntrade honom att komma till Kufa. De utlovade att så fort hans armé närmade sig Imam Hassans(A) läger, kommer dem att lämna Imamen(A) till honom levande eller död. Kharijiter samarbetade därmed med dessa personer med tanke på det gemensamma målet som de hade och det hat de utdelade. Å andra sidan, shiiterna, Imam Alis(A) och vidare Imam Hassans(A) följeslagare i det här skedet, hade flyttat till Kufa för att bosätta sig i närheten av Imamen(A). Dessa storsinta personer visade sin uppriktighet och kärlek i de olika perioderna – både vid början av folkets förening med Imamen(A) samt även då Imamen(A) beordrade dem om försök och ansträngning.
När Imam Hassan(A) avslöjat Mu’awiyahs uppror och revolt mot honom, sände han en del brev för att bjuda Mu’awiyah till att inte välja hyckleri och blodsutgjutelse. Men Mu’awiyah som svar till Imamen(A) endast koncentrerade sig på att säga: ”Jag är mer erfaren än dig inom ledarskapet och är äldre än dig, därför skall jag vara efterföljaren och ta över makten. Inget snack om saken!”. Ibland Mu’awiyah i sina egna brev erkände Imam Hassans(A) kunnighet och sade: ”…efter mig bör du vara efterföljaren eftersom det inte finns någon annan än dig som förtjänar den”, och som sista svar som han gav till Imam Hassans(A) Sändebud(S) sade han: ”gå tillbaka, mellan vi och ni finns det inget annat än svärd!”. På så sätt startade fiendskapet och olydnad från Mu’awiyahs sida och det var alltså han som påbörjade uppror mot sin tids Imam(A).
Mu’awiyah lyckades med att uppnå sitt mål, genom sina giftiga sammansvärjningar och val av bra tillfällen, samt genom att grunda sabotage och hyckleri bland folket. Å ena sidan vann han till sig de olika personerna med någon makt inom regeringen genom att köpa dem, samt tilldelade bland folket tvivel och lögn för att minska av deras tro (iman) och därmed hopp. Å andra sidan kallade han till sig hela sin armé. Imam Hassan(A) följde också sitt svar till Mu’awiyahs uppror och bestämde för jihad.
Bland Mu’awiyahs armé fanns en del som hade kommit med girighet till egendom och makt, fanns i Imam Hassans(A) armé de storsinta och belysta shiiterna som Hajjar bin ’Uddai, Abo Ayob Ansari, ’Uddai bin Hatam, etc. Imamen(A) uttryckligen säger beträffande dessa personer att: ”En enda av de är mycket bättre och mer än en hel armé”. Dock fanns även många svaga personer som svarade kriget med att fly, och som var särskilt kunniga med att skapa konflikt bland folket. Dessa hade en stor respekt till de världsliga tingen, som guld och egendomar. Därmed var Imamen(A) bekymrad över dessa oenigheter. Man har beskrivit endast den Irakiska arméns totala antal vara 350 000 soldater.
Imam Hassan(A) höll ett tal i Kufas moskén och uppmuntrade arméerna att börja sin färd mot ”Nakhileh”. ’Uddai bin Hatam var den förste som började sin färd och lydde Imamen(A). Många andra följde även honom. Imam Hassan(A) sände ’UbaidAllah ibn Abbas, som var av Imamens(A) släkt samt av de första som kallade folket till att förena sig med Imamen(A), med tolvtusen män till ”Maskan”, vilket var den allra norra delen av Hashemi området inom Irak. Dock påverkades han av Mu’awiyahs frestelser och därmed Imamens(A) pålitligaste befälhavare lurades med en miljon dirham. I följd därav åttatusen män av de tolvtusen följde honom till Mu’awiyahs läger och sålde sin religion till det världsliga.
Efter befälhavaren ’UbaidAllah ibn Abbas var det Qais bin Sai’ds tur. Mu’awiyahs soldater genom en lögn rykte om att han är död, minskade Imam Hassans(A) armés förtroende. En del av Mu’awiyahs män, som hade kommit till ”Madaen” för att träffa Imamen(A), ryktade bland folket att Imamen(A) skulle komma att acceptera fred. Å andra sidan en av de terroristiska Kharijiter skadade Imamens(A) lår med ett spjut, så pass djupt att Imamens(A) skelett skadades och han fick ett svårt sår i låren. Hursomhelst hade det blivit ett besvärligt och komplicerat läge för Imamen(A) att förutom fred inte fanns någon annan lösning.
När Mu’awiyah betraktade läget vara passande, föreslog han till Imamen(A) att slå fred. Imam Hassan(A) för att samråda med sin armé höll ett tal där han(A) uppmuntrade folket till uppoffring eller fred – ett av dessa alternativ. En stor grupp krävde fred, medan en grupp sårade Imamen(A) med stickord. Till slut accepterade Imamen(A) Mu’awiyahs förslag om att slå fred, men detta var endast för att binda honom till en del villkor och garanti, som i och för sig var tydligt för Imamen(A) att förr eller senare skulle en som honom strida mot dessa och inte hålla sig bindande till dem. Imamen(A) viste att inom en snarast framtid kommer han strida mot dessa fredsbestämmelser en efter en, och det kommer resultera i att hans personlighet bli känd för alla. Samtidigt som Imam Hassan(A), genom att acceptera fred med Mu’awiyah, stoppade honom från att döda ut shiiternas generation, som var hans egentliga syfte och mål.
Därmed blev Imam Hassans(A) skinande ansikte – såsom hans(A) morfar, Profeten(S), hade sagt – till det största medlaren inom Islam. Av de villkoren som Imamen(A) tillade var att Mu’awiyah skulle ha till plikt att följa Gud, Koranen och Profetens(S) sunnah i sitt ledarskap, och inte välja någon som kalifat efter sig själv, samt att inte ägna sig åt att skapa hat mot Imam Hassan(A) och Imam Alis(A) barn(A) samt deras följeslagare i de olika delar av landet. Han skulle även enligt villkoren stoppa skicka förbannelse till Imam Ali(A) och inte skada någon av muslimerna på något sätt. Imamen(A) meddelade honom att Gud och Hans sändebud(S) kommer vara närvarande vid detta fredsavtal. Mu’awiyah kom till Kufa för att fredsavtalet skall utföras i närvarande av Imam Hassan(A) och för att muslimerna skall bli medvetna om det som kommer att ske. Flertalet människor kom till staden Kufa på denna dag för att själv åskåda händelserna.
För det första kom Mu’awiyah själv och höll ett tal där han bl.a. sade: ”O Kufa folket, ni ser att jag krigade med er för bönens, fastans och allmosans skull?! Gud har gett mig denna uppgift och Han vill att jag skall bli er kalifat, även om ni inte skulle vara glada för det. Ni skall vara medvetna om att vems blod det än kommer att rinna går det endast till spillo och vilka avtal jag än har träffat kommer att ligga under mina fötter.”. Därmed lade han fredsavtalet, som i för sig han själv hade skrivit under och kommit med förslaget till, under sina fötter och väldigt tidigt visade sig själv för folket. Därefter Imam Hassan(A) med all ära och storhet gick fram för att hålla ett av sina viktigaste och historiska talen. Efter att ha prisat Allah(SWT) och Hans sändebud(S) sade han bl.a. följande: ”… Mu’awiyah tror att jag har insett honom vara dugligare för ledarskapet och därför lämnat det till honom, han ljuger. Vi är enligt Guds order de mest dugliga till kalifatet efter Hans sändebuds(S) död, men vi har sedan dess ständigt varit förtryckta…”.
Imam Hassan(A) levde resten av sitt liv med en sådan politik för att uppfostra uppriktiga följeslagare och förbereda grunden för sin broders(A) övertagande av Imamat vid sitt eget martyrskap.