Natten till den 21:a i månaden Ramadan, år 40 e.H., avled Imam Ali(A) och folket var mycket sorgsna och bedrövade. Imam Hassan(A), som vid denna tidpunkt var 27 år gammal, gick tillsammans med folket till moskén och gick upp på predikstolen, där han sade: ”Igår natt, har en man som var unik, både bland folk av tidigare åldrar såväl som framtida folk, gällande kunskap, fromhet, uppförande och karaktär, gått bort. Han(A) deltog i slagen tillsammans med Profeten Mohammad(S) och kämpade hårt för att försvara Islam. En person som var en nål i ögat på sina fiender och en livsfrukt i hjärtat hos sina vänner. Han samlade inte på sig något av denna världs rikedomar för sig själv, utom sju hundra dirhamer, vilka han önskade förse en tjänare av hans familj med.”
Vid detta ögonblick, grät Imam Hassan(A) bittert och folket grät dem också. Sedan talade han om sig själv, så att folket skulle veta att Imamatet hade lämnats över till honom, i syfte att vägleda folket så att de inte går vilse. Han sade: ”Jag är Profeten Mohammads(S), Imam Alis(A) och Fatimas(A) son. Jag är flamman av profetskapets lykta. De familjer för vilka Gud fördrev smuts, föroreningar och besudlande från.
Vid detta ögonblick ställde sig Abdullah ibn Abbas upp och sade: ”O människor, detta är Profetens(S) son och er Imam(A), bli varse, för han är den rättmätiga efterträdaren och arvingen av Imam Ali(A). Avlägg därför er trohetsed och lojalitet till honom.”
Folket förflyttade sig i grupper till Imam Hassan(A) och svor trohetseden. Imam Hassan(A) lade som ett villkor att de skulle kämpa mot alla de som han kämpade mot, och då han fann det vara nödvändigt med fred, skulle även de acceptera det. Samtliga accepterade detta, och gick villigt med på och underkastade sig hans Imamat.