Det var inte något som var normalt för Kufas befolkning när de såg deras kalif komma springande från sitt hem mot predikstolen i Masjid-e-Kufa, på ett sätt som ingen sett honom tidigare. Hans mantel strök med marken och han sprang förtvivlat. Sedan när han nådde predikstolen, sade han att han erhållit nyheter om att en av hans soldater har ryckt ett fotsmycke från en judisk kvinna, och om någon som hör dessa nyheter och dör av sorg, kommer hans död att vara rättfärdig. En sådan människa var Ali ibn Abu Talib(A), som inte kunde tolerera orättvisa mot en kvinna som tillhörde muslimernas fiende. Han var beredd att bli dragen utan skjorta på en säng av taggig kaktus men inte tillskansa sig ett simpelt korn från en myras mun. En av Imam Alis(A) unika karaktär var hans tillgivenhet och hårdhet vad gäller rättvisans principer. När rättvisa inte tillämpas i ett samhälle så resulterar det i förtryck. Orättvisa är inget annat än förtryck.
Bland en troendes kännetecken är inte bara att denne är rättvis, men faktum är en sann troende inte kan tolerera någon typ av orättvisa; inte bara orättvisa som begås mot honom/henne men även orättvis som begås mot andra, speciellt när detta gentemot muslimska bröder och systrar. Hans hjärta blir sorgset och fyllt av smärta. Men det finns många bland oss som är oförändrade vid åsynen av andras lidande. Det finns många bland oss som är för engagerade i deras dagliga liv att även brutalt slaktade kroppar som tillhör barn och kvinnor i Libanon inte gör någon skillnad för dem.
Jag minns en predikan av Imam Ali(A) som var ämnat till Hammam, en av hans följeslagare, där han talade om en from troendes attribut. Även om vi lägger hela predikan åt sidan och inte ens läser den, är en av de största lärdomarna från denna predikan Hamams karaktär. Han klarade inte av att höra de orden och hans hjärta upphörde att slå, vilket resulterade i att han gick bort. Men vad gjorde att Hammam dog? Samma ord hörde många före honom, men de mötte inte samma öde som Hammam, så varför blev det just så med Hammam? Det var denna lena och ödmjuka (kashe) hjärta som han hade. Hans hjärta hade nått ett tillstånd att han inte kunde vittna sanningen i Amir al-Mo’menins(A) ord och således inte heller uthärda smärtan.
En människas hjärta har olika stadier, något som nämns i den heliga Koranen; ett tillfredsställt hjärta, ett hjärta med sjukdomar, ett hjärta som är låst, ett hjärta som är öppet för vägledning och ett hjärta som är ödmjukt och mjukt. Den heliga Koranen säger att när Koranen reciteras framför troende, så faller tårar från deras ögon. Detta betyder att deras hjärtan påverkas av verserna i den heliga Koranen. Ett hjärta som påverkas av sanningen är ett ödmjukt hjärta, men de som är vårdslösa, okoncentrerade, försjunkna i deras världsliga affärer blir inte påverkade av sanningen. Detta är inte på grund av att de inte är religiösa. De är perfekta i deras dyrkan, de kanske inte ens missar rekommenderade handlingar, de propagerar för Islam, de kanske föreläser, läser religiösa böcker regelbundet och hela käret, men fortfarande plågas inte deras hjärtan av lidande och grymheter som andra går igenom, de får inte den där ömheten i deras hjärtan. De erhåller inte det Gudomliga tillfredsställande från Koranen och åkallelser. I en tradition nämns det att man bör var tacksam mot Allah(SWT) när ens hjärta avdomnar och ens ögon blir blöta medan man reciterar åkallelser (duaa), då det är ett tecken att Allah(SWT) inte har tagit tawfeeq (Gudomlig möjlighet) från dig, ditt hjärta är fortfarande levande, den är inte död, den är inte sluten.
Jag skall här nämna en berättelse som även återfinns i sunni-böcker. Vår heliga Profet(S) var väldigt imponerad av en ung man i Medina. Han brukade alltid prisa honom inför andra kompanjoner. Dessa kompanjoner blev berörda och ville veta vad det unika i denne persons handlingar var vilket lät Allahs(SWT) Profet(S) prisa honom så mycket. De närmade sig denna unge man och frågade honom om vilka typer av speciella religiösa handlingar han genomförde. Mannen svarade att han endast var en normal person, att han utförde sina böner och fastade vilket är obligatoriskt, samt att han är en väldigt fattig människa så han skänker inte ens mycket i välgörenhet. Mannen sade vidare att han ibland missade sina obligatoriska handlingar, att han inte är perfekt i sina obligatoriska handlingar. Kompanjonerna tvingade honom att tänka, fundera och se om det finns något som var unikt i honom och som gjort honom kär av den heliga Profeten(S). Mannen funderade en stund och sade slutligen att det kanske fanns en egenskap som har imponerat Profeten(S). ”Egenskapen är att jag inte klarar av någon form av orättvisa eller svårigheter mot mina muslimska syskon. Närhelst jag ser någon vara i ett olyckligt tillstånd, så brinner mitt hjärta, jag känner mig plågad och olyckligtvis är jag fattig och hjälplös, så jag kan inte ens hjälpa dessa syskon, men jag känner fortfarande smärtan, jag gråter för dem.”
Detta är vart vi nu förstår den återberättelse från den heliga Profeten(S) som lyder: ”En som vaknar upp under morgonen och inte bryr sig om sina muslimska syskons situation är ingen muslim”. Kriteriet för att vara muslim enligt denna tradition från den heliga Profeten(S) är att vara angelägen, att känna smärta och medlidande om andra muslimer är i problem. En som lider och plågas av hans muslimska bröder och systrars lidande och smärta trots att denne själv inte är perfekt i sina handlingar, blir kär av den heliga Profeten(S).
Nu när dessa muslimer inte är någon annan än Imam Hosseins(A) barn, Ahl al Baits(A) efterföljare, vad bör då vår tillstånd av sorg vara? 45% av befolkningen i Libanon är shiiter, och en majoritet av de områdena som Israel bombarderade var shiitiska områden, med ett enda objektiv och det är att döda barn och kvinnor, skära av kommande generationer av Islamisk motstånd. Och många av dessa Shia är Ahl al-Baits(A) ättlingar. Vad bör då vår tillstånd av sorg och bekymmersamhet vara? Om vår Imam Ali(A) inte ens kunde tolererar en liten orättvis behandling av en judisk kvinna, hur kan vi [då] tolerera att så många människor dödas varje dag? Men varför är många bland oss inte bekymrade på det sätt som de borde vara? Att titta på nyheter och informera andra om hur många som dog idag är inte att vara bekymrade under den heliga Profetens(S) definition. Föreställ dig att Profeten(S) är imponerad, och till och med prisar den ungdomen som även missar sina obligatoriska handlingar ibland, bara för att denna ungdom har ett hjärta som bär på Ummahs lidande.
Föreställ dig nu varför Imam Khomeini(RA) är så stor. Han var Mustadhafeens (de förtrycktas) Imam. Han förklarade öppet att varthän det fanns förtryck i världen, kommer vi att stödja de oberoende av religion, kast, troslära eller sekt. Varför? Det var det plågade och mjuka hjärta som Imam Khomeini(RA) hade. Det var denna smärta för Ummah som hade tagit honom till en sådan grad av perfektion och närhet till Allah(SWT). Att sitta på bönemattan och fälla tårar för våra egna synder är också en typ av själviskhet, där min oro endast är hos mig själv. En vers från den heliga Koranen säger: ”O ni troende, om ni begår en synd så ångra er inför Allah och gör goda handlingar, Allah kommer att förlåta er…” Detta betyder att ånger måste åtföljas av goda handlingar, vilket definitivt inbegriper social aspekter.
Vad Libanon behöver idag är inte några dollar som vi skänker i bistånd. Som tydligt nämndes av Seyyed Nasrallah(HA), att om ni skickar oss mat, mediciner, etc så är det fint och tackas så mycket, men det är inte vad Libanon behöver och detta visar inte vår kärlek till Libanon. Om du älskar Libanon så höj din röst, speciellt i västerländska samlingar. Hur många demonstrationer har organiserats i USA, hur mycket mod har vi demonstrerat med vår slogan i USA? De Amerikanska muslimerna vill fullfölja deras plikter genom att skicka e-mail till den amerikanska presidenten. Förväntar vi att han skall visa oss barmhärtighet? Varför kommer de inte och stoppar deras barn, Israel? Vi måste visa de vår styrka, vi måste sätta denna slagkraftiga styrka i deras minnen. Vi måste påminna dem att Amerika också kan bli ett Libanon genom styrkan hos muslimernas tro. Vi måste få de att frukta styrkan hos vår tro, få de att inse genom vår röst att vi Muslimer är beredda att offra allting. Den dagen som de är övertygade om att vi är beredda att ge våra liv för värdighet, den dagen är en katastrof för dem. De har genomfört detta experiment i Libanon och de har sett att denna nation inte har vikit sig för deras påtryckningar, de stödjer fortfarande Hizbollahs modiga stridskämpar. Ja, ilskan bland muslimer ökar, men fortfarande är kvantiteten väldigt låg. Alla muslimer är arga på Israel och USA [för deras handlingar], men vilka skillnader har det bidragit i deras liv och våra handlingar? Detta är den fundamentala frågan. Brinner vi verkligen av sorg och smärta? Vi kan själva besvara den frågan då vår livsstil och våra dagliga göra har ett svar på detta. Shoppingkorgarna är fortfarande fulla, sommarfestivalerna befinner sig fortfarande på sin höjd, handeln går som vanligt, nöjesparker, dyra måltider och allt annat går på samma sätt. Så vilken skillnad har 1000 martyrers själar gjort på våra liv?
Trots allt är vi Imam Ali(A) efterföljare, och nu är vi beredda att fira hans födelsedag, ja med ett glatt hjärta, men vad Imam Ali(A) behöver idag är ett hjärta likt den ungdomen som imponerade Profeten, han behöver Hammams hjärta i oss och han vill att vi följer hans tankevägar angående rättvisa och förtryck. Endast då kan vi verkligen hylla Imam Ali Ibn Abu Talib(A) på hans födelsedag. Platsen där Imam Ali(A) styrde i fyra år, platsen där han är begravd; hur många blodfläckar från oskyldiga Shiiter finns det på väggarna i Najaf, Bagdad och resten av Irak – gör inte dettaa Imam Ali(A) angelägen? Han har samma smärta nu som han hade under sin tid, och det finns knappt någon skillnad i Islamiska samfundet idag; de brydde sig knappast om hans tillstånd då och gör det inte heller nu. Men [skillnad har gjorts] tack vare dessa modiga krigare från Hizbollah, som på ett sätt har utmanat det muslimska ummahs iver (ghairat). Som har gjort Imam Khomeini(RA) citat praktiskt; att om vi muslimer bara häller en hink med vatten så kommer Israel [som nation] att förgås. Frågan är, är de händerna redo att hälla dessa hinkar med vatten, då vatten i vårt liv ersätts med israeliska supporterar såsom Coca Cola; så hur ska vi kunna göra detta?
Dessa modiga stridskämpar har under tuffa omständigheter demonstrerat vägen för oss om hur Israel [som stat] skall bekämpas. Vi muslimer kan göra det, även utan härskarnas stöd. Om vi vaknar, reser vår röst och gör dessa röster till handling, så kommer det att hända. Otro kan aldrig besegra tro. Det handlar bara om säkerhet på din tro. Ju mer vi är säkra på vår tro desto mer levererar vi. Vår religion som har förfalskats med vår kultur och ritualer, har fört oss till denna stadie, där realisation av sanningen blir svår. På ena sidan har livets luxuösa del tagit oss bort från sanningen och på andra sidan har de kulturella och rituella (förändringarna) gett en fullständig förändrad doft till religionen. En människa med dessa egenskaper finner det väldigt svårt att hitta den rätta vägen.
I slutet av dagen, är vi alltid mer angelägna om att försvara våra familjer, samhälle eller stammar. Om en händelse uppkommer i vår familj, en minsta handling av orättvisa, så gör vi så mycket väsen, men när det sker mot andra muslimer, även när det genomförs av Islams värsta fiender, så är vi tanklösa… Det är dags nog att göra så mycket som Seyyed Nasrallah(HA) vill att vi ska göra, resa våra röster. Vi är Imam Ali Ibn Abu Talibs(A) efterföljare, hur kan vi vara likgiltiga mot sanningen, hur kan vi vara rädda för världsliga förluster, hur kan vi vara rädda för någon annan än Allah(SWT)?
Låt oss nu fira 13:e Rajab med ett plågat hjärta och sanningsenligt presentera vår bekymmersamhet till monoteismens Mästare.