Imam Hassan(A) genomförde vallfärden (hajj) till fots tjugofem gånger under sitt liv. Vid nämnandet av döden, grät han.
Då han pratade om graven, grät han. När han nämnde uppståndelsen, grät han. Vid berättandet av passeringen av Sirat (en slags bro som endast de rättfärdiga kan passera på vägen till Paradiset), grät han. När han nämnde uppställningen [på räkenskapens dag] inför Allah(SWT), den Store och Allsmäktige, svimmade han. När han talade om Paradiset och Helvetet, skakade han som en sjuk person gör, och bad Allah(SWT) att låta honom komma in i Paradiset och skydda honom från elden.
När Imam Hassan(A) utförde en tvagning inför en bön, skakade han i hela kroppen och hans ansikte blev blekt.
Imam Hassan(A), nämnde Allah(SWT), den Store och Allsmäktige, under alla förhållanden vare sig det var under goda tider eller svårigheter.
Historikerna har sagt följande om Imam Hassan(A): ”Han var den bästa av alla människor i att dyrka Allah(SWT) och i avhållsamheten från livet i denna värld.”
Hans(A) morallära
Imam Hassans(A) moral var ett utmärkt exempel för människorna. Och alla respekterade honom. Alla älskade att vara i hans sällskap. När hans vänner eller fiender för den delen hörde honom prata eller leverera ett tal, blev de ledsna när Imam Hassan(A) skulle avsluta talet eller då han slutade att prata.
I sin bok vol. 8 s. 37, har ibn Kathir återberättat med tillstånd från ibn al-Zubayr att han (ibn al-Zubayr) har sagt: ”Vid Allah(SWT), ingen kvinna har fött (ett barn) som Ímam Hassan(A).”
Mohammad ibn Ishaq sade: ”Efter Profeten(S), hade ingen en så hög social position som Imam Hassan(A). (Mattor) var utspridda utanför dörren till hans hus. När han kom ut och satte sig, trängdes folk på gatan. Ingen bland folket ville gå där ifrån av respekt för Imamen(A). När han fått reda på detta ställde han sig upp och gick in i huset igen, för att folket skulle gå.”
Imam Hassan(A) klev av sin kamel på vägen till Mecka, och alla som såg honom klev även de av sina kameler. Även Sa’d ibn Abo Waqqas klev av sin kamel och gick bredvid honom.
Ibn Abbas höll i stigbygeln för Imam Hassan(A) och Imam Hossein(A), och gjorde i ordning deras kläder. Då Mudrik ibn Ziyad sade till honom: ”Du är äldre än dem, varför ska du hålla i deras stigbygel?” Ibn Abbas svarade: ”Ve över dig! Vet du inte vilka de är? De är barnbarnen till Guds Profet(S). Vilken stor välsignelse är det inte att Gud har välsignat mig med att få hålla i stigbygeln för dem och ordna deras kläder!”
Fastän Imam Hassan(A, hade en hög social rang, påverkade detta inte hans vänlighet mot människorna. En dag gick han förbi några fattiga personer. De fattiga personerna satt på marken, och framför dem fanns brödrester som de plockade upp och åt. När de såg Imam Hassan(A), sade de till honom: ”Son till Guds Sändebud(S), varsågod och ät med oss!” Han steg då av sin kamel och sade: ”Sannerligen, älskar Allah(SWT) inte stolthet.” Och började äta med dem. Sedan bjöd han in dem till sig, och gav dem mat och kläder.
Följande är några exempel av Imam Hassans(A) generositet:
En man kom till honom och bad honom om en önskan. Han (Imam Hassan(A)) sade till mannen: ”Skriv ner din önskan på ett papper och ge den till mig.” Mannen skrev upp sina önskningar. Imamen(A) fördubblade då mannens önskningar. Några av de som var med Imam Hassan(A) sade till honom: ”Son till Guds Sändebud(S), välsignelsen av pappret var mycket för mannen.” Imam Hassan(A) svarade: ”Dess välsignelse för oss är mer, för Allah(SWT) har gjort oss lämpade att göra gott. Vet ni inte att, utförandet av gott skall vara självvalt, det vill säga utan att någon begär det av er. Den som du ger till efter begäran, ger du efter att denne har förlorat ansiktet. Han kanske får tillbringa sin natt orolig och sömnlös. Han vaggar mellan hopp och förtvivlan. Han vet inte om han kommer att möta ett tråkigt svar eller en glad framgång. Han kommer till dig när han skakar i hela kroppen och hans hjärta är rädd för dig. Om du sedan uppfyller hans behov efter att han tappat ansiktet, är (förlusten av hans ansikte) större än vad han har fått från din tjänst.”
Imam Hassan(A), gav en poet (pengar). En av de som var med honom frågade: ”Prisad vare Allah(SWT)! Skänker du till en poet som inte lyder den Barmhärtige (Allah(SWT)) och berättar lögner?” Imam Hassan(A), svarade: ”Guds tjänare, det bästa av dina pengar är det du spenderar för att skydda din värdighet. Det är en handling av vänlighet för att undvika ondska.”
En beduin kom en gång fram till Imam Hassan(A), och berättade att han befann sig i ett nödläge. Imam Hassan(A) sade: ”Ge honom alla pengar i kassaskåpet.” I kassaskåpet fanns tjugo tusen dirhamer. Alla pengar gick till beduinen, varpå denne sade: ”Min mästare, ni lät mig inte tala om mina behov och tacka dig?” Imam Hassan(A), sade då:
”Våra gåvor är många
De hoppfulla njuter av dem.
Vi skänker generöst innan förfrågan
Av rädsla från att någon skall tappa ansiktet.”
Al-Madaini sade: ”Imam Hassan(A), Imam Hossein(A) och Abd Allah ibn Jaffar gav sig ut på resa. Bagaget fanns långt framme i karavanen. Efter en stund blev de hungriga och törstiga. De såg en gammal kvinna sitta i ett tält. De frågade kvinnan efter vatten. Hon sade till dem: ”Mjölka denna tacka.” De gjorde det. Sedan frågade de henne efter mat. Hon sade: ”Jag har ingenting annat än denna tacka. Låt en av er slakta den.” Så en bland dem slaktade och flådde den. Sedan grillade hon lite av köttet för dem. De åt av köttet och vilade sig i den gamla kvinnans tält. När de vaknade upp dagen efter, sade de till henne: ”Vi är en grupp människor från Quraysh. Vi skall gå i denna riktning. När vi kommer tillbaka, besök oss. För vi vill gottgöra för dig.” Sedan gick de därifrån. När den gamla kvinnans make kom, berättade hon för honom vad hon hade varit med om. Hennes man sade: ”Ve över dig, du har offrat min enda tacka för människor som du inte känner, sedan säger du att de är från Quraysh.” Dagarna passerade och den gamla kvinnans tillstånd blev värre. Hon begav sig ut på en resa och gick tills hon passerade Medina då Imam Hassan(A) fick syn på henne och kände igen henne. Han sade till henne: ”Känner du igen mig?” ”Nej, svarade hon. Imam(A) påminde då kvinnan:” Jag var din gäst den där dagen…” Sedan gav han henne ett tusen tackor och ett tusen dinarer, och han sände henne till Imam Hossein(A) som gav henne samma (summa) och sedan skickade henne till Abd Allah ibn Jaffar som också gav henne samma (summa).”
En Hashimite och en Umayyad grälade med varandra (om generositet). Hashimiten sade: ”Mitt folk är mer generösa (än ditt).” Umayyaden sade då: ”Nej, mitt folk är mer generösa (än ditt).” Den Hashimitiske mannen kom då med ett förslag till Umayyaden: ”Gå och fråga tio personer av ditt folk efter pengar.” Den Umayyadiska mannen gick och frågade tio personer av sitt folk efter pengar. Var och en av dessa tio personer gav honom tio tusen dirhamer. Under tiden gick Hashimiten till Imam Hassan(A). Imam Hassan(A), gav honom ett hundra femtio tusen dirhamer. Sedan gick Hashimiten till Imam Hossein(A), som frågade honom: ”Har du frågat någon efter pengar innan mig?” ”Jag har frågat Imam Hassan(A)”, svarade Hashimiten. Imam Hossein(A) sade då: ”Jag kan inte ge dig mer än vad min mästare (Imam Hassan(A)) har gett dig.” Sedan gav Imam Hossein(A), Hashimiten, ett hundra femtio tusen dirhamer. Sedan kom Umayyad mannen tillbaka med hundratusen dirhamer från tio personer, medan Hashimiten kom tillbaka med tre hundra tusen dirhamer från två personer. Umayyad mannen blev arg och gav tillbaka pengarna till sina ägare som tog emot dem. Under tiden gick Hashimiten till Imam Hassan(A), och Imam Hossein(A), för att återlämna pengarna, men de vägrade att ta tillbaka pengarna och sade: ”Vi har inget emot om du tar pengarna.”
En dag såg Imam Hassan(A) en svart pojke. Den svarta pojken åt på en bit bröd och gav samtidigt en bit bröd till sin hund. Imam(A) frågade honom: ”Vad får dig att göra så?” ”Jag skäms för min hund när jag äter och inte matar den”, svarade den svarta pojken. Imamen(A) bad honom: ”Lämna inte din plats tills jag kommer tillbaka till dig.” I samma ögonblick gick Imam Hassan(A) till den svarta pojkens mästare och köpte den svarta pojken samt gården där han bodde. Han (Imam Hassan(A)) frigav pojken och gjorde honom ägare till marken där han tidigare jobbat som slav.
Återberättelserna om Imam Hassans(A) generositet är många, och alla kommer inte att kunna nämnas här.
När det gäller Imam Hassans(A) barmhärtighet, så var den stor som ett berg, enligt Marwans egna ord om honom(A).
Imam Hassan(A), avstod mycket från världsliga nöjen. Och Mohammad ibn Ali bin al-Hossein ibn Babawayh, som dog år 381 e.H., skrev en bok som han kallade ”Zuhd al-Hassan”(Imam Hassans(A) återhållsamhet). Sannerligen en enastående merit av Imam Hassan(A) som avsade sig allt i denna värld för religionens skull!