Frieri och förlovning
Jag börjar min diskussion om de föreslagna fyrtio förslagen exakt där de själva börjar. Dessa lagförslag börjar med ämnet om frieri och förlovning.
Faktum är att förslagen rörande frieri och förlovning framförda i den medborgerliga lagen inte upprätthåller den islamiska lagen. Med andra ord, den utmärkande texten och påbuden från själva islam är nästan inte alls åberopade. Vad än medborgarlagen har citerat i stöd av dessa artiklar är alla grundade på föreskrifter som härleder från en allmän islamisk övertygelse. Vi anser inte oss själva tvungna att försvara medborgarlagen, och vi skall inte ge oss in i en diskussion om individuella idéer hos framställaren. För framställaren har begått en del stora misstag och är till och med oförmögen att inse den korrekta innebörden av en del enkla artiklar. Emellertid är det två artiklar här som inte kan bli åsidosatta.
Blir en kvinna förolämpad när en man friar?
Författaren till förslaget säger: Vår lagstiftare förlorade inte siktet av det reaktionära och omänskliga attityder i några av dessa enkla sektioner av lagen, (angående frieri och förlovning) där mannen som sådan är den huvudsakliga, och kvinnan den underordnade. I enlighet med denna uppfattning är, artikel 1034, den första delen av artikeln i sektionen om giftermål och skilsmässa, uppsatt på följande sätt: Artikel 1034: ”Man kan föreslå giftermål till vilken kvinna som helst, som inte är förhindrad till äktenskap. ”Det är uppenbart att, trots att artikeln inte innehåller något beslut eller anger någon skyldighet, så har giftermålet icke desto mindre tagits upp för övervägande som ”ta sig en hustru” av män. Han är behandlad som en kund eller köpare, under det att kvinnan representerar en sorts vara. Bland de sociala lagarna kan uttalande som denna skapa ett mycket dåligt och osmakligt psykologiskt verkning, speciellt de ovan nämnda bestämmelserna i lagen om giftermål åstadkommer en påverkan av relationerna mellan män och kvinnor, och ger mannen en ställning av herre och ägare, och kvinnan som någonting ägt eller som en slav.”
Efter ett utkast av sådana psykologiska observationer, framhåller sagda förslagsställaren formulering av en artikel, som gäller vid anhållandet av en kvinnas hand till äktenskap. Hans mål är att frieriet inte bara skulle komma på initiativ av den ena parten, så frasen ”ta en kvinna till äktenskap” inte skulle tillämpas i ämnet. Han tycker att fria borde vara en angelägenhet för både män och kvinnor, så att äktenskapet inte bara skulle betraktas som ett ägande av kvinnor, utan också ett ägande av män, eller, åtminstone, att varken mannen eller kvinnan ”tar” någondera till äktenskap. Om vi säger ”tar en kvinna till äktenskap” och alltid betraktar det som mannens plikt att fria, vill vi sänka kvinnans ställning och behandla henne som en vara till salu.
Det är en manlig instinkt att nalkas och fråga, och en kvinnlig instinkt
att vara upphov till behag och uppföra sig med självbehärskning
Händelsevis är det just det här felet som är en av de allvarligaste. Det är grunden av förslaget för upphävandet av hemgiften (mahr) och försörjningen av hustrun (nafaqeh), så vi skall diskutera ämnet ”mahr” och ”nafaqeh” ordentligt på sitt rätta ställe.
Sedan urminnes tider har det varit mannen som annalkat kvinnan och anhållit om äktenskap med henne. Det har varit den största faktorn att försäkra sig om kvinnans ära och prestige. Naturen har skapat mannen ämnad att nalkas, kärlek och anhållan, och kvinnan till en källa av behag och att bli älskad. Naturen har genomsyrat kvinnan med en blommas fallenhet och har gjort mannen som en näktergal, kvinnan en lampa och mannen en mal. Det är en av de visa beräkningarna och planerna hos skapelsen. Mannen är instinktivt den som söker och frågar, och kvinnan är instinktivt sinnad att visa upp sig själv. Spädheten hos hennes kropp kompenseras således i jämförelse med styrkan hos mannen. Det är tvärtemot en kvinnas respekt och ära att springa efter en man för att fria under det att för en man anses det som manligt att närma sig och anhålla om en kvinna för detta ändamål, även om han får ett negativt svar. I sådant fall fortsätter han att fråga ena kvinnan efter den andra tills dess han träffar en som ger sitt samtycke.
Under det att en kvinna, som strävar efter att bli föremålet för denna tillgivenhet, den dyrkade, att underkasta sitt hjärta till den man som skall styra hennes tillvaro, är det oförenligt att inbjuda en man att bli hennes make och ifall hennes förfrågan får ett nekande svar, gå och söka upp en annan man.
William James, den kände amerikanske filosofen, är av den åsikten, att den känsliga självkontrollen hos kvinnor inte är instinktiv, utan snarare är det så att alla döttrar härstammande från Eva, under sin långa historia, har lärt sig att deras ära och prestige inte ligger i att springa efter en man och göra sig själva tillgängliga, utan i att hålla sig strax utom räckhåll för män. Kvinnor har lärt sig denna läxa under en lång tidsperiod i historien, och har förmedlat denna kunskap till sina döttrar.
Det här gäller inte bara människan. I djurvärlden uppträder de likadant. Det är alltid hannens funktion att presentera sig själv, otåligt och ivrigt inför honan. Funktionen anförtrodd honan är att visa sig tilldragande, att inbjuda till uppmärksamhet med vederbörlig självkontroll och återhållsamhet, och på så sätt vinna hjärtat hos det grövre könet, och acceptera hannen med hans ömma samtyckande hjärta, och på så sätt återgäldar honom villigt att utföra hennes befallningar.
Mannen vill sluta ett förbund med kvinnan, inte förslava henne
Det är underligt att det skulle bli ifrågasatt varför den medborgerliga lagen använder ett språk som framkallar en antydan om att det är mannen som skall fråga kvinnan. Först och främst är frågan missriktad mot den medborgerliga lagen. Den har i stället med lagen om skapelsen att göra. För det andra, en önskad sak blir inte din ägodel, eller du dess ägare, studerande och forskare önskar vetenskap, en elev önskar en lärare, hantverksgesällen önskar en skicklig mästare. Är det riktigt att, som med exemplet om de studerande och hantverksgesällernas önskan, att vi kallar dem som söker det, ägare till önskningen? Mannens önskan är att förena sig med kvinnan, inte att göra henne till sin slav. Kan man verkligen betrakta det som en förolämpning till det kvinnliga könet när Hafiz, vår ljuvt talande poet, författade dessa rader:
Shiraz är hemmet för rubinröda läppar
och en gruva av skönhet
Jag är en fattig juvelerare
och det bekymrar mig
Det är en stad full av menande ögonkast
och skönhet åt alla håll
Men jag äger inget
annars vore jag köparen av allt.
Hafiz är ledsen att han inte har någonting att överösa skönheterna med för att få dem attraherade till honom. Är detta förringande för kvinnans ställning, eller är det ett uttryck av beundran och ett erkännande för den största äran, och av deras värde i hjärtan som är levande och känsliga? Poeten, betyder trots all sin manlighet och virilitet, sin vördnad, och ger luft för sina känslor av beundran inför charmen och skönheten hos kvinnor, och erkänner att han har förälskat sig i dem, medan de obekymrat inte lägger märke till honom.
Det är hennes framstående egenskap att hon kan attrahera en man till sig, oavsett var han är, och oavsett vilket tillstånd han befinner sig i.
Nu kan man se hur långt den bästa av hennes utmärkelser, hennes ära och respekt, blir fläckat i den kvinnliga rättighetens namn.
Det är det vi menar, när vi påpekar att ”dessa människor, med avsikt att förbättra hennes ögonbryn, istället berövar henne synen”.
Seden att anhålla om en kvinnas hand till äktenskap, är en mycket säker och vis väg att skydda en kvinnas ära och anseende
Såsom vi tidigare har nämnt är mannen skapad som den som nalkas och tillber, och är friaren, under det att kvinnan är upphov till den som attraherar och besvarar. Det här är den bästa garantin för hennes anseende och respekt, och motprestationen till hennes fysiska svaghet såsom motsats till den fysiska styrkan hos mannen. Det är den bästa försäkringen för att bibehålla balansen och proportionerna i deras liv tillsammans. En är det naturliga övertag som är given kvinnan, och det andra är den naturliga plikt som mannen är tvungen att fullfölja.
Lagar som män har gjort, eller med andra ord, de legala försiktighetsåtgärder han använder, bör skydda detta övertag för kvinnorna, och denna plikt för männen. Lagar som är baserade på mannens och kvinnans jämlikhet, åtminstone vad det gäller plikt och hövlighet vid giftermålsanbudet, arbetar mot kvinnan och respekten för henne och hennes ära, jämlikhet är utåt sett i mannens intresse, och faktum är att det arbetar mot båda två.
Detta är anledningarna till varför utkastet till paragrafen, framlagda av författaren av de fyrtio artiklarna, för att göra kvinnan deltagande i plikten av att fria, inte har något värde, och är skadligt för hela den mänskliga rasen.