Budskapet vi talar om är Islam, Guds religion som Han(SWT) sände med Mohammad(S), Allahs(SWT) välsignelse och frid vare med honom och hela hans familj, av nåd mot människosläktet. Islams största och främsta uppgift är att upprätta ett förhållande mellan människan och hennes Gud för människans återvändo (ma’ad) till Gud på Domens Dag. Islam har sitt främsta samband med den ende och sanne Guden, vilket redan människans obesmittade medfödda religiösa känsla (fitrah) säger henne. Islam betonar den sanne Gudens enhet och vill avskaffa alla sorters konstgjort gudamakeri. Bekännelsen till den gudomliga enheten (shahadah) ”Det finns ingen Gud utom Allah(SWT)” blev dess lösenord.
Eftersom profetskapet är den enda raka förbindelsen mellan Skaparen och Hans skapelse, kan vittnesmålen det bär om Guds, Skaparens enhet och sambandet med den ende och sanne Guden, anses vara starka nog som bevis på Guds enhet (tawhid). Dessutom betonas sambandet mellan människan och Domens Dag samt återvändandet (ma’ad) till Gud, så att det framgår vilket som är enda sättet att lösa konflikter och samtidigt skipa gudomlig rättvisa. Detta har vi redan framhållit.
Islams budskap har sina egna utmärkande kännetecken, som skiljer det från alla andra himmelska budskap. Det har särskilda egenskaper som gör det unikt i historien. Vi skall nu i korthet redogöra för några av dessa utmärkande kännetecken.
För det första har Korantextens budskap förblivit detsamma och inte utsatts för någon ändring eller omskrivning (tahrif), medan andra himmelska skrifter har ändrats och berövats mycket av sina ursprungliga innehåll. Gud den Högste säger:
Vi hava nedsänt förmaningen, och den hava vi sannerligen i minnet. [Den heliga Koranen, 15:9]
Enda sättet att se till att budskapet fortsätter spela sin uppfostrande roll i samhället, är att bevara det religiösa och lagstiftande innehållet intakt.
Ett budskap, som berövas sitt innehåll genom att något tas bort eller ändras, kan inte längre verka som förbindelselänk mellan människan och hennes Gud. Förbindelselänken upprätthålls ju inte bara genom enkelt nominellt medlemskap i en religiös församling, utan genom ett samspel som innebär att människan internaliserar budskapets innehåll i både tanke och gärning. Därför har äktheten hos Islams budskap garanterats genom Korantexternas äkthet, som ger budskapet den form det behöver för att kunna uppfylla sina syften.
Den andra utmärkande egenskapen är att Koranens budskap har bevarats både i bokstav och andemening. Det betyder att Mohammads(S) profetskap, Guds välsignelse och frid vare med honom och hela hans familj, har kvar det viktigaste beviset för sin äkthet. Koranen själv, som innehåller budskapets grundvalar och heliga lagar, står enligt vårt tidigare resonemang som det induktiva beviset för att Profeten Mohammad(S) var en profet och apostel. Detta bevis kommer att gälla så länge Koranen själv finns kvar.
I motsats härtill hängde alla andra profetskap bara ihop med speciella händelser, som ägde rum vid speciella tillfällen och därefter upphörde, som till exempel när den blinde och den spetälske blev botade. Sådana händelser blir bara bevittnade av sin samtid. Allteftersom tiden går och århundrade följer på århundrade, försvinner de ursprungliga vittnena. Därefter blir det svårt, för att inte säga omöjligt, att bekräfta deras sanningshalt genom forskning och undersökning. Gud är inte den som skulle tvinga människor att tro på eller att försöka bevisa ett profetskap, som inte går att slå fast historiskt. Detta därför att:
Gud tvingar ingen själ till annat än vad Han givit henne… [Den heliga Koranen, 65:7]
Om vi idag kan sätta tro till tidigare profeter(A) och deras underverk, är det för att vi litar på Koranens återgivningar av dem.
För det tredje kan tiden inte försvaga det grundläggande argument som talar för sanningen i Islams budskap, vilket vi redan har påpekat. Tvärtom får själva argumentet nya dimensioner, allteftersom människors kunskap ökar och människan i allt högre grad ägnar sig åt att studera universum med vetenskapliga metoder och därtill hörande experiment. I detta avseende var Koranen en föregångare till den moderna vetenskapen. Den förband sitt argument för den allvise Skaparens existens med studium av universum och undersökningar av universums fenomen. Det gjorde människan uppmärksam på de upplysningar och de fördelar, som stod att vinna genom sådant studium. Till och med dagens människa kan i denna bok (som förkunnades av en obildad man bland okunniga människor för hundratals år sedan) finna klara och tydliga hänvisningar till den moderna vetenskapens upptäckter. Den brittiske orientalisten A J Arberry, professor i arabiska vid universitetet i Oxford, sade sålunda, när den moderna vetenskapen upptäckte vindens roll vid befruktning av växter:
”Långt innan europeisk vetenskap upptäckte att vinden spelar en roll för pollineringen av träd och andra växter, fanns det kamelherdar som visste det.”
För det fjärde omfattar detta budskap alla livets skiften, och har därför kunnat skapa balans mellan olika sektorer i livet. Det kunde förena de principer, som rådde för var och en av dem, och bringa moské och universitet, fabrik och åkerfält under samma perspektiv. Människan behöver inte längre leva med en motsatsföreställning mellan sitt andliga och materiella liv.
För det femte är det det enda himmelska budskap, som har genomförts i praktiken av den budbärare(S) som kom med det; i detta fall med exempellös framgång. Budskapets paroller kunde förverkligas till realiteter i vanliga människors dagliga liv.
Allteftersom budskapet omsattes i handling, blev det en del av mänsklighetens historia som det samtidigt formade: detta är det sjätte kännetecknet. Budskapet fungerade som hörnsten vid uppbyggnaden av det samhälle, som samtidigt förde fram det och fann sin vägledning i ljuset från det. Budskapet har gudomligt ursprung; det är himmelens gåva till jorden och står över den logik som skapas av konkreta omständigheter och faktorer. Därför kom detta samhälles utveckling att knytas till en okänd (ghaybi) faktor. Basen för det är osynlig och påverkas inte av historiens materialistiska villkor.
Vi begår därför ett misstag om vi betraktar vår historia enbart i sammanhang med konkreta faktorer och påverkningar. Vi skall heller inte se den som resultat av materialistiska omständigheter eller bara som en utveckling av produktionskapaciteten. En sådan historiesyn är inte tillämplig på ett samhälle, vars själva existens grundas på ett gudomligt budskap. Om vi inte tar med detta budskap som en gudomlig realitet när vi bedömer historien, får vi ingen riktig historieuppfattning.
Den sjunde punkten vi vill nämna är, att följden av detta budskap inte begränsades till att ett samhälle byggdes upp. Den gick långt därutöver och blev till en effektiv medskapande kraft i världshistorien. Rättänkande europeiska forskare erkänner att Islams kulturella påverkan var den kraft som väckte Europa ur medeltidssömnen och ledde in det på nya vägar.
Profeten Mohammad(S), Allahs(SWT) välsignelse och frid vare med honom och hela hans familj, som kom med budskapet, måste särskiljas (vilket är vår åttonde punkt) från alla andra profeter(A) genom det sätt på vilket han framförde sitt budskap. Det beror på att budskapet självt var det sista av de gudomliga förkunnelserna. Han förklarade, att hans profetskap var det sista i en lång rad. Tanken om profeternas insegel vilar på två argument. Det första är negativt och baseras på det faktum, att ingen annan profet sedan dess har trätt fram på historiens arena. Det andra argumentet är positivt och bekräftar kontinuiteten i detta sista profetskap genom tiderna. Det är viktigt att lägga märke till, att det, negativa argumentet har hållit i de fjortonhundra år som gått sedan Islam föddes, och kommer att fortsätta göra det i alla tider.
Det faktum att inget annat profetskap sedan dess har framträtt på världshistoriens arena, betyder inte att profetskapet förlorat sin betydelse som en av grunderna för mänsklig kultur. Det är snarare så att det slutliga profetskapet blev arvinge till alla de budskap som tidigare uttryckts av en lång rad profeter. Det förenade i sig alla de eviga värden som tidigare profetiska budskap hade förkunnat, i motsats till de kortlivade värderingar som omgav samma utveckling i historien. Det kom att bli den slutgiltiga norm som, tack vare de nyheter och utvecklingsmöjligheter det medförde, kunde motstå kommande tiders prövningar.
Vi hava ock nedsänt skriften med sanningen till dig till bekräftelse på den skrift, som kommit före den, och stadfästelse därpå … [Den heliga Koranen 5:52]
Den nionde punkt vi vill föra fram är, att den gudomliga vishet som gjorde Mohammad(S) till profeternas insegel, också förkunnade, att han skulle ha ställföreträdare (awsiya’) som skulle bära det andliga ledarskapets (imamah) och den världsliga auktoritetens (khilafah) bördor efter profetskapets slut. Det finns tolv imamer som utnämnts genom Profetens(S) klara ord (nass), frid vare med honom och hela hans hushåll, och i många autentiska traditioner och (ahadith), vars äkthet alla muslimer är överens om. Den förste imamen är de rättrognas ledare Imam Ali(A), Amir al-mu’minin, son till Abu Talib, och sedan hans två söner Imam Hassan(A) och Imam Hossein(A). Imam Hossein(A) följdes av nio av sina efterkommande i följande ordning: sonen Imam Sajjad(A) , den Gudsdyrkande, sedan hans son Imam Mohammad al-Baqir(A), Han som besitter gudomlig kunskap, sedan hans son Imam Ja’far as-Sadiq(A), den Sanningsälskande, följd av sonen Imam Musa al-Kazim(A), den Lugne, eller den som döljer sin vrede, följd av sonen Imam Rida(A), den som Gud är tillfreds med, sedan hans son Imam Jawad(A), den Storsinte, sedan hans son Imam Hadi(A), Vägen till sanningen, följd av sonen Imam Hassan Askari(A) och den siste, Imam Mahdi(AJ), Han som går den rätta vägen.
Under den tolfte imamens(AJ) frånvaro (ghaybah), frid vare med honom, har Islam slutligen hänvisat folket till lärda jurister. Sålunda har dörren öppnats till ijtihad, det vill säga uppkomsten av juridiska domar baserade på Boken (Koranen) och sunnah (Profetens(S) föredöme).
Al-Fatawa al-wadihah (namnet på den bok som föreliggande översättning är företalet till) är ett exempel på personlig ansträngning (ijtihad) för att försöka upptäcka den islamiska shari’ahs (den heliga lagens) föreskrifter. Som profeternas(A) insegel, Guds välsignelse vare med honom och hans efterkommande, de nobla vägvisarna, sändes hit med. Vi började skriva denna korta avhandling om religionens grundsatser den tjugosjunde dagen av månaden Dhu’l-hijjah 1396 och avslutade den på eftermiddagen den tionde dagen i den heliga månaden Muharram 1397. De sista raderna skrev vi med tungt hjärta och sorgsen själ. Idag har vi dagen ‘Ashura’, som högtidlighåller Islams evige hjälte, Imam Hosseins(A), Imam Alis(A) sons, martyrskap, frid vare med dem båda, som offrade sitt dyra blod just på denna dag. Han gjorde det för att vi skulle kunna gå vidare på Uppenbarelsens(SWT), al-Mursil, Budbärarens(S), ar-Rasul och Budskapets, ar-Risalah väg.
Han mötte döden och lämnade de sina med själen fylld av okuvligt mod. Han gjorde det för att försvara Budskapet och slå fast dess normer, för att skydda dem som led oförrätter och lätta bördorna för dem som plågas här på jorden. Tillsammans med de främsta medlemmarna av sin familj och sina anhängare, föll han(A) för de förtappades händer och försvarade därigenom Islam och muslimer överallt och i alla tider. Han(A) dog för ett samhälle, som avfällingarna försökte underminera för att dämpa dess revolutionära slagkraft och existensberättigande. Martyrernas mästare väckte samvetena med sitt blod, och genom sitt modiga ställningstagande eggade han(A) deras livsvilja. Med sin olyckliga död satte han(A) deras känslor åter i brand.
Dig, o mästare, Abu ‘Abdillah (Imam Hossein(A)), tillägnar jag den gudomliga belöning (thawab) som detta arbete kan giva. Ditt dyra blod har försäkrat tankens frihet. Genom kraften hos din mäktiga stämma nådde oss budskapet friskt och doftande av martyrernas blod, ditt blod och blodet från dina efterkommande genom historien. Jag söker ledning från Gud allena. Han är vår räddning: ”Vi tillhör Gud och till Honom skall vi återvända.”