Ett annat bevis på att koranen sätter upp förnuftet som auktoritet är att den nämner en filosofi för sina budord (ahkam). Det vill säga, avsikten med de givna budorden är att tillgodose det allmänna bästa. usul al fiqhs (rättsvetenskapens principer) ulema säger att ahkam behövs med hänvisning till det allmänna bästa kontra fördärvliga seder. På ett ställe säger till exempel koranen åt oss att stå upp och bedja, och på ett annat ställe förklarar den filosofin:
”Bönen håller dig förvisso fjärran från skändlighet och otillbörlighet.” [Den heliga Koranen, 29:44]
Koranen nämner effekten av bönens andlighet som att människan blir upplyft och, genom sin upplyftning, känner motvilja mot ondska och tarvligheter och undviker dem. På samma sätt nämner koranen fastan och efter att ha rekommenderat detta handlingssätt tillägger den:
”Detta är guds stadgar; tråden dem icke för nära! så förklarar gud sina tecken för människorna, för den händelse de månde frukta gud.” [Den heliga Koranen, 2:183]
Likadant är det med de andra budorden, zakat och jihad och så vidare, att vart och ett av dem förklaras i förhållande till individen och till samhället. fastän de är av överjordiskt ursprung, får alltså ahkam en världslig, jordisk förklaring i koranen. Koranen vill att människan skall begrunda dem tills deras innersta kärna klarnar för henne, och inte bara tro att de är någon slags regler som ligger utom mänsklig fattningsförmåga.