Koranen innehåller många reflexioner om himlarna. I föregående kapitel om skapelsen kunde vi se hur det talades om himlarnas och jordarnas mångfald och vad Koranen beskriver som en skapelse “mellan himlarna och jorden”. Modern vetenskap har bekräftat det senaste. Verserna om skapelsen presenterar en översikt över vad som finns i himlarna, dvs allt som finns utanför jorden.
Förutom verser, som specifikt beskriver skapelsen, finns ungefär fyrtio verser om astronomi i Koranen som ger information om astronomi och kompletterar dessa. Vissa av dem är inte mer än reflexioner om skapelsens ära, Han som förser oss med stjärnorna och planeter. Dessa ordnas, som vi vet, enligt balanserade ställningar och dess stabilitet förklarades av Newton i sin lag om ömsesidig attraktion. De första verserna, som citeras här, ger inte fakta för vetenskaplig analys utan uppmärksammar bara Guds allmakt. Dock måste de nämnas för att ge en realistisk bild av hur Koranen beskriver universumets organisation för fjorton sekler sedan. Dessa referenser utgör nya fakta om uppenbarelsen.Världens organisation beskrivs varken i evangelier eller i gamla testamentet bortsett från några vagt uttryckta tankar, t.ex. Bibelns okorrekta beskrivning av skapelsen.
Däremot är Koranens behandling av detta ämne ganska djupgående. Vad den beskriver är viktig, men lika viktig är vad den inte innehåller. Koranen ger inte en beskrivning av teorier som fanns under uppenbarelsens tid om organisationen av den himmelska världen, teorier som senare visade sig vara oexakta. A: Allmänna reflexioner om himlen. Sura 50, vers 6. Ämnet är människor i allmänhet.
“Har de då ej betraktat himmelen ovan sig, hur han byggt den och smyckat den, så att den inte har några rämnor. ” [Den heliga Koranen, 50:6]
Han har skapat himlarna utan synliga stöd… [Den heliga Koranen, 31:10]
Gud är den, som satt himmelen i höjden utan synliga stöd; sedan satte han sig på tronen och gjorde solen och månen underdåniga… [Den heliga Koranen, 13:2]
Dessa två verser vederlägger tron att himlarnas valv stöttas av stolpar som ensamt hindrar att himlarna ramlar på jorden.
Han har satt himlen högt… [Den heliga Koranen, 55:7]
Han uppehåller himmelen, så att den icke utan hans tillskyndelse kan falla ned på jorden. [Den heliga Koranen, 22:65]
Det är välkänt att himmelska kropparna är fjärran belagna på stora avstånd från varandra och i proportion till själva kropparna utgör basen på deras avvägande. Ju större avstånd desto svagare är deras tyngdkraft som verkar ömsesidigt. Ju närmare de är desto starkare deras tyngdkraft. Detta är sant om månen som är nära jorden, astronomiskt sett, och påverkar havets vatten vilket resulterar i tidvatten. Om två himlakroppar kommer för nära varandra är kollisionen ett faktum. Att de är föremål för ordning är oumbärligt för att undvika att de rubbas. Att himlarna är beroende av ordning nämns ofta:
Gud till Profeten: Säg: Vem är de sju himlarnas och den stora tronens Herre. [Den heliga Koranen, 23:86] Vi har redan sett att “sju himlar” inte betyder sju utan ett obestämt antal himlar.
Han har också gjort allt vad som finnes i himlarna och vad som finnes på jorden er underdånigt; häri finns sannerligen tecken för människor, som tänka efter. [Den heliga Koranen, 45:13]
Solen och månen vandrar enligt beräkning. [Den heliga Koranen, 55:5]
Han har bestämt natten till vila och solen och månen till tidens beräkning. [Den heliga Koranen, 6:96]
Han har gjort solen och månen underdåniga för er så att de följer sina banor nitiskt, han har också gjort natten och dagen underdåniga för er. [Den heliga Koranen, 14:33]
Här kompletterar verserna varandra. Kalkyler påvisar de regelbundna banor som följs av himlakropparna, som uttrycks av ordet daib som är presens particip av verbet som ursprungligen betyder “att arbeta ivrigt på något”. Här ges ordet betydelsen “att slå sig på något utan förändring och på ett bestämt sätt”.
Och för månen har vi inrättat herrgårdar, tills den återkommer som en gammal krökt dadelstjälk. Detta är en hänvisning till den böjda form som dadelpalmens kvistar antar efter att ha torkats, vilket liknar halvmånens form. [Den heliga Koranen, 36:39]
Han har också gjort natten och dagen, solen och månen underdåniga för er, och stjärnorna är hans bud underdåniga – häri finnas sannerligen tecken för människor, som har förstånd. [Den heliga Koranen, 16:12] Den perfekta himmelska ordningen har sitt praktiska värde i den hjälp som man får i sina resor på jorden och vid tidsberäkningar. Detta blir klart när man kommer ihåg att Koranen ursprungligen var vänd till personer som enbart kunde förstå enkelt vardagligt språk. Detta förklarar varför de följande verserna finns:
Han är också den, som givit er stjärnorna, för att ni genom dem skolen vägledas i landets och havets mörker. Vi har nu utlagt tecknen för människor, som begripa. [Den heliga Koranen, 6:97]
Gud har lagt ut landmärken och man vägleder sig även genom stjärnorna. [Den heliga Koranen, 16:16]
Han är den, som satt solen att skina och månen att lysa och inrättat viloställen för honom, för att i skolen hålla reda på årtalen och tidräkningen; Gud har skapat detta uteslutande uti sanning för att utlägga tecknen för människor, som hava kunskap. [Den heliga Koranen, 10:5]
Detta ska förklaras. Medan Bibeln använder ordet “ljus”, och lägger till orden “större” och “mindre” för att beskriva solen och månen, använder Koranen beskrivningar om skillnader utöver deras storlek. Detta är visserligen ingenting mer än skillnaden mellan ord men hur skulle man kommunicera med allmänheten utan att förvirra den och samtidigt uttrycka begreppet att solen och månen inte var identiska “ljus”.
B: Egenskaper hos himlakropparna
SOLEN OCH MÅNEN
Solen är en glans (diya) och månen ett ljus (nur). Denna översättning verkar vara mer korrekt än andra som säger tvärtom. Det är faktiskt lite skillnad i betydelse eftersom diya tillhör roten (dw) som enligt Kazimirskis arabiska/franska ordbok betyder “att skina” t.ex som en eld. Skillnaden mellan solen och månen görs tydligare av ytterligare citat från Koranen.
Välsignad är han, som satt djurkretsen på himmelen och satt ett bloss och en skinande måne där. [Den heliga Koranen, 25:61]
Har ni inte lagt märke till, hur Gud skapat sju himlar över varandra och satt månen till ljus och satt solen till bloss i dem? [Den heliga Koranen, 71:15-16]
Ovanpå er har vi byggt sju starka himlar och där satt ett flammande bloss. [Den heliga Koranen, 78:12-13] Det flammande blosset är uppenbarligen solen. Här definieras månen som en himlakropp som ger ljus (munir) från samma källa som nur (månens ljus). Solen jämförs med en fackla (siraj) eller en flammande (wahhaj) lampa.
En människa kunde på Muhammeds tid lätt skilja solen och månen åt. Därför är den skillnad som finns i Koranen helt normal. Det som är intressant här är den diskreta kvaliteten av jämförelsen samt frånvaron i texten av jämförelser, som kanske fanns på den tiden, vilka idag skulle verka som fantasmagori. Det finns ingenting i Koranen som emotsäger vad vi vet idag om dessa två himlakroppar. Det är känt att solen är en stjärna som genererar hög värme och ljus medan månen inte producerar eget ljus utan bara reflekterar solens ljus.
STJÄRNORNA
Som vi vet är stjärnorna också himlakroppar som själva alstrar sina ljus. Ordet stjärna förekommer tretton gånger i Koranen (najm, i plural nujum). Ordet betyder en synlig himlakropp. För att klargöra att denna är en stjärna tillsätts en fras i följande sura:
Sura 86, vers 1-3: Vid himmelen och morgonstjärnan! Vet du också, vad morgonstjärnan är? Morgonstjärnan beskrivs i Koranen med ordet takib, som betyder “det som genomtränger något” (i detta fall nattens skuggor). Samma ord används för att beskriva meteorer (sura 37, vers 10); de senare synliga på grund av förbränning.
PLANETERNA
Det är svårt att säga om planeterna nämns i Koranen med samma exakthet som görs i dag. Planeterna alstrar inte eget ljus. De roterar runt solen och även om det misstänks att andra existerar, är de enda kända de som tillhör solsystemet. Bortsett från jorden var fem andra planeter kända under Muhammeds tid; Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus. Tre till har upptäckts under senare tid; Uranus, Neptunus och Pluto. Koranen referar till dem med ordet kautab utan att ge ett antal. Josefs dröm (sura 12) referar till elva av dem men denna beskrivning är inbillad. En bra definition av ordet kautab i Koranen ges i en mycket välkänd vers. Den eminenta andliga naturen hos dess djupa mening kommer fram och är dessutom föremål för diskussion bland experter. Det är dock av intresse att framföra de jämförelser som Koranen innehåller om det ord som verkar betyda “planet”.
Gud är himlarnas och jordens ljus. Det är med hans ljus liksom med en nisch, i vilket det finns ett bloss. Blosset befinner sig i en glaslykta, glaset är som en tindrande stjärna. [Den heliga Koranen, 24:35]
Här är ämnet ljus som projiceras på en himlakropp, som i sin tur reflekterar det. Detta är den enda detaljerade förklaring av detta ord som finns i Koranen. Ordet nämns i andra verser. I vissa av dem är det svårt att säga vilka himlakroppar som menas (sura 6, vers 76; sura 82, vers 1-2). I en vers råder det inget tvivel att det är planeter som hänvisas till, sett i ljuset av modern vetenskap.
Vi har förvisso smyckat den nedersta himmelen med ett smycke av stjärnor. [Den heliga Koranen, 37:6] Det är möjligt att ‘nedersta himlen’ betyder solsystemet. Det är känt att bland de himmelska kroppar som ligger närmast jorden finns det inga andra permanenta än planeterna. Solen är den enda stjärna i systemet som heter så. Därför är denna översättning rätt. Dessutom hänvisar Koranen till existens av planeter som också definieras i modern tid.
DEN LÄGSTA HIMLEN
Koranen nämner den lägsta himlen några gånger tillsammans med himlakroppar. Dock blandar Koranen materiella ideer, som vi förstår med hjälp av modern vetenskap, med andliga ideer som gör att deras betydelse är svårare att förstå. Sålunda är sura 37 vers 6 lätt att begripa men den följande versen, vers 7 talar om en vakt mot varje upprorisk ond ande, som också nämns i sura 24, vers 32 och sura 41 vers 12, så att vi konfronteras av påståenden av en annan sort. Vilken betydelse har “projektiler för att kasta stenar mot demoner”, som enligt vers 5 sura 67 finns i den lägsta himlen. Alla dessa observationer verkar ligga utanför ramen för denna studie. För närvarande verkar det som att vetenskapliga data inte finns som kan upplysa oss om detta ämne som ännu är bortom mänsklig förståelse.
C: Himlakropparnas organisation
Informationen i Koranen om detta handlar mest om solsystemet. Dock finns hänvisningar till fenomen, som går bortom solsystemet, vilka upptäcktes i modern tid. Det finns två mycket viktiga verser om solens och månens omloppsbana.
Han är också den, som skapat natten och dagen, solen och månen, så att båda vandra sin egen bana. [Den heliga Koranen, 21:33]
Det är ej solen givet att upphinna månen, och natten kommer icke heller före dagen, utan var och en vandrar sin egen bana. [Den heliga Koranen, 36:40]
Här nämns någonting väsentligt: att solens och månens omloppsbanor existerar och hänvisning till att var och en rör sig självständigt. Det är också något negativt i dessa verser; solen flyttar längs omloppsbanan men ingenting sägs om dess relation till jorden. Under Koranens uppenbarelses tid trodde man att jorden var stilla och att solen rörde sig. Detta var det system som rådde under Ptolemys tid (200 BC) och fortsatte till Copernicus i 1600AD. Trots att detta begrepp accepterades under Muhammeds tid finns det inte i Koranen.
SOLENS OCH MÅNENS OMLOPPSBANOR
Det arabiska ordet falak översätts här med ordet omloppsbana. Ordet orsakade problem för gamla översättare som inte insåg att månen och solen flyttade sig. Si Hamza Boubekeur citerar i sin översättning av Koranen de olika tolkningar som rådde på de tiden. “En sorts axel, som en järnstav, runt vilken en kvarn roterar; ett himmelskt klot, omloppsbana, zodiactecken, hastighet, våg……” och han inkluderar ett påstående av Tabari, tionde seklets välkända kommentator, som sade ‘det är vår plikt att hålla tyst om det vi inte vet’. Därför fanns i Koranen ett begrepp som väntade i sekler innan det kunde förklaras.
1. Månens omloppsbana Det är allmänt känt att månen är jordens satellit och att den roterar runt jorden på 29 dagar. Dock måste det nämnas att omloppsbanan inte är en perfekt cirkel så att avståndet mellan jorden och månen (380,000 kilometer) är bara genomsnittligt Vi har sett hur Koranen nämner att tid kunde beräknas med hjälp av månens rörelser (sura 10, vers 5) som citeras i början av detta kapitel. Detta system har ofta kritiserats för att det är föråldrat, opraktiskt och ovetenskapligt. Kritiken framkallar det följande:
a) För nästan 14 sekler sedan var Koranen avsedd för arabiska halvöns invånare som var vana vid att beräkna tid enligt månen. Det var därför lämpligt att uttrycka saker och ting på ett sätt de kunde förstå och inte förstöra de vanor som de hade för att lokalisera rymd och tid som var ganska effektivt. Det är känt att i öknen kunde de kunniga navigera enligt stjärnorna och beräkna tid enligt månens faser.
b) Bortsett från specialister är de flesta omedvetna om den exakta relationen mellan månens och den Julianska kalendern. 235 mån-månader motsvarar exakt 19 Julianska år med 365 och en kvarts dagar. Vårt år som består av 365 dagar är inte perfekt eftersom det måste rättas med en dag vart fjärde år. I månkalendern händer detsamma vart nittonde år (Julianska). Detta är den Metonsk cykel, som har fått namnet från Meton, den Grekiska astronom som upptäckte relationen mellan sol- och måntid år 500 f.Kr.
2. Solen Det är svårare att tänka på solens omloppsbana eftersom vi är vana vid att vårt solsystem är organiserat runt solen. För att förstå versen från Koranen måste vi ta hänsyn till solens position och vi måste därför ta hänsyn till moderna vetenskapliga ideer. Vår galax innehåller ett stort antal stjärnor i form av en disk som är tjockast i mitten. Solen är placerad långt från mitten. Galaxen roterar runt sin egen axel som är mittpunkt och således roterar solen runt samma mittpunkt i en omloppsbana som är i form av en cirkel. Modern astronomi har räknat ut detaljer om detta. Således går solen ett varv runt Vintergatan på omkring 250 millioner år.
Koranen nämnde solens omloppsbana för 14 sekler sedan. Bekräftelsen av dess existens och detaljer därom är ett av upptäckterna inom modern astronomi.
REFERENS TILL SOLENS OCH MÅNENS EGENRÖRELSER I RYMDEN
Detta begrepp finns inte med i översättningar som gjordes av dem som inte kunde astronomi. De har översatt det arabiska ord som betyder rörelse med en annan av ordets betydelser dvs att simma. Detta har gjorts i både franska och engelska (av Yusuf Ali) översättningar. Det arabiska ordet som betyder rörelse med egen kraft är verbet sabaha (yasabahuna i två av verserna). Samtliga betydelser av ordet är rörelse av en kropp med egen kraft. Om rörelsen sker under vatten betyder det att simma; om det är på marken betyder det att röra sig med egna ben. När det gäller rörelser i rymden är det svårt att se hur en annan betydelse än det i originalet kan användas. Följaktligen verkar det inte vara något översättningsfel av följande skäl; Månens rotation på sin egen axel utförs samtidigt som den roterar runt jorden dvs 29 och en halv dagar (ungefär) så att det är alltid samma sida vänd mot oss. Solen tar ungefär 25 dagar att snurra runt sin egen axel. Det finns vissa skillnader i rotationen vid ekvatorn och polerna (vi ska inte gå in på detaljer) men i gengäld animeras solen av en rotationsrörelse. Därför verkar det som om ordet i Koranen hänvisar till solens och månens egna rörelser, som bekräftas av modern vetenskap. Det är otänkbart att någon som levde på sjunde seklet, oavsett hur duktig han än var, kunde fundera ut detta. Detta motsäges ibland av vissa instanser – att några på den tiden förutsåg detta som bekräftades av modern vetenskap. Men de kunde inte ha baserat sina tankar på vetenskapliga kalkyler. Fallet Pythagoras citeras ofta. På sjätte seklet före Kristus försvarade efterföljare av Pythagoras teorin om att jorden roterar runt sin egen axel och planeternas rörelse runt solen. Denna teori bekräftades av modern vetenskap.
I jämförelse med Pythagoras är det lätt att påstå att Muhammed var ett geni som hade upptäckt det som modern vetenskap bara upptäckte för några sekler sedanm men då glömmer man lätt att även begåvade vetenskapsmän har haft felaktiga teorier. Man ska, till exempel, att Pythagoras anhängare också försvarade teorin om att solen var stillastående i rymden; de ansåg solen som världens centrum och trodde endast på en himmelsk ordning omkring den. Detta skiljer Koranen från dem. I Koranen finns det ingenting som motsätter det som bekräftas av modern vetenskap.
SEKVENSEN NATT OCH DAG
När man trodde att jorden var centrum och att solen rörde sig relativt jorden var det oundvikligt att hänvisa till solens rörelser när sekvensen natt och dag diskuterades. Detta nämns inte i Koranen och ämnet handskas på följande sätt:
Sedan satte han natten över dagen, så att den ena följer omedelbart på den andra. [Den heliga Koranen, 7:54]
Ett tecken har de också i natten, från vilken vi skiljer dagen, och då befinner de sig i mörker. [Den heliga Koranen, 36:37]
Har du ej lagt märke till att Gud låter natten följa på dagen och låter dagen följa på natten. [Den heliga Koranen, 31:29]
Han rullar ihop natten på dagen och låter dagen rulla ihop på natten. [Den heliga Koranen, 39:5]
Den först citerade versen behöver ingen kommentar. Den andra presenterar endast en bild. Det är huvudsakligen den tredje och fjärde som citeras ovan som ger intressant material om den sammanvävda processen och särskilt om sekvensen dag och natt. Att rulla ihop är nog det bästa sättet att översätta det arabiska ordet kawwara. Vad är det som verkligen händer i rymden? Amerikanska astronauter har sett och tagit bilder om vad som verkligen händer från sina rymdskepp och från månen. De har sett hur solen är ständigt lysande och hur en sida av jorden belyses så att det är dag medan andra sidan har natt. Jorden rör sig runt sin egen axel så att det har en sekvens av natt och dag. Denna ständiga rörelse som leder till natt och dag nämns tydligt i Koranen.
Den här processen av ‘ihoprullning’ nämns i Koranen precis som om begreppet om jordens runda form var känd redan då, men det var naturligtvis inte sant. Förutom det som nämns ovan måste det med hjälp av några verser från Koranen nämnas begreppet om att det finns mer än ett Österland och Västerland. I direkt översättning: Sura 70, vers 40: … Herre över Österländerna och Västerländerna…
”Herre över de två Österländerna och de två Västerländerna”. [Den heliga Koranen, 55:17] “Avståndet mellan de två Österländerna” som avser att avbilda det stora avståndet mellan de två. [Den heliga Koranen, 43:38]
De som observerar soluppgång/nedgång vet att solen stiger upp på olika platser i Österländerna och går ner vid olika platser i Västerländerna vid olika årstider.
D: Himlarnas utveckling
Utformningen av universumet enligt moderna begrepp började med en primär nebulosa och sedan kom bildandet av solsystemet, och modern vetenskap har informerat oss att processen är kontinuerlig. Man måste här jämföra vissa påståenden i Koranen om manifestationer av himmelsk allmakt. Koranen påminner flera gånger om detta:
Sura 13, vers 2; sura 31, vers 29; sura 35, vers 13 och sura 39, vers 5: Meningen ‘Gud gjorde solen och månen underdåniga, så att båda vandrar till en bestämd tid’ finns i alla de här verserna. Förutom detta finns begreppet om en stadig plats och destination i sura 36, vers 38: Solen vandrar till en destination; detta är den Väldiges, den Vetandes anordning. ‘Destination’ är en översättning av ordet mustaqarr och det är ingen tvekan att iden om ett exakt ställe finns med. Hur jämförs påståenden ovan med modern vetenskap? Koranen berättar om slutet på solens utveckling och nämner en plats för solen. Månen ges också en plats.
För att förstå den eventuella betydelsen av dessa påståenden måste vi komma ihåg vad modern vetenskap har att säga om evolutionen av stjärnorna i allmänhet och solen i synnerhet. Solen är en stjärna som är ungefär 4 och en halv miljard år gammal enligt experter i astrofysik. För närvarande är solen i ett tidigt stadium av sin evolution, som kännetecknas av förvandlingen av väte till heliumatomer. Teoretiskt skulle detta stadium fortsätta 5 och en halv miljard år till enligt teorin att det första stadiet tar 10 miljarder år. Moderna data tillåter oss att förutsäga att efter några miljarder år kommer förhållandena att förändras. Som alla andra stjärnor är det möjligt att förutsäga ett slut för solen. Den andra versen ovan (sura 36, vers 38) hänvisar till solens väg till sin destination. Modern astronomi har kunnat placera denna exakt och även gett den ett namn, solens apex. Solen rör sig på en hastighet av circa 20 kilometer per sekund mot denna punkt i Herkules’ stjärnbild. Dessa astronomiska data skall nämnas i relation till de två verserna från Koranen, eftersom det är möjligt att påstå att de stämmer överens med moderna vetenskapliga data.
UNIVERSUMS EXPANSION
Expansionen av universumet är en av den moderna vetenskapens mest imponerande upptäckter. Den nämndes först i den allmänna relativitetsteorin och stöds av fysiska mätningar av det galaktiska spektrat – detta är förskjutet mot rött, vilket innebär att universum ökar i storlek. Hastigheten hos himmelska kroppar som rör sig allt längre från varandra under expansionens tid varierar mellan en bråkdel av och större än ljusets hastighet. Följande vers kan jämföras med moderna data:
Och himlen har vi byggt med kraft, och vi sannerligen expanderar den. [Den heliga Koranen, 51:47]
Himmel är en översättning av ordet sama och det är precis “utomjordisk värld” som menas. “Vi expanderar den” är en översättning av presens particip pluralis av “mûsi’ ûna” av verbet ausa’a som betyder “göra vidare, att expandera”. Vissa översättare som inte förstod betydelsen av detta översätter med “vi ger generöst” ( R. Blachere). Hamidullah nämner expansion av himlarna och rymden men markerar detta med en frågetecken. Till sist finns de som ger betydelsen som nämns här.
Detta är sant för Muntakab, en samling av kommentarer som ges ut av Högsta Institutionen för Islam i Kairo.
E: Rymdens erövring
Från denna synpunkt skall tre verser från Koranen bli föremål för särskild uppmärksamhet. Den ena säger vad man kommer att åstadkomma inom detta område. I de andra refererar Gud till icke troende i Mecca:
1. Den första av dessa verser är; Sura 55, vers 33: I djinners och människors hop, om ni kan genomtränga regioner av himlarna och jorden, gör det! Ni kan inte utan bemyndigande. Översättningen som ges här behöver några förklaringar.
a) Ord om i arabiska har fler nyanser. Det finns ett ord för att uttrycka möjlighet (ida), ett annat för en möjlig hypotes (in) och ett till för en omöjlig hypotes (lau). Versen i fråga innebär en möjlig hypotes, vilket betecknas av ordet in. Därför föreslår Koranen att det finns en fysisk möjlighet.
b) Gud tilltalar andar (djinner) och människor (ins) och inte nödvändigtvis allegoriska gestalter.
c) Att genomtränga är översättning av ordet najada följd av prepositionen min. Detta innebär djupt genomträngande till regioner på andra sidan.
d) Makten (sultan) verkar komma från Gud. Det är ingen tvekan att denna vers anger möjligheten att människor har makten att erövra rymden. Lägg märke till att Koranens text förutspår inte bara genomträngande till himlarnas regioner utan också jordens regioner dvs dess djup.
2. De andra verserna kommer från sura 15 verserna 14, 15: Även om vi låter en port i himmelen stå öppen för dem, och de kunde stiga upp i den, så skulle de säga: ‘Våra ögon bländas som i dryckenskap; ja, vi är förtrollade människor’. Gud talar med icke troende och ordet lau betyder en hypotes som aldrig kan förverkligas när det gäller de som nämns i verserna. Vad det gäller erövringen av rymden har vi två stycken i Koranen; den ena hänvisar till vad som en dag kommer att bli verklighet tack vore den intelligens som vi får av Gud och den andra beskriver något som de icke troende i Mecca aldrig kommer att beskåda, därför en hypotes som inte är möjlig. Händelsen kommer att bevittnas av andra (som citeras i versen ovan) och beskriver mänskliga reaktioner till den oväntade syn som resenärer i rymden kommer att se; ögonen bländas som i dryckenskap och ger dem känslan av att vara förtrollade.
Det är precis hur astronauter beskrev färden efter den första rymdfärden 1961. I rymden ser man en svart himmel och jorden omges av en blå gloria. Månen har dock ingen atmosfär och syns därför med sin verkliga färg mot himlens svarta bakgrund. Detta är en alldeles ny syn som astronauter upplever, och numera har bilder av denna blivit berömda. Det är svårt att inte bli imponerad när man jämför Koranens text med moderna vetenskapliga data och när man ser de påstående som inte kan tillskrivas tankar hos en man som levde för mer än 14 sekler sedan.