Under denna natt var himlen röd som blod och var den svåraste natten för Profeten Mohammads(S) hushåll. I öknens tomhet stod de i mörkrets och nattens ensamhet. Under natten kunde de höra en röst mynta ur mörkret, där en maskerad person reciterade följande rader av poesi:
”O, de som dödade Imam Hossein(A)!
Var beredd på ert straff.
Ni är förbannade av varje profet(A) och varje religion.
Detta var inte belöningen för Guds sändebud.
Om han skulle var vid liv så hade han gråtit.”
Även denna natt hade Umm Salamah en dröm där hon såg Profeten(S). Han var upprörd och hade damm på huvudet. När Umm Salamah(A) frågade honom varför han var så dammig svarade Profeten(S); ”Min son dödades och jag grävde en grav åt honom.”
Umar ibn Sa’ds armé marscherade mot kvinnorna och barnen för att plundra det som fanns i tälten. När de var klara så brände de ner dem återstående tälten och soldaterna slogs om kvinnorna, men de gjorde motstånd och sprang i olika riktningar.
Soldaterna tog deras kläder, ringar och örhängen och en av dem slet av Umm Kulthums(A) örhängen från hennes öron. En av soldaterna närmade sig Fatima, dotter till Imam Hossein(A) och grät när han tog hennes armband.
Hon frågade honom: ”Varför gråter du?”
Han svarade: ”Eftersom jag stjäl detta från en dotter av Profetens(S) familj.”
Hon frågade: ”Varför tar du det?”
Han sade: ”Om jag inte tar det så kommer någon annan att göra det!”
En man kom med sitt spjut och förde alla kvinnor tillsammans. När han fick syn på Fatima så fäste han ögonen på henne för att ta henne till sig själv. Hon sprang till mitten av folkmassan, men han gick efter henne och slog henne med sitt spjut som hon blev medvetslös av. Seyyeda Zaynab(A) skyddade sig mot henne och drev bort soldaten, och tog sedan Fatima i hennes knä tills hon fick tillbaka sitt medvetande.
Det var en kvinna med Bakr ibn Wa’il i Umar ibn Sa’ds arme. När hon såg vad som hände med kvinnorna, så skrek hon: ”Vad gör ni med Profetens(S) barn i denna situation? Vad kommer ni svara Profeten(S)? Det finns ingen lag utan Allahs(SWT). Vi måste hämnas för Profetens(S) skull!”
Hennes make skyndade sig för att hämta tillbaka henne.
De tillfånga tog Imam Sajjad(A), ibn Imam Hossein(A), medan han låg i sängen, oförmögen att röra sig.
Några av dem sade: ”Döda honom och lämna inte kvar någon levande.”
Andra sade: ”Nej, vänta tills vad Umar ibn Sa’d beordrar oss att göra.”
Shimr tog sitt svärd och gick mot Imam Sajjad(A) för att döda honom.
Hamid ibn Muslim sade till Shimr: ”Fy skäms på dig! Döda en ung pojke!”
Shimr sade: ”Ibn Ziyad har beordrat oss att döda alla Imam Hosseins(A) barn.”
Hamid skickade en budbärare för att fråga Umar ibn Sa’d ifall det var sant, och Umar förnekade detta. Seyyeda Zaynab(A) lade sin kropp på Imam Sajjad(A) och sade: ”Du kan inte döda honom utan att döda mig först!”
Umar gick för att kolla följderna av striden, kvinnorna och slagfältet. När kvinnorna såg honom skrek de rakt i ansiktet på honom och förbannade honom. Armén ville skada de, men han vägrade och beordrade de att behärska sig själva och tilldelade en grupp [soldater] för att skydda de.
Han tillkallade och frågade sin armé: ”Vem är villig att träda fram och rida med sin häst på Imam Hosseins(A) bröst?”
Tio av dem var villiga, och de trampade över Imamens(A) och anhängarnas kroppar.
Umar beordrade att huvudena skulle huggas av, och alla blev avskurna. Han delade ut dem till de olika stammarnas hövdingar.
Hurr ibn Yazid al-Riyahis stam räddade hans huvud från att bli avhugget och tog bort kroppen från slagfältet innan armén red med sina hästar över kropparna.
Umar skickade Imam Hosseins(A) huvud med Khuwali ibn Yazid och Hamid ibn Muslim; de resterande huvudena skickades med Shimr. Khuwali tog huvudet och gömde den i Irak i staden Kufa, från sin fru, eftersom han visste att hon var en anhängare till Imam Hossein(A). När hon fick höra kvinnorna gråta för Imamen(A), insåg hon att det var Imam Hosseins(A) huvud och parfymerade sig aldrig mer.
På morgonen tog han huvudet till Ibn Ziyad, och reciterade följande dikt:
”O guvernör! Du bör fylla mina säckar med guld eller silver!
Jag har dödat den mest ärade mästaren.
Den som är den främsta i stamtavlan,
Och som hade den bästa fadern och modern.”
Ibn Ziyad sade: ”Om du vet att han var en sådan person, varför dödade du honom? Vid Gud, jag kommer inte ge dig något!”
Umar stannade kvar i Karbala med resten av sin armé och kvinnorna tills middagstid av den elfte dagen. Han samlade alla sina döda [soldater], begravde och bad för dem. Han lämnade Imamens(A) kropp och hans anhängare utan begravning.
Efter middagen reste han mot Kufa med alla kvinnor och barn med sig – det var tjugo kvinnor till antalet.
Imam Sajjad(A) var tjugotre år gammal. Han red på en kamel utan sadel. Hans son, Imam Baqir(A), var två år gammal. Kvinnorna bad armén att låta de se de döda kropparna som låg på marken. Soldaterna samtyckte och tog de dit. När kvinnorna såg fältet föll de ner på kropparna, var och en kysste och grät över kropparna.
Plötsligt skrek Seyyed Zaynab(A), ”O, Profeten Muhammad(S)! Detta är Imam Hossein(A), stenad av katapulter, blandat med blod och sand! Hans kroppsdelar är avskurna! O, Profeten Muhammad(S)! Dina barn tas till fångar och dina ättlingar dödas!”
Sedan lade hon sin hand under Imam Hosseins(A) kropp, och sade: ”Oh Gud, acceptera detta offer från oss!”
När armén såg detta, grät de. Sukaina(A) föll ner mot sin fars kropp och hörde någon säga:
”O mina anhängare, minns mig var gång du dricker vatten.
Och var gång du hör talas om en främling eller en martyr, gråt för mig”
Plötsligt såg Seyyeda Zaynab(A) på Imam Sajjad(A), den enda manliga överlevande. Hon såg att han var mycket svag och var nästan svimfärdig. Hon gick till honom och sade: ”O minnet av min farfar, min far och mina bröder! Detta är Guds bestämmelse för din farfar och din fader. Tyrannerna på denna jord förstår inte detta.
Sannerligen kommer anhängarna av Profetens(S) hushåll(A) att hedra dessa halshuggna kroppar, delar och lemmar som blev avskurna, och höja en flagga på denna mark, en flagga som aldrig kommer att sänkas. Tyrannerna arbetar dag och natt för att utrota hans namn, men vad de än gör kommer enbart öka respekten för han namn.”
Kvinnorna och barnen ville inte lämna kropparna. Slutligen kom Zajr ibn Qays och piskade de med piskor, och de tvingades att lämna [platsen].