En muslimsk karavan var på väg till Mecka och när den kom fram till Medina, vilade den några dagar, för att sedan fortsatte sin väg till Mecka. På vägen från Medina till Mecka, anslöt sig en man till dem i karavanen.
Denna man kände igen en av dem som såg ut att vara en vägledande person. Han var ivrigt upptagen med att hjälpa resenärerna. Mannen kände igen honom. Med stor förvåning frågade han pilgrimerna ifall de visste vem denna man var som hjälpte de.
”Nej, vi känner inte honom. Han började gå med oss från Medina. Han är en anständig och from man. Vi har inte bett honom om hjälp, men han har varit ivrig i att hjälpa oss.”
”Ni känner uppenbarligen inte honom. För om ni visste, skulle ni aldrig ha låtit en man som honom att tjäna er.”
”Vem är denna person?”
”Det är den fjärde Imamen, Imam Sajjad(A).”
Gruppen stod i skam och bad om ursäkt till Imam Sajjad(A). Sedan klagandes till honom sade de: ”Varför behandlade du oss om sådan? Vi kunde ha gått över gränsen i vår okunnighet, och kunde ha begått en stor synd genom att vara respektlösa mot dig.”
Imam Sajjad(A) sa: ”Jag gick med i er grupp avsiktligt, för att ni inte kände igen mig. När jag går med i en grupp där folk känner igen mig, är det väldigt snälla mot mig för Profeten Mohammads(S) skull. De låter mig inte hjälpa dem. Därför var jag ivrig om att gå med i en grupp där jag skulle vara anonym, så att jag kan få äran att stå till tjänst för mina bröder.”