Alla människor är angelägna om att uppnå en evig framgång och de anstränger sig ofta till maximum för att nå dit. Men att uppnå framgång är dock beroende av två viktiga steg. Ett är att känna till sanningen och två är att handla i enlighet med sanningen genom lämpliga och accepterade metoder. Ibland är sanningen och dess attribut tydliga men av olika anledningar, bland annat ekonomiska, begär och andra orsaker, så ser man hur individer avviker från huvudvägen för att finna sig själva i sällskap med sanningens fiender.
Den heliga Koranen nämner detta i incidenter där flera personer som motsatte sig och förnekade Profeternas(A) visdom gjorde det – trots att sanningen var tydlig – för att följa sina förfäders väg och därmed fördjupade de sig ytterligare i falskhet.(1)
Att följa vissa människor är endast bra och lämpligt om de man följer representerar sanningen. Men om de däremot är på fel väg så kommer de dra med sig sina efterföljare till förförelse och bestraffning. Ursäkterna för människor som inte följer sanningen skiljer sig också från situation till situation och från tid till tid. Ofta kan omgivningen och omständigheter i form av familjer, vänner, samhället, begär, kändisskap, rikedomar och andra saker hindra en från att följa sanningen.
Följande historia från Imam Hassans(A) liv poängterar detta åt oss. Och det är att oavsett hur mycket än som Ahl al-Baits(A) väg och dygder sken av ljus – till den graden att allmänheten också erkände perfektionen i deras väg – men denna kunskap var inte nödvändigtvis något som ledde massorna till att följa deras väg.
Raja’ Ibn Rabi’eh återberättar följande: ”Jag satt med en samling människor i Medina, i Profetens(S) moské. Abu Sa’id och Abdallah Ibn Amro-as(2) var också närvarande. Plötsligt gick Hassan Ibn Ali(A) förbi oss och hälsa med salam. Alla hälsade utom Abdallah Ibn Amro-as som var tyst. Efter att Imam Hassan(A) hade gått sade han: ”Må Allahs frid och välsignelser vara över dig” och sedan vände han sig till oss och sade: ”Han är den mest älskade av himlarnas invånare. Vid Allah! Jag har inte pratat med honom sedan Siffin nätterna.”(3)
Abu Said sade till Abdallah: ”Vill du inte gå med mig och be om hans förlåtelse?”
Abdallah svarade: ”Jag är redo” och med det sagt så ställde han sig upp. Abu Said gick till Imam Hassans(A) plats och bad om tillåtelse att få slå sig ner. När han fick tillåtelsen så bad han om tillåtelse för Abdallah Ibn Amro-as och Imamen gav sin tillåtelse.
Abu Said sade till Abdallah Ibn Amro-as: ”Säg vad du nyss berättade för oss.”
Abdallah sade: ”Ja, jag sade att han är den mest älskade av himlarnas invånare.”
Imam Hassan(A) svarade: Om du visste att jag är den mest älskade av himlarnas invånare, så varför förklarade du krig mot oss och varför bidrog du till att öka våra fiender i Siffinkriget?”
Abdallah sade: ”Vid Allah! Jag deltog inte i kriget som en falsk soldat och inte heller som en med svärd. Jag följde med min far.”
Imam Hassan(A) svarade: ”Visste du inte att ingen skall lydas när de befaller en att vara olydig mot Allahs(Swt)? (En person kan endast lydas till den graden att Allahs(Swt) befallningar följs; allt bortom det Allah(Swt) har beordrat oss skall inte lydas oavsett vem det är som ger order om sådan ofog)…
(Ovan är ett urval taget från ”Imam Mujtaba – The Spirit of Mustafa’s Heart” av Ahmad Rahmani Hamedani)
Fotnoter:
1. Och när dessa människor uppmanas att rätta sig efter det som Gud har uppenbarat, säger de: ”Nej, vi följer våra förfäders väg.” Och om det var Djävulen själv som hade uppmanat dem [att gå raka vägen] in i den flammande Elden? (Den Heliga Koranen 31:21)
En av tolkningarna (Qumi) pekar på en återberättelse från Imam Baqir(A) där han säger att den här versen uppenbarades om Nadhr Ibn Harith. Han försökte konfrontera den heliga Koranen genom att återberätta historier om Persiens kungar och på det sättet få bort människorna från Profeten Mohammad(S).
2. Abdallah Ibn Amro-as var en av de som deltog i Siffinkriget i Mu’awiyahs armé. Han har en välkänd dikt som lyder: ”De sade till oss att vår vilja är att ge trohetsed till Ali ** Men vår vilja är att döda honom.” Detta återfinns i böcker som al-Musnaf Ibn Abi Shayba, vol 6, s. 179; al-Mustadrak alla al-Sahihayn, vol 3, s. 527. Hans fader Amro-as var en av de närmaste rådgivarna till Mu’awiyah och det var han som introducerade Hakamiat (ett speciellt sätt val och dom mellan två partier) och det var också han som låg bakom idéen om att sätta exemplar av den heliga Koranen på spjuten för att få ett slut på Siffinkriget.
3. År 37 efter Hijra ägde ett krig rum mellan Amir al-Momenin(A) och Mu’awiyah i ett område som kallades för Siffin. I början av Imam Alis(A) kalifat så avskedade han Mu’awiyah från hans post som guvernör i Syrien. Mu’awiyah accepterade inte detta och förklarade krig mot Imamen.
Mot slutet av kriget när Amir al-Momenins(A) armé var nära segern så gav Amro-as rådet till Mu’awiyahs arme att sätta den heliga Koranen på deras spjut och be om Hakamiat (dom mellan valda individer). En grupp av soldater lämnade stridsfältet när de såg detta. Imam Ali(A) valde Malik al-Ashtar eller Abdallah Ibn Abbas. Men de soldater som hade lämnat striden från Imamens sida insisterade på att ha Abu Musa Ash’ari som deras valda person. Således skulle domen om vem som skulle bli kalif bestämmas mellan Abu Musa och Amro-as; Abu Musa saknade kompetens i detta och efter en välplanerad scenario av Amro-as så blev Imam Ali(A) åsidosatt som kalif och Mu’awiyah valdes i det rådet.
Ansaab al-Ashar, s. 349, al-Irshad, vol 1, s 270, Manaqib, vol 3, s. 189
Majma’ al-Zawa’d, vol 9, s. 176; Mulhaghat Ihghaagh al-Hagh, vol 33, s. 545