Det dröjde inte länge förrän Mu’awiyah, genom svepskälet av att skapa Islamisk enighet, samlade ihop en enorm armé och mobiliserade den i syfte att kämpa mot Imamen(A) i Irak. När dessa nyheter nådde Imam Hassan(A), kallade han folket till moskén. Han besteg predikarstolen och sade följande, efter prisandet av Gud och fredshälsningarna till Profeten(S): ”Mu’awiyah har rört sig mot Irak med sin armé. Det är er tur att förbereda er för krig och bevara er heder och religion.” Men dessa föraktliga, besegrade och välståndsälskade människor gav inte Imamen(A) något gensvar. Adi ibn Hatim, reste sig upp bland folkmassan och sade mycket besviket till dem: ”Vad är ni för ett folk. Vad innebär denna absoluta tystnad? Varför svarar ni inte Imam Hassan(A), sonen till Profeten Mohammad(S)? Fruktar ni inte att bli föremål för lidande? Ni borde frukta Guds vrede, plågor och straff, och således lyda Imam Hassans(A) order. Res er som riktiga män, och pressa era händer mot era vapen för att bevara er heder, respekt och religion, i syfte att göra Gud och er Imam(A) nöjda med er.”
Dessa ord väckte en grupp så att de annonserade sin villighet att delta i kriget. Adi ibn Hatim, sade till Imamen(A) att de var redo och inväntade hans befallning. Imam Hassan(A) sade: ”Jag kommer att bege mig mot Nakheela förläggningen och den som än är redo och villig må följa med mig till denna plats, trots att jag vet att ni inte kommer att genomföra erat löfte och Mu’awiyah kommer således att lura er.”
