När nyheterna, om att stamledarna anslutit sig till Mu’awiyah, nådde Imam Hassan(A), blev han mycket tagen och chockerad, och sade följande: ”Sade jag inte vid upprepade tillfällen att ni inte hade någon trofasthet och trovärdighet, och ert uppförande gentemot mig är ett knep och en slughet?” Han beslutade sig därefter att samla en armé på egen hand och röra på sig. Genom hans vänners prestationer lyckades han samla en armé på fyra tusen män.
Imamen(A), tillsammans med ”Sabaat”, begav sig till Madayan och skickade tolv tusen män under kommandot av Obaydullah ibn Abbas och hans medhjälpare Qais ibn Sa’ad, som en slug ledare och förelöpare att möte och motstå Mu’awiyah, i syfte att testa deras själ och styrka gällandes hängivenhet. Mu’awiyah skickade ut sina agenter tillsammans med en miljon dirhamer bland Imam Hassans(A) trupper för att lura Qais, men han lät sig inte bli lurad och svarade dem med följande ord: ”Hälsa Mu’awiyah att han inte kan ta min tro ifrån mig och jag kommer inte att överge och lämna Imam Hassan(A) genom några av era knep och bedrägerier.”
Agenterna som blev besvikna av Qais svar, begav sig till den riktiga befälhavaren Obaydullah ibn Abbas och lurade honom. Han anslöt sig, tillsammans med några av hans manar, till Mu’awiyah under nattetid. Då Imam Hassans(A) armé stod utan ledare, tog Qais befälet och ledde Jamaat (samlings) bönerna. Qais krigade hårt och våldsamt, och förödmjukade Mu’awiya och gjorde honom ängslig. Som ett resultat av detta, sände han ut ett fåtal spioner bland Qais soldater, så att de skulle sprida rykten om att Imam Hassan(A) hade ingått ett fredsavtal med Mu’awiyah och att de stred utan syfte. På detta sätt lyckades Mu’awiyah separera och skingra Imamens(A) trupper, genom att lura dem att attackera Imam Hassan(A). Allt som han önskade slog således in.
