Eftersom vi diskuterar Koranen bör vi taga vårt bevis för förnuftets auktoritet från Koranen själv. På olika sätt och jag vill särskilt betona, på olika sätt har Koranen bekräftat förnuftets auktoritet. Som ett enda exempel kan nämnas att det finns omkring sextio eller sjuttio verser som säger att det och det ämnet har nämnts för att förståndet skall begrunda det. Vi kan som exempel citera en av Koranens mest vördnadsbjudande verser:
”De uslaste kräken inför gud äro förvisso de döva och dumba, som ej hava något förstånd.” [Den heliga Koranen, 8:22]
Det är uppenbart att med döv och stum menar koranen inte kroppsligen döv och stum, utan människor som inte vill lyssna till sanningen, eller som lyssnar men inte medger någonting med sina tungor. ett öra som inte kan höra sanningen och som bara vill lyssna på meningslösa dumheter, är enligt koranens mening dövt. en tunga som bara pratar meningslösa dumheter är med koranens ordval stum.
De som inte brukar sitt förnuft liknar dem som vägrar taga lärdom av eftertanke och insikt. koranen betraktar sådana varelser, som inte förtjänar namnet mänskliga, som en sorts djur och betecknar dem som fyrfotingar i en annan vers säger koranen i samband med ett ämne som berör tawhid, eller monoteismen:
”Det händer ej, att en själ tror, annat än på guds tillskyndelse.” [Den heliga Koranen, 10:110]
Efter att ha fört fram denna mening som är kryptisk och som inte alla själar har möjlighet att förstå och som, sanningen att säga, chockerar vissa, fortsätter versen:
”Och han låter straffdomen hemsöka dem, som ej hava något förstånd.” [Den heliga Koranen, 10:100]
I dessa två verser, som jag tagit fram bara för exemplets skull, inbjuder koranen människan på sitt speciella sätt att bruka sin förstånd. Det finns många andra verser där förnuftets auktoritet har bekräftats på liknande sätt med andra ord gör koranen framställningar som inte kan hållas för sanna om man inte godtager förnuftet som rättesnöre. Till exempel så begär den förnuftiga bevis från sina medtävlare.
”Säg: ‘Läggen fram edert bevis, om i ären sannfärdiga!” [Den heliga Koranen, 2:105]
Avsikten här är an meddela faktum an förståndet är en rättesnöre och hujjat. För att bevisa enheten hos wajib al wujub (existensens kärna), det vill säga gud, säger koranen även:
”Om i dem båda funnes andra gudar än gud, så skulle båda två gå under.” [Den heliga Koranen, 21:22]
Här gör koranen en villkorlig förutsättning. den undantager den större premissen och bortser från den mindre. med all denna betoning lagd på ‘aql, eller förnuftsresonemang, vill koranen förneka vissa andra religioners påstående att tro och förnuft skulle stå i motsatsställning till varandra, och att den som vill komma till tro måste söva ner sin förnuft och använda uteslutande hjärtat för att kunna upptäcka det gudomliga ljuset.