De fruktansvärda Beduin-stammarna, Hawazinerna, Saqiferna och diverse andra vallade deras flockar på områden som gränsar till Mecka. Några av dem hade starkt befästande städer såsom Tayef och var därför inte villiga att visa någon sorts hörsamhet gentemot Muslimerna utan motstånd. De bildade ett förbund med avsikten att krossa Profeten Mohammads(S) innan han kunde förbereda sig för försvarar.
Det brukliga var att när Profeten(S) erövrade en region så bevakade han dess politiska system och religiösa ämnen hos invånarna så länge han stannade kvar i området och efter att han lämnat platsen så utsåg han lämpliga personer för olika befattningar. Anledningen var att människorna i dessa regioner, som var vana med det gamla och uppskruvade systemet, inte hade någon kunskap om Islams system som hade ersatt det gamla. Islam är ett socialt, moraliskt, politiskt och religiöst system, vars lagar härrör från Uppenbarelsen och att bekanta människorna med dessa lagar och tillämpningar kräver speciella, mogna och lärda människor som ska på ett förståndigt vis lära ut de rätta Islamiska principerna och därför också upprätthålla ett Islamiskt system bland dem.
De alarmerande nyheterna [angående stammarnas motstånd] tvingade Profeten(S) att avbryta sin vistelse i Mecka. Efter att ha stannat i Mecka i 15 dagar begav sig Profeten mot Hawazin-stammens område. När Profeten Mohammads(S) bestämde sig för att bege sig till Hawazinernas och Saqifernas områden sutsåg han Mu’az bin Jabal som en vägledare för att utbilda och handleda människorna och Atab bin Usays som en kapabel person att anförtro styret och stadsorganiseringen till samt Imamate (leda bönen) i moskén.
En oöverträfflig armé
Den dagen hade Profeten Mohammads(S) tolvtusen beväpnade soldater under sitt befäl – utav de var det tiotusen som hade följt med honom från Medina och deltog i erövringen av Mecka och de resterande tvåtusen var från Quraysh, som nyligen hade gått över till Islam. Abu Sufyan förde befäl över den senare gruppen. Imam Ali(A) var som vanligt Profetens(S) heliga banerförare.
På den tiden var det svårt att finna en sådan armé någonstans och dess numeriska styrka var orsaken till deras första nederlag. Det var på grund av att man, till skillnad från förr, stoltserade över det stora antalet soldater och ignorerade militär taktik och krigsprinciper. Abu Bakrs öga föll på armén och sa: ”Vi kommer inte att besegras eftersom våra soldater är långt fler än fiendens.” Vad han dock inte uppmärksammade var att ett antal soldater inte är den enda avgörande faktorn för seger – i själva verket är den av liten betydelse.
Den självaste heliga Koranen nämner detta och säger: ”Gud har kommit till er hjälp i många drabbningar och [så gjorde Han] under slaget vid Hunayn när er styrka gjorde er övermodiga, fastän den inte räckte till för att ge er segern; då kändes den vida jorden trång för er, och till sist gjorde ni helt om och flydde” [den heliga Koranen 9:25]
Informationsinsamling
Efter erövringen av Mecka kunde man se en stor spänning och oro bland dem områden bebodda av Hawazin – och Saqif-stammarna. Särskilda förbindelser existerade mellan dem – den förenande länken var en krigsvillig person vid namn Malik bin Awf Nasri. Resultatet av deras gemensamma kontakt var att de själva skulle ta initiativet, före den Islamiska armén skulle [hinna] uppmärksamma dem, så att innan muslimerna gör det första draget, skulle de slå till hårt genom militär taktik. De valde även ut bland dem en 33-årig tapper och modig man som deras befälhavare.
Förutom de förutnämnda stammarna, så deltog även stammarna Bani, Hilal, Nasr och Jasham i detta slag och alla dem enades i en enda slående kraft.
Enligt befälhavarens order placerades kvinnorna och soldaternas följe i den bakre delen av armén. När han [ibn Awf Nasri] blev tillfrågad om orsaken till detta beslut svarade han följande: ”Dessa män kommer vara orubbliga i deras krigsföring för att skydda dessa kvinnor och egendom och kommer inte ens överväga att fly eller dra sig tillbaka.”
När Durayd bin Sammah, en gammal man och erfaren krigare, hörde kvinnornas och barnens klagan, grälade han med Malik och ansåg att denna handling var fel med tanke på krigsprinciperna och sa till honom: ”Resultatet av denna åtgärd blir att om du blir besegrad så kommer du överlämna alla dina kvinnor och egendom helt opåkallat till Islam.” Malik tog inte hänsyn till den erfarna soldatens ord utan sa: ”Du har blivit gammal och tappat din visdom och kunskap gällande militär taktik.” Dock bevisade de kommande händelserna att mannen hade rätt och att närvaron av kvinnor och barn i ett sådant tillstånd där man är tvungen att slå till och springa, visade sig inte vara lönsamt förutom att soldaterna blandades in i svårigheter och deras prestation hindrades.
Profeten Mohammads(S) skickade Abdullah Aslami Ibn Abi Hadrad för att samla in information om fiendens utrustning, planer och resväg. Han rörde sig bland fiendens hela styrka, samlade in nödvändig information och gav den till Profeten Mohammads(S) förfogande. Även Malik skickade tre spioner på ett särskilt sätt för att samla in nödvändig information. Dock återvände de till Malik med deras hjärtan fyllda av fruktan och rädsla.
Befälhavaren för fiendens armé beslutade att ändra den numeriska underlägsenheten och svaga moralen av hans soldater med hjälp av militära tricks, dvs. genom att utföra en oväntad attack, skapa förvirring bland Islams anhängare så att disciplinen av deras enheter upplös och skapa frustration bland den högt uppsatta ledningen.
För att uppnå detta syfte slog han läger i utkanten av bergspasset som ledde till Hunain-regionen. Han beordrade alla soldater att gömma sig bakom stenar, klippor och avgrund av berget och på höga platser runtom om passet, så att så fort den Islamiska armén närmade sig i detta djupa och långa bergspass skulle alla av dem hoppa ut ur deras gömställen och attackera Islams enheter med pilar och stenar. Därefter skulle en special grupp stiga ner från berget i en ordentlig ordning för att vara redo att döda muslimerna under bågskyttarnas skydd.
Muslimernas utrustning
Profeten Mohammads(S) var medveten om fiendens styrka och envishet. Innan Profeten(S) lämnade Mecka kallade han därför på Safwan bin Umayyah och lånade hundra militärutrustningar från honom och garanterade deras återlämning. Själv tog Profeten(S) på sig två stycken utrustningar, hjälm och satte sig på en vit mula som hade blivit överlämnad till honom och red sedan bakom den Islamiska armén.
I den mörka natten nådde armén Hunain-dalen, som ligger ungefär halvvägs mellan Mecka och Tayef. För att nå den bördiga dalen Tayef var de tvungna att passera ett trångt pass – Hunain. Detta var ett nyckelställe eller fiendens försvar; en smal och dyster plats som gav föga utrymme för en armé att passera förutom på en enda led där varken kameler eller hästar kunde passera mellan de trånga väggarna. Islams armé vilade vid Hunain och dagen hade ännu inte börjat gry förrän Bani Salim-stammen slöt sig till den Islamiska armén vid Hunain-passet under befäl av Khalid bin Walid. När en stor del av den Islamiska armén fortfarande var i passet, skyddande från den branta klippiga dalen, så regnade det ner pilar och stenar över muslimerna från stammedlemmarna och hindrade alla försök av muslimernas rytteri att samla ihop sig till en motattack. Panik började sprida sig bland de muslimska trupperna och nederlag verkade troligt.
Denna plötsliga attack skrämde muslimerna så pass mycket att de började fly och skapade mer oordning och splittring bland sina enheter än fienden själv. Enligt Habib-us-Siyar och Rouzath-ul-Ahbab, var Khalid bin Walid den första mannen att överge området. Denna syn var till stor glädje för hycklarna inom Islams armé, så pass att Abu Sufyan sa: ”Muslimer kommer fly ända till havets kust”. En annan av hycklarna sa: ”Det övernaturliga har upphävts.” En tredje bland de var fast besluten att göra sig av med Islam i denna förvirrade situation genom att döda Profeten Mohammads(S) och därmed förstöra hela tron på Guds Enhet och Islams profetskap.
Profeten Mohammads(S) orubblighet och en grupp av självuppoffrande människor
Profeten(S) var bestört av hans följeslagers flykt som var den främsta orsaken till all oro och röra och kände att ifall händelserna fick fortsätta i sin egen riktning, även om för ett ögonblick längre, skulle historien tagit en annan vändning; mänskligheten skulle ändra riktning och polyteismens styrkor skulle övervinna monoteismens armé. Ridandes på sin mula, sa han högt: ”O anhängare av Allah(SWT) och Hans Profet! Jag är Guds tjänare och Hans Profet.” Efter att ha yttrat dess ord vända han mulan mot slagfältet som var full av Maliks män som hade dödat några muslimer och var upptagna med att döda fler. En grupp av självuppoffrande män såsom Imam Ali(A), de troendes Mästare, Abbas, Fazal ibn Abbas, Usamah och Abu Sufyan bin Hirith som inte hade lämnat Profeten(S) ensam och oskyddad sedan slagets start, begav sig ut tillsammans med honom.
I detta kritiska ögonblick samlade Imam Ali(A) de splittrade styrkorna runt honom och inspirerade de att slåss med nya andetag. Samtidigt bad Profeten Mohammads(S) sin farbror Abbas, som höll hans mula och hade en mycket hög röst att ropa till muslimerna: ”O Ansar, som hjälpte Profeten! O du som tog trohetseden under Paradisets träd! Vart ska du? Profeten är här!” Abbas ord nåde muslimernas öron och tände till deras religiösa iver och förväntan. Samtliga svarade omedelbart genom att säga: ”Labayk! Labayk!” (Vi står till din tjänst, vi står till din tjänst) och återvände tappert till Profeten Mohammad(S).
Abbas upprepade ord blev goda nyheter för Profetens(S) säkerhet och gjorde att de flyende männen återvände till Profeten(S) med en säregen beklagan och ånger och omorganiserade då sina enheter. Ungefär ett hundratals män, alla Ansars (Abul Fida, Ibn Hisham) som nådde det trånga bergspasset granskade fiendens framfart. Fiendens flaggbärare, en man med mycket hög status och kraftig kroppsbyggnad närmade sig och utmanade muslimerna för en enmanskamp. Som vanligt gick Imam Ali(A) ett steg framåt och stred honom och inom en kort stund satte Imamen ett stopp för honom. Enligt Profetens(S) befall och för att utplåna deserteringens fläckar, inledde muslimerna en gemensam attack och tvingade fienden, inom en mycket kort stund, att dra sig tillbaka eller fly. Profeten Mohammads(S) som tittade på slagfältet från en hög ställning, tog en näve grus och kastade den mot fienderna sägande: ”Må dessa ansikten bli vanhedrade.” Fienderna blev snabbt gripna av panik och slutligen tog till flykt, jagandes av muslimerna, och många av dem dödades. För att uppmuntra muslimerna sa Profeten(S)”Jag är Guds Profet, ljuger aldrig och Gud har lovat mig seger.” Denna krigstaktik fick krigarna av Hawazin och Saqif att springa iväg mot regionen Autas och Nakhlah och till Tayef-fästningarna, lämnande efter dem deras kvinnor och följe och ett antal av dem som dödats i striden. Slaget vanns av muslimerna.
Krisbyte
I detta slag var muslimernas förlust stora, men levnadstecknarna har inte nämnt hur många av dem som dödats. Fienden förlorade sjuttio av deras modigaste, varav fyrtio stöp under Imam Alis(A) svärd. Som en följd av denna seger, föll ett enormt byte på muslimernas händer. Fiendens flykt lämnade efter sig sextusen fångar, tjugofyratusen kameler, fyrtiotusen får och fyratusen Waqih (motsvarande ungefär 213 gram silver). Profeten(S) beordrade att alla kvinnor och egendom skulle föras till Ji’ranah. Han utsåg även ett antal män att hålla öga på dem. Fångarna fick stanna i ett särskilt hus och Profeten(S) beordrade att hela bytet skulle stanna orört, som det var, tills han återkom från Tayef.
Slaget vid Hunain är en av de mest kända händelserna i Islams historia. Den framstående strategin där Imam Ali(A) omgrupperade den Islamiska armén vände nederlag till seger. Den visade även vilken grad av mildhet som rådde mot fångarnas behandling. Sexhundra män av fienderna befriades utan att ens behöva betala lösen.