Den konflikt och delning inom folkgrupper som inträffades efter valet av Imam Ali(A) som ledare över muslimerna var oträffbar och detta hände inte heller under de tre tidigare kalifernas tid. Även om den första kalifen, då han valdes, möttes av konflikter och motstånd från den gruppen som tyckte att ledarskap är en befattning som skall väljas av Gud, dröjde inte striden länge på grund av att den protesterande gruppen drog sig tillbaka och försummade sina rättigheter för att kunna bevara Islams höga mål. De två andra kaliferna fick inte heller ledarskapet utan konflikter men de var kortvariga. Medan efter Imam Alis(A) utnämning stred en grupp offentligt med honom och således skapade en djup fåra inom den Islamiska ummah.

Deras strid med Imam Alis(A) regering hade rötter längre tillbaka i tiden. En del av dem släkten som var motståndare mördades vid de krig Imam Ali(A) tidigare hade stridit i. Bland annat på dagen då trohetseden skulle sväras sade Walid ibn ’Uqba till Imam Ali(A) att: ”min far mördades av dig i slaget vid Badr, och du stödde inte min broder Uthman under hans tid. Omar Ibn As mördades också av dig i slaget vid Badr.” Men det som gav motståndarna tankarna för att uttrycka sitt missnöje var två anledningar:

Den ena var den skilda delningen av skatter och den andra var avsättningen av vissa oberättigade ledare. De två sakerna orsakade upprördhet mot Imamen(A) hos de som var världsliga för att kunna rädda sin rikedom som hade erhållits genom olagliga vägar från Imam Alis(A) expropriation.

Imam Ali(A) försökte under sin regering att samla på nytt folket [såsom det var under] Profetens(S) tid. Detta för att implementera Profetens(S) absoluta system i ledarskap bland dem. Men tyvärr var Profetens(S) fromma och kyska tid försvunnen bland folket. Den allmänna moralen (akhlaq) förändrades hos folket och de glömde totalt bort Profetens(S) sätt (sirah). De olagliga diskrimineringarna hade blivit banala hos folket eftersom en del oberättigade styrde regeringen.

I Omars sex-mannade råd föreslog Abd al-rahman ibn ’Awf till Imam Ali(A) att han skulle svära trohetsed till Imam Ali(A) om Imam Ali(A) lovade följa Guds bok, Profetens(S) ord och de två tidigare kaliferna. Men Imam Ali(A) vägrade att följa de två och sade att han skall efterfölja Guds bok, Profetens(S) sunnah och hans egen tillståndsbedömning. Detta gjorde att Ibn ’Awf berövade Imam Ali(A) [rätten] från att styra khalifatet i tolv år. Då tog Uthman istället över styret.

Nu när Imam Ali(A) hade fått styret var tiden [kommen] för att uppväcka Profetens(S) sätt för delningen av skatterna. Profetens(S) sätt i skattudelning var på det sättet att han inte sparade något, utan delade allt bland folket, vita som mörka samt araber och icke-araber fick samma värde av skatter.

Imam Alis(A) ord innan han fördelade skatter
Imam Ali(A) sade: ”O folk, ingen av er föddes som slav utan alla föddes fria. Gud har skänkt vissa av er med rikedom. Och den som är i knipa måste ha tålamod och ni skall inte känna att ni gör Honom en tjänst med detta tålamod. Nu är skatterna närvarande bland oss och vi skall dela in den i lika delar till alla, såväl vita som mörka framför er.” [Kafi, vol. 8, s. 68]
När Imam Alis(A) tal kom till den punkten sade Marwan till Talha att: ”Imam Ali(A) syftar på dig med dessa ord. Det skall vara någon skillnad mellan dig och andra.”
Oskafi i boken ”Naqz ’Osmanieh”, som kritiserar boken ”Osmanieh” skriven av Jahith, tydliggör Imamens(A) ord ännu mer. Han skriver följande:
”Efter den andra dagen för att svära trohetsed, lördagen den 19:e thul-Hijjah år 35 e.H. höll Imam Ali(A) ett omfattande tal; han satte sig på predikstolen och sade:

‘O folk! Jag manar er till Profetens(S) ljusa väg och utför mina befallningar i detta samhälle. Gör det jag säger och undvik det jag förbjuder.’ Sedan han kom ner från predikstolen, tittade åt vänstersida och fortsatte: ‘O folk! Då jag hindrar denna grupp som har drunknat i världsliga saker och visar de deras religiösa rättigheter och de inte kritiserar det, kommer de att säga att Ibn Abu Talib(A) berövade oss från våra egna rättigheter. Den som känner sig överlägsen på grund av att han hade sällskap med Profeten(S) måste veta att överlägsenhet utgår ifrån annat. Överlägsen är den som är först på att besvara Guds och Profetens(S) rop och acceptera Islam. I detta fall har alla personer samma rättigheter jämfört med andra. Ni är Guds tillbedjare och bon är Guds bo och därför delas den lika mycket mellan er.’” [Sharh Nahjul Balagha Ibn Abi al-Hadid, vol. 7, s. 37]

Avsättning av de tidigare ledarna
Av de viktigaste politiska bestämmanden som Imam Ali(A) gjorde var avsättning av dem tidigare ledara och framför allt Mu’awiyah. Imam Ali(A) var från och med den första tiden då han accepterade kalifatet bestämd med att avsätta alla de kalifer som var från ’Uthmans tid; som använde skatter för sina egna politiska mål eller gjorde den till sin eller sina barns egendom och hade en kejsardömes regering. I början av år 36 e.H. valde Imamen(A) kompetenta människor som ledare för olika platser i det stora Islamiska riket.

Att avsätta de tidigare ledarna, i synnerhet Mu’awiyah, framkallade kritik. Vissa som var kortsiktiga och okunniga om omständigheterna uppfattade denna handling vara ett tecken på Imam Alis(A) svaghet i politik och styrande. Därför drabbades Imam Alis(A) styre av förfärliga händelser såsom Jamal – och Siffin slaget. De ansåg att om Imam Ali(A) dröjde lite med att avsätta de tidigare ledarna tills han behärskade situationerna skulle han ha kunnat lyckas med sin regering. Många föreslog denna metod till Imam Ali(A) under de första dagarna av hans styre men Imam Ali(A) vägrade den.

Då Moghira ibn  Sho’ba, en av arabernas fyra stora politiker, fick veta om Imam Alis(A) beslut besökte han Imam Ali(A) hemligt för att förhandla beslutet med honom. Han sade till Imam Ali(A) att ”jag anser det lämpligt att du behåller Uthmans ledare i sina befattningar i ett år och sedan när de gör trohetsed till dig från folket och alla från väst till öst får veta om ditt styre och att du behärskat hanteringen av styret kan du sedan avsätta och behålla vem du än vill.”
Imam Ali(A) svarade honom: ”Vid Gud, jag smickrar mig inte i min religion och lämnar inte regeringens uppgifter till tarvliga händer.”
Moghira sade att: ”nu när du inte accepterar mitt förslag så behåll [åtminstone] endast Mu’awiyah i sin befattning så att han ger trohetsed till dig från Shams folk. Sedan kan du med all säkerhet avsätta honom från hans befattning.” Imam Ali(A) svarade: ”Jag svär vid Gud att jag inte låter Mu’awiyah vara härskare över folkets liv och bo även [om det vore för två dagar].” [Tarikh Tabari, vol. 5, s. 160-161]

Anledningarna till att Imamen(A) påskyndade Mu’awiyahs avsättning
1. Imam Ali(A) fick styret genom det undandragna och berövade folkets kämpande, som hade blivit trötta över de grymheter begångna av de ledare Uthmans utsatte. De samlades i Medina och mördade honom. Makten av folkets vrede var i sådan mån att personer såsom Talha och Zubayr inte heller vågade emotstå att avlägga trohetsed till Imam Ali(A). Denna grupp tog Imamens(A) hand för att svära trohet [och] för att avsluta all tyranni och grymhet i det Islamiska riket.

Mu’awiyahs regim var känd till alla att vara ett tyrannisk [styre]. Om Imam Ali(A) försummade [detta] skulle han ha försummat sina anhängares kamp och mål. Deras vredesmod skulle inte släckas med något annat än att avsätta Abu Sufyan. Om Imam Ali(A) skulle kompromissa med Mu’awiyah skulle han förlora majoriteten av sin anhängare redan under de första dagarna av sitt styre. Och deras motivation för uppror skulle återkomma och motstå Imam Alis(A) regering. Då skulle endast en minoritet som accepterar Imam Alis(A) beslut vara kvar. Detta skulle orsaka splittring i grupperna som stod bakom Imam Ali(A), som skulle försvaga och förstöra regeringen redan i början.

2. Om vi antar att revolutionärerna skulle acceptera att Imamen(A) kompromissar med Mu’awiyah, hur skulle Mu’awiyah skulle reagera? Skulle han tro på Imamens(A) kompromiss? Han kände Imamen(A) väl och skulle ha lätt kunnat gissa att Imamen(A) kommer senare inte lämna honom i fred och hans kompromiss skulle vara kortvarig. Mu’awiyah var säker på att Imamen(A) inte skulle låta honom längre använda skatter för sitt personliga bruk.

Ett tillfälle som inte skulle missas
Mu’awiyah hade ett bra tillfälle under de första dagarna i början och det var med Uthamsns blod. Mu’awiyah tog Uthmans blodiga kläder tillsammans med hans frus brutna fingrar och hängde det på Shams predikstol för att uppmana Sham-borna att hämna Uthmans blod. Mu’awiyah ville hävda att Imam Ali(A) var bakom Uthmans död. Skulle Mu’awiyah missa detta tillfälle skulle han inte senare kunna stå emot Imam Ali(A) på något annat sätt.

Att basera en nedärvd regering
Mu’awiyah hade med listighet planerat i många år för en nedärvd regering genom att förvisa dem som inte skulle tåla hans regering samt genom att skapa bred propaganda och attrahera den tidens khalifer. Han väntade endast på att Uthmans skulle dö eller bli mördad för att kunna uppfylla sin önskan.

När kalifens [Uthman] hem blev omringad av revolutionärerna hjälpte Mu’awiyah inte honom för att uppnå sin önska så fort som möjligt [trots otaliga brev som Uthman skickade till Mu’awiyah]. En sådan person skulle aldrig acceptera Imamens(A) kompromiss; tvärtom skulle han vända sig mot Imamen(A).

Imam Ali(A) skriver i ett brev till Mu’awiyah: ”Gällande frågan om Uthmans mord, så var det du som hjälpte Uthman när det var för din egen nytta, medan du övergav honom när han var i behov av hjälp” [Nahjul Balagha, brev 37]