När vi gör en analytisk betraktelse av Koranen och dess innehåll är den första fråga som uppstår huruvida det djupast sett är möjligt att försöka analysera och förstå Koranen överhuvud taget. Det vill säga, är det rimligt att tänka över och taga ställning till de frågor Koranen tar upp, eller har vi fått boken inte alls för att förstå den utan bara för att läsa högt ur den och få thawab (gudomlig belöning i det kommande livet)?

Det kanske finns någon som tror att denna fråga inte kan uppstå och att det inte finns ringaste anledning att betvivla att Koranen är en bok som bör kunna förstås. Men kom då ihåg att överallt i den islamiska världen har av olika skäl vissa otillbörliga strömmningar uppstått rörande just den här frågan, och de har vant mycket effektiva när det gällt att leda muslimer på orätta vägar. Därför att sådana farliga och förnedrande tankar tyvärr fortfarande finns kvar ibland oss, är det nödvändigt att förklara saken här.

För tre eller fyra hundra år sedan framträdde bland de shi’itiska lärde (ulema) en grupp personer med åsikten att Koranen inte är någon bindande auktoritet (hujjat). Av de rättsvetenskapens fyra källor som Islams ulema håller som kritetier för kunskap om Islams regler – det vill säga Koranen, sunnah, förnuftsresonemang (’aql) och sarnstämmighet (ijma’) – godtog dessa personer bara en. De sade att samstämmighet var ett sunni-muslimskt påfund som inte borde tagas efter. De sade att det inte var tillåtet att lita på förnuftet (’aql), eftersom förnuftet begår många fel. Och beträffande Koranen påstod de med stor respekt att Koranen är för mäktig för oss enkla dödliga att studera och begrunda. Enligt deras åsikt har bara Profeten och de Heliga Imamerna rätt att försöka förstå Koranens verser; andra människor har bara rätt att recitera dem. Dessa personer blev kända som akhbariyin.

Det enda akhbariyin tillät var referenser till Profetens och Imamernas traditioner. I en del Korankommentarer som denna grupp gjorde skrevs en fotnot till varje vers och, om det fanns en tradition så nämnde man den, men fanns ingen tradition avstod de konstigt nog från att ens skriva ned själva versen. Det var som om den aldrig hade funnits i Koranen.

Detta handlingssätt från deras sida innebar orättvisa och förtryck (dholm) mot Koranen. Ett samhälle som tillbakavisar sin heliga bok på ett sådant sätt, därtill den bok som den Heliga Koranen, och förpassar den till glömska, kan uppenbarligen inte följa den rätta väg som boken anvisar.

Bortsett från dessa akhbariyin fanos också andra grupper som ansåg Koranen stå högt över möjligheten att bli förstådd. Bland dessa kan vi nämna ‘asha’erah som trodde att rätta sättet att förstå Koranen inte var att tänka över dess verser utan att förstå deras ordagranna betydelse. Det innebär att allt man får ut av en ytlig läsning skall godtagas medan versernas inre mening inte alls skall tagas i betraktande. Ett sådant sätt att närma sig Koranen leder naturligtvis fort till missförstånd och felaktigheter. Dessa människor hade ingen annan utväg än att förklara Koranens mening rent bokstavligt, och eftersom de inte använde sitt förnuft blev resultatet en utomordentligt vulgär Korantydning. Genom sitt tankesätt leddes de snart in på villovägar och omfattade direkt löjliga uppfattningar. De kom fram till övertygelser som till exempel tron på tajassum – tron att den Överjordiske Guden kan taga världsliga former – och hundratals andra förvrängda trosuppfattningar, som till exempel att de kunde se Gud.

Tvärt emot sådana grupper, som i princip avvisade hela Koranen, stod en annan som använde Koranen för sina egna ändamål. Vad denna grupp än hade för bakomliggande intressen, gjorde de egna tolkningar av Koranen och tillskrev Koranen sådant som är rakt emot dess andemening. Deras svar på alla invändningar var att de själva var de enda som kände till Koranens djupare aspekter, och att det de sade baserade sig på deras insikt i Koranens ursprungliga mening. Denna ström inom Islams utvecklingshistoria splittrades i två delar: ismailiyah, även kallade batiniyah, och mutasawwifah, (sufier). Ismailiterna finns huvudsakligen i Indien, Pakistan och områden befolkade med människor därifrån. De har också en gång haft en egen regering i det Fatimidiska Egypten (295-567 e.H.).

Ismailiterna kallas även sex-imams shi’iter, men tolv-imam shi’iternas ulema är av den bestämda och enhålliga uppfattningen att bland alla icke-shi’iter står dessa sex-imams människor längst från tashayyos (shi’itisk delaktighet) sanning. Därmed menas att till och med sunni-muslimer, som inte accepterar någon enda av de shi’itiska Imamerna som det shi’iterna anser dem vara, står närmare tashayyo än de så kallade sex-imam shi’iterna.

Genom sina manipulationer med ämnet för Koranens djupaste innebörd har dessa islamiliter gjort sig skyldiga till åtskilligt förräderi i Islams historia och spelat en avgörande roll för att trassla till islamiska angelägenheter.

Även mutasawwifah (sufierna) var experter på att förvränga Koranens verser och tolka dem på sitt eget speciella sätt. Jag skall ge ett exempel på deras kommentarer för att visa på vilket sätt deras manipulationer utfördes.

I Koranen får vi lära oss om Abraham(A) och hans son Isma’il(A). Det står att Abraham(A) flera gånger genom drömmar blir uppmanad att offra sin son till Gud. Först blir Abraham mycket förvånad, men sedan drömmen upprepats flera gånger blir han säker på sin sak och böjer sig för Guds vilja. Han berättar om saken för sin son, som äntligen godtager det hela och finner sig i Guds dom. Meningen här är just vad den ser ut att vara: att man böjer sig och finner sig i Guds påbud. Därför befallde också Gud att det skulle vara slut på föreställningen när de med sin inre renhet och uppriktiga avsikt stod beredda att utföra Guds befallning. I kommentaren till denna händelse har mutasawwifah sagt att Abraham här symboliserar förnuftet (’aql) och Isma’il egot (nafs). Här skulle alltså förnuftet ha för avsikt att offra egot!

Det är uppenbart att en sådan tolkning bara innebär att man använder Koranen för att få fram en vilseledande mening ur den. Just om sådana utspårade uppfattningar, grundade på personliga och politiska önskemål, har Profeten sagt oss:

”Den som förklarar Koranen efter (eget) skön, han skall få plats i helvetets eld.”

Att på det sättet manipulera med Koranens verser räknas som förräderi mot Koranen, ett mycket svårartat förräderi därtill.

I motsats till akhbariyins och deras gelikars ihåliga, livlösa tankar, och för den delen bataniyahs och andras utvikelser och långsökta uppfattningar, föreslår Koranen en medelväg. Det är den ärliga, oförställda eftertankens och övervägandets väg. Koranen uppmanar inte bara sina trogna att tänka över och begrunda dess verser, utan inbjuder också sina motståndare att avstå från förutfattade meningar och i stället ägna sig åt enkel eftertanke över dess verser. Den riktar sig till sina motståndare med orden:

”Begrunda de då icke koranen, eller hava de lås för sina hjärtan?.” [Den heliga Koranen, 47:26] I en annan vers står det:

”Det är en välsignad skrift, som vi nedsänt till dig” [Den heliga Koranen, 38:28].

Det vill säga, en bok full av nytta och godhet vid namn koranen kom ner från himlen till den helige profeten. varför?

”För att de må begrunda dess tecken.” [Den heliga Koranen, 38:28]

Koranen uppenbarades inte för att bli kysst och lagd på hyllan. Den uppenbarades för att dess verser skulle läsas och begrundas.

”Och de, som hava förstånd, låter förmana sig.” [Den heliga Koranen, 38:28]

Dessa verser och tiotals andra, som betonar vikten av att reflektera över Koranen, bekräftar alla att det är legitimt att förklara Koranen. Men förklaringarna och kommentarerna (tafasir) får inte vara grundade på självupptagenhet och egna önskningar. Tvärtom måste förklaringarna var ärliga och rättrådiga utan personliga vinklingar. När vi tänker på Koranen, öppet och ärligt utan privata baktankar, är det inte nödvändigt för oss att förstå alla dess enskilda punkter. Här liknar Koranen naturen. Det finns många olösta mysterier i naturen och med nuvarande förutsättningar kan vi inte heller lösa dem. Men dessa mysterier kommer att lösas i framtiden. I den mån vi förstår naturen anpassar vi vår inställning till naturen efter hurdan den är, inte efter hur vi vill att den skall vara. Koranen är, liksom naturens bok, en bok som inte gavs till oss bara för en viss tid. I så fall skulle alla Koranens hemligheter redan ha uppenbarats och denna himmelska bok skulle ha förlorat sin friskhet, sin charm och sin dragningskraft. Som den nu står är förmågan att tänka efter och dra slutsatser och göra nya upptäckter fortfarande lika viktig som någonsin inför Koranen. Detta har förklarats av Profeten och Imamerna. Enligt en tradition har den Helige Profeten sagt oss:

”Koranen liknar solen och månen och är, liksom de, ständigt i rörelse.”

Det betyder att Koranen inte är fastslagen, den står inte stilla. Den Helige Profeten har också sagt oss:

”Koranens yttre är vackert och dess inre är djupt.”

Det finns också en tradition från Imam Ridha(A) enligt vilken Imam Sadiq(A) tillfrågades om hemligheten att hur mycket Koranen än åldras och hur många gånger den än blir läst, så ökar dess friskhet. Imamen svarade att Koranen inte har uppenbarats för någon speciell tid som utesluter alla andra tider, eller för något speciellt folk som utesluter andra folk. Koranens uppenbarare har skapat den så att med alla skillnader i tänkesätt, kända fakta och tankeförmåga som förekommer, är den fortfarande före sin tid och dess tankar. Och fastän varje ny tids läsare möter tankar som han inte förstår, har Koranen ändå tillräckligt många begripliga tankar och föreställningar för att svara mot varje särskild tids förmåga.