Traditionerna och uttalanderna från våra Imamer(A) deklarerar att varje person, oavsett hans rank eller position, måste anstränga sig och jobba för sitt uppehälle; ingen bör förlita sig på andras rikedomar och egendomar. Utöver detta så lär Imamerna(A) oss att ingen bör ha förväntningar från andra när det gäller att uppfylla sina behov.
Till exempel återberättar Ali Ibn Hamzah följande:
”Jag såg Imam Hadi(A) jobba i en lantgård och hans kropp var genomsvettig. Jag sade till honom: ”Må mitt liv offras för dig! Var är arbetarna?”
Imam Hadi(A) svarade: ”O Ali! Någon som är bättre än mig och min far har jobbat med hans skyffel i en lantgård..”
Jag frågade: ”Vem?”
Imam Hadi(A) svarade: ”Allahs Sändebud(S), Amir al-Momenin(A) och alla mina förfäder har jobbat med deras händer. Att utföra fysiskt arbete är Profeternas, Budbärarnas och de rättfärdiga efterträdarnas tradition…[1]”.
Detta uttalande från Imam Hadi(A) är i absolut överenskommelse med Profeten Mohammads(S) livsstil: ”Vem som än sätter bördan från sitt liv på samhällets axlar (förlitar sig på andra människor för sina behov) är långt bort från Allahs(Swt) barmhärtighet”[2].
Med kunskap om att Ahl al-Bait(A), som hos Shiiterna är de bästa människorna under alla tider i alla aspekter, speciellt från den andliga och moraliska perspektivet, brukade jobba så hårt för att tjäna sitt levebröd för sig själva och sina familjer, så hur ska vi då ställa oss i den här frågan? Sannerligen behöver varje muslim jobba för sitt levebröd, så att om denne inte lättar bördan på samhället så ska hon åtminstone inte vara en börda för den.
(Ovan är ett urval från ”al-Kafi”, vol 4, av Sheikh Kulayni (med vissa tillägg)).
Fotnoter:
[1]. al-Kafi, vol 5, s. 75-76
[2]. al-Kafi, vol 4, s. 13 och vol 5, s. 72