En gammal kristen man hade arbetat hela sitt liv men inte haft möjligheten att spara något till sin pension. När han blev äldre drabbades han av blindhet i sina ögon. Han var gammal, fattig och blind och det enda han kunde göra för att försörja sig, var att tigga från folk. Han brukade stå på gatan och be folk som gick förbi honom om pengar. Många tyckte synd om honom och gav honom lite pengar som han kunde köpa mat med.
En dag gick de troendes mästare, Imam Ali(A), förbi den gamla mannen och såg honom i denna situation. Han frågade sina vänner om honom för att veta vad som hade fått honom att hamna i ett sådant tillstånd. Imam Ali(A) undrade om denna man inte hade en son som kunde försörja honom, eller om det inte fanns andra sätt än att tigga för att leva ett värdigt liv.
De människor som kände mannen berättade för Imam Ali(A) att han var kristen och att han arbetade hårt när han var ung, stark och frisk. Men nu när han inte är ung längre, och dessutom blind, kunde han inte längre arbeta och han hade inte heller kunnat spara pengar för att leva för under sina sista år – att tigga var därför det enda han kunde göra för att leva vidare. Imam Ali(A) blev arg och sade: ”Konstigt! Har ni låtit honom arbeta hårt och utnyttjat hans styrka så länge han varit ung, och nu när han har blivit äldre lämnat honom för ödet? Gå och ge honom ålderspension från statskassan”.
Mannen hade ju arbetat när han var ung och frisk, [och] därför ansåg Imam Ali(A) att det var statens plikt att försörja honom när han blev äldre.