اللهمّ حَبّبْ الیّ فیهِ الإحْسانَ وكَرّهْ الیّ فیهِ الفُسوقَ والعِصْیانَ وحَرّمْ علیّ فیهِ السّخَطَ والنّیرانَ بِعَوْنِكَ یا غیاثَ المُسْتغیثین
”O Allah, låt godhet [välgärning] vara älskad hos mig i den och…”
Alltså vi ber Gud att låta godhet, goda handling och allt god vara gillad och älskad hos oss och i vår syn. Det är en viktig duaa att be om att vara på ett sätt så man njuter av godhet. Det betyder att själv också själv göra godhet, och hjälpa andra gärna i hemlighet. Det betyder att leva på ett sätt så att inte någons anseende kommer i kläm. I välgärning inte låta hyckleri och uppvisande av sig själv, blanda sig. Ge av det bästa som vi har råd med. Hjälpa närstående och familj i första hand och sen andra. Det har funnits lärda som vidtog försiktighet och sa att man inte skulle skicka zakat Fitriyye till andra städer om det fanns fattiga i ens egen stad.
Att skänka och ge till behövande av det Gud skänkt en, är en av de främsta formerna av välgärning, som räddar människan ur förfall, förutsatt att det skänks för Guds välbehag [se den heliga Koranen 2:195, 2:265, 2:112].
Men om en till synes välgärning görs för att få andras uppmärksamhet så har människan då dels antagit en partner för Gud i den handlingen. Och dels räknas handlingen som hyckleri och förlorar sitt värde, och det ställer dem som Shaitans likar [se 4:195].
Detta medan Gud säger i den heliga Koranen ”… sannerligen älskar Gud de välgörande” (2:195). Så för att vi ska vara älskade av Gud, ber vi Gud låta välgärning vara älskad av oss.
”… och låt fosooq (försyndelse) och olydnad vara hatad hos mig i den…”
Olydnad är när människan överträder Guds lagar och syndar. När människan insisterar i sitt överträdande och synd, kallas den fasiq då den fortsätter i sin olydnad. Och det är båda dessa tillstånd vi ber Gud att låta finnas ett ogillande och hat mot inom oss.
Gud talar i den heliga Koranen om just denna motbjudande känsla och hat mot kufr (otro), fosooq och ’osyan (olydnad) som Han låter infinna sig hos troende och dessa är de som går vägen av utveckling i välgång [se 49:7].
”… och förbjud för mig i den [Din] vrede och eld…”
Guds vrede och eldens straff drabbar de som ägnar sig åt olydnad, vilket innebär otacksamhet mot Hans välsignelser och leder till Guds vrede och straff. Gud säger i den heliga Koranen att Han inte bestraffar om man visar tacksamhet och tror, det vill säga använder Hans välsignelser enligt Hans välbehag och i Hans väg inom ramarna Han angett. Snarare belönar Gud dessutom för detta. Vill man vara trygg från Guds straff innebär det att företa taqwa (gudfruktighet och fromhet) och undvika Hans olydnad.
Och vi Dig O Gud om detta ”… med Din hjälp O DU Undsättaren av de nödställda” för utan Din hjälp kan jag inte uppnå något av detta. I riwayat följer i en liknelse att Gud sagt: den som tar ett steg mot mig, kommer jag till Honom springandes. Så vi får inte förlora hoppet om att kunna nå för att Gud står där redo för att ta vår hand; men vi måste också ta det där steget för att se Guds hjälp. O vår älskade Herre Gud, som vem än säger till Dig ”ge mig tillflykt”, DU ger; ta vår hand och släpp oss aldrig vid Din älskade Profeten(S) Mohammad och hans Ahl al-Bait(A).