اللهمّ اجْعلنی فیهِ من المُتوكّلین علیكَ واجْعلنی فیهِ من الفائِزینَ لَدَیْكَ واجْعلنی فیهِ من المُقَرّبینَ الیكَ بإحْسانِكَ یاغایَةَ الطّالِبین
”O Allah, låt mig i den vara utav de förlitande på Dig…”
När Profeten(S) frågade Jibrail(A) om innebörden av tawakkul, Jibrail(A) svarade: ”Innebörden av tawakkul är att människan får övertygelse om att nytta och skada, skänk och tillbakahållande är inte i folks händer och hopp ska inte sättas till dem, och när tjänaren når denna kännedom så att han endast handlar för Gud och sätter sitt hopp endast till Gud, rädds inte av någon annan än Gud och förlitar inte sig på annan än Gud och hoppas bara på Guds givmildhet; det är tawakkul till Gud” (Bihar al-Anwar volym 68 s 138 hadith 23).
En person frågade Imam Ridha(A) om vidden och gränsen av tawakkul och Imamen(A) svarade: ”[Tawakkul är] att du [med Gud som stöd] inte ska frukta någon annan än Gud…”
Allt i denna värld och nästa, och allt i världen, verkar enligt Guds order. Närhelst Han vill något, sker det och hela världen lyder under Hans befall [se den heliga Koranen 3:154 och 2:116-117]. Så vad än människan vill göra, behöver hon förlita sig på Gud för det och ta Hans hjälp. Imam Ali(A) säger i NahjulBalagha: ”Den som gör tawakkul till [förlitar sig på] Gud, gör Gud honom tillräcklig; och den som ber Honom, Han skänker honom; och den som utlånar till Honom [genom att skänka av de förmögenheter Han fått till behövande], återgäldar Han [hans skulder]; och den som tackar Honom, Han belönar honom.” Gud säger också i den heliga Koranen: ”Så om du bestämt dig så förlita dig på Gud; sannerligen älskar Gud de förlitande [på Honom]” (3:159).
Vi ber Gud vidare ”… och låt mig i den vara utav de segrande [frälsta] hos Dig…” De segrande innebär de lycksaliga som frälsts, vilka är de som lytt Gud och som Han låtit inträda Hans barmhärtighet och avlägsnat från Hans straff [se den heliga Koranen 6:15-16]. Lydnad av Gud, är också utav tjänarens nöjdhet och acceptans av Guds bestämmelse och påbud, vilket medför Guds nöjdhet över tjänaren och därmed frälsning och lycka.
Vi ber Gud också ”… och låt mig i den vara utav de nära till Dig…” Gud förbjude att vi skulle leva på ett sätt så att Gud skulle köra bort och avlägsna oss från Sin barmhärtighet.
De närmaste till Gud och de som når högre ställning är de som företar taqwa (gudfruktighet och fromhet), då Gud i Koranen angett taqwa som ett mått för anseende hos Sig; ”Sannerligen är den mest ärade av er hos Gud, den med mest taqwa” (den heliga Koranen 49:13). Och denna ställning går inte att nå utom med följet av de som föregått på denna väg och nått den och är Guds närmaste – Profeten(S) och Ahl al-Bait(A); må vi vara deras följe inshaAllah.
Och vi ber Dig O vår Herre och Gud om allt detta ”… vid Din favör O DU Ändamålet av de förfrågande…” Så vi kapar vårt hopp från alla håll och sätter vår tillit endas till Dig för att nå Dig.
Om du vill veta om din duaa accepterats eller inte; återgå till ditt hjärta och se efter om någonstans i något hörn av det, du fortfarande hoppas på något från annat håll eller inte. Se efter om du har förlorat hopp helt på allt och alla och inte ens har en blick på någon annans förmåga eller hopp att någon kanske gör något. Gud har sagt i en hadith: ”Jag svär vid Min ära och majestät att kapa hoppet av den som hoppas på annan än Mig.” (Kafi volym 2 s 66)